att skriva rätt

Snart åtta år har gått sedan jag slutade skriva regelbundet. Innan dess låg det anteckningsböcker vid sängen och långa dagboksdokument väntade i datorn. Under de här åtta åren har jag köpt sex små, små anteckningsböcker. Fyra är fyllda. Fyra små tunna anteckningsböcker på åtta år, dagboksanteckningar med långt mellan datumen.

Vad hände för åtta år sen? 

Jag träffade min kille.

Jaha. Var skrivandet bara ett sätt att hantera ensamheten. 

Det kanske inte är så bara.

De där anteckningsböckerna från åren innan. De är fyllda med dåliga dikter som ur olika vinklar försöker hantera insikten att samhället inte är anpassat för människan. Det är tydligen en svårsmält insikt. En jag kommer fortsätta idissla. 

Förutom att jag inte tagit mig tiden att skriva under de här åren, så har jag också varit rädd för det, medvetet undvikit det. Jag har tyckt att folk som skriver och som skriver om skrivande är lite pinsamma. Varför skulle någon vara intresserad?

Men vad är det för skillnad på att skriva om skrivande och att skriva om, säg, basket? Hobby som hobby, yrke som yrke. Det är väl något med att man inte kan spela basket om basket. Något med metasituationen som blir pretentiöst.

Men såklart måste skrivandet också kunna skrivas om. Behovet finns uppenbarligen.

Pinsamhet och pretention är något jag bara gömt mig bakom. För bortsett från författare och andra skribenter som skriver om skrivande, så har jag sett så många handböcker, förstått att det finns ett magasin som handlar om skrivande, scrollat förbi kurser, noterat skrivarkvällar på lokala bibliotek. Och jag har förstått att här finns det tips och regler att förhålla sig till. 

Då drar jag öronen åt mig. 

För är det något hela min varelse strävar efter, så är det att göra rätt. Kan jag inte göra det, låter jag hellre bli. 

Men nu har jag hört och läst om tillräckligt många som inte har eller skapar sina egna regler. Nu kanske jag också vågar. Jag kanske vågar publicera den här texten också, trots att den inte är färdig, perfekt och fulländad. Långt ifrån.

Jag behövde tillräckligt många som bekräftar att det är okej att göra fel. Att det kan vara rätt att göra fel. Jag gör alltså rätt ändå, min varelse får tillfredsställelse, allt är som vanligt.