Men hej, hur är läget, ja, nej, jag vet inte. Jag har insett att jag har ett katastrofalt dåligt minne. Vilken sorts minne? Det är oklart. Jag minns vad du just sa, jag minns vad jag gjorde i förmiddags. Men igår? Vad gjorde jag i veckan? Hur var helgen?
Inte vet väl jag.
Tänker på att önska mig en femårsdagbok i julklapp. Jag hade en sån en gång. De flesta anteckningar är från mitt mest deprimerade år, det i Göteborg. Lämnade CV:n i stan, drack kaffe med Andreas efter maten och såg ett avsnitt True Blood. Grät.
Men vi drack trots allt kaffe tillsammans och såg ett avsnitt. De där små fina sakerna finns alltid med, trots att allt i mitt minne är en nattgrå sörja.
Nu stavas min, inte lika nattgrå, sörja Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, A-kassan. Olika kassor. Jag har mitt jobb tillbaka i januari igen, men måste såklart söka, vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Jag måste skaffa arbetsgivarintyg för tusen år tillbaka eftersom jag varit föräldraledig och pluggat. Jag måste lista ut vad mitt skrivjobb egentligen är för ett skrivjobb, få ett specialskrivet arbetsgivarintyg från min fina, fina redaktör, och bara hoppas att jag drar rätt handläggare ur handläggartombolan.
Allt är anpassat för att vara heltidsanställd, vill du leva på ett annat sätt? Det går tyvärr inte. Allt är gjort för att du ska känna dig to-talt fel ute om du vill det, och inte är en tokproduktiv egenföretagare som jobbar genom sömn och sjukdom.
Jag är inte bitter!
Men fina saker då:
-Jag har varit på en AW för första gången i mitt liv som inte varit ansträngande. En AW som jag faktiskt velat gå på. Gud ske pris för små arbetsplatser där något faktiskt hinner växa, något familjärt. Vi badade jacuzzi under snöklädda tallar, spelade spel, pratade inte om jobbet men också om jobbet. Jag saknade barnen, deras egenheter. Jag känner att det där är en arbetsplats där jag faktiskt kommer få tid att lära mig saker i min takt, där det finns en levande diskussion som inte måste hetsas fram.
-Jag tog tid från min lördag för att knalla in till stan, sätta mig på marken med andra mammor som också är oroliga för klimatet. Kanske är det femte gången jag gör det, och det var första gången som det faktiskt kändes meningsfullt. Oavsett vilken påverkan det har. Bara att få sitta där med andra som också sörjer.
-Mitt barn har det bra på förskolan. Hon är glad när hon lämnas och hon är glad när hon kommer hem.
När vi är hemma och jag lämnar dem för att gå till nåt jobb säger hon "Hejdå mamma! Ha det så trevligt på jobbet!" Och hon säger tack när hon lämnar tillbaka sitt snorpapper efter att ha snutit sig. Så väluppfostrad mellan utbrotten (dem kämpar jag med, de sätter sig i kroppen, hur gör man för att de inte ska sätta sig i kroppen?)
-Min systerdotter kan säga mamma, kan snart gå, och är så ohemult gullig att man blir tokig?
Förlåt att min blogg är så tråkig nu för tiden. Jag tar mig inte tid att göra den intressant. Den får vara dagbok nu.
