Det är beroendeframkallande tyst här. När min kille lägger barnet går jag en promenad. Kanske lyssnar jag på en halvintressant podd och så fort jag stänger av och drar lurarna ur öronen ångrar jag att jag började lyssna. Det där kan jag höra senare, tystnaden får jag inte med mig hem.
När jag är förnuftig nog att inte ens stoppa i lurarna kommer jag på mig själv med att knappt hörbart viska olika dialekter för mig själv. Kan jag pendla mellan de få huvuddialekter som ryms mellan min hemstad och den jag bor i nu? Nästan, men det är inte perfekt. Jag hör precis var det blir fel men kan inte rätta till det.
Jag glider istället över till att försöka lista ut vad syftet är med en text jag försöker skriva, vrider på formuleringar i huvudet för att känna om de är de rätta, om de sätter fingret på vad jag vill säga.
Tankarna spårar snart upp framtiden, som de ju ofta gör. Den närmaste framtiden, jobben som finns och inte finns. Som kontrast till mina grusade jobbchanser fick jag i alla fall ett fint erbjudande som jag tackade ja till direkt, men som på intet sätt ger mat på bordet. Min killes syster spådde mig i tarotkort (säger man ens så?) härom kvällen och min fråga var: kommer jag hitta en arbetssituation som jag trivs med? Svaren var såklart tvetydiga och högst tolkningsbara, men det är väl det som är grejen. Att de ska få en att tänka, att man ska försöka applicera dem på sin egen situation. Kontentan är väl fortfarande: att våga. Och samtidigt behövs tryggheten, inkomsten, om barnet ska ha två par galonisar på förskolan och så vidare.
Och så den avlägsna framtiden. Som jag slår bort lika fort som den kommit.
Jag kommer tillbaka till gården och sätter mig på lillstugans lilla altan, för att fortsätta lyssna på tystnaden. Men myggen. Jag går in, parerar för en gigantisk presenning som hänger på tork över takbjälkarna, lägger mig på underslafen i våningssängen.
Vi blev kvar några dagar extra, här i stugan vars framtid jag inte vill engagera mig i. Ändå hittade jag något som liknar semesterlugn här i år, så vi stannade ett par dagar extra. Det är vackert här. Lummigt på något sätt, vilsamma vyer som inte överdriver.
Den här sista dagen har vi nästan lyckats med att göra ingenting, trots en två och ett halvt-åring med rätt höga krav på stimulans. Vi tittar på VHS, vi studsar matta, vi sover middag och klättrar i våningssängarna.
Vilodagen kom sig av att vi igår impulsåkte till närmaste fjäll. Jag minns alltid vägen upp som relativt lätt, vilket den kanske är om man har bra fysik. Har man inte det, plus extratyngd (och då var min ryggsäck ändå inte tungtung), plus ett tjurigt sinne när målet (kalfjället) är i sikte, då är den inte relativt lätt. Väl uppe, förbannad och myggbiten, slet jag av mig ryggsäcken, skjortan och linnet och dråsade ner i kråkbärsriset. Min kille tog en bild där jag satt lutad mot en sten, i bara BH och högröd i ansiktet. Jag såg ut som en anspråkslös mamma.
Resten av dagen var pur lycka för att ha norpat till sig en dag av vidder, av att se ett barn som först vill hem till stugan men sen får fjällfeeling och kutar runt som sig bör, av att plocka kantareller som var alldeles för små.
”Det här var väl en fin dag”, sa mitt lillgamla barn när vi åt pyttipanna på kvällen.
Tystnaden hörs in i lillstugan, där jag ligger nu. Kanske har barnet somnat i storstugan. Vi pratar om nästa år, som man gör. Nästa år kanske grannarnas barn också är här, nästa år kan vi köpa en ny gunga, nästa år kan vi sova i lillstugan när resten av familjen är här.
Nästa år är hon tre och ett halvt. Om hon kan säga ”det här var väl en fin dag” nu, vad kommer hon säga då? Och vad kommer min fråga vara när min killes syster spår mig i tarotkort?
Här vill jag hemskt gärna lägga in emojin med lila tröja som rycker på axlarna. Men det är väl fusk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar