Och ja, jag njuter av att det inte är värmebölja här. Jag har redan konstaterat att 18 grader är min ultimata temperatur. Någon dag kan få ligga runt 22, för badlustens skull. Men inte en grad celsius över 23,5 tack. Klimatångesten håller sig på en påtagligt närvarande men ändå rimlig nivå.
Men det är så märkligt. Den här tiden är så märklig. Att det liksom inte går att tänka på framtiden på ett vettigt sätt? Jag läste en blogg där någon tänkte kring sina barn: ”tänk när de är lika gamla som jag och kan *insert vardaglig sak som om ingenting kommer att ha hänt tills dess*”.
Kanske kommer ingenting ha hänt tills dess. Men mer troligt att. Jag förstår inte hur man kan göra det hoppet i sitt huvud. Jag förstår inte hur det inte kan ta stopp i föreställningsförmågan när man föreställer sig sina barn i vuxen ålder. Det senaste jag läste var trolig livsmedelsbrist inom de närmsta tjugo åren. Jaha? Hur ska jag föreställa mig det? Hjälp mig?
Jag försöker på något märkligt sätt befinna mig i nuet, och samtidigt med en liten fot i framtiden bara för att ha någon sorts mental förberedelse inför något man inte vet något om. Men kanske just att, att det kan bli på ett sätt jag inte kan föreställa mig just nu.
Men just nu. Mitt barn har en gullig frisyr och säger roliga saker. Vi har gemensam semester. Det är vackert ute. Prästkragarna, blåbären, rallarrosorna. Det kommer regn, det kommer sol. Just nu kan jag lura mig själv att allt är som vanligt. Det kan vara så länge än, ingen vet.
Allt har alltid varit ovisst. Men förut har man i alla fall kunnat inbilla sig att man vet, eller i alla fall kan ana, någonting om framtiden.
Nu är det bara ett stort obehagligt frågetecken. Så jag håller mig fast i nuet bäst jag kan. Det är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar