idag är det regn, igår var det sol

 Vad ska jag göra idag? 

Skulle ha skrivit en jobbtext men jobbtillfället blev inställt. Nu har jag att välja mellan att läsa en deckare inför bokcirkel i kursen, försöka göra något av mitt fördjupningsarbete där jag försöker lista ut varför jag gillar Tove Jansson och varför jag inte ser mer influenser av henne i mitt eget skrivande, eller dyka tillbaka in i mitt eget projekt. Ett projekt som legat och dammat i några veckor nu, men som jag plötsligt tagit mig in i igen. Kanske omfamnat dess banalitet. Omfamnat att jag skriver som jag gör, både rent stilmässigt och hur jag faktiskt går tillväga. Vi pratar så mycket om flödesskrivning i kursen, att bara köra på, låta det komma, vad som helst. Men jag tror inte det är praktiskt möjligt för mig att göra så, mitt tänkande fungerar inte så. Det går långsamt. Jag går tillbaka till meningen jag just skrev, ändrar, läser om från början igen, hankar mig fram så.

Trots att jag suttit på biblioteket vareviga dag i typ åtta månader, har jag inte hittat någon favoritplats. Jag har olika platser som känns helt okej, som väljs efter sinnesstämning och behov av ljus. Nu sitter jag vid det runda bordet i hörnet. Man ser folk passera. Jag såg just den blå mannen med platt keps och vita skor, han som jag går förbi nästan varje morgon på väg in till stan. Jag såg en beige man med ett litet barn, som jag bara för en liten stund sedan skrämde genom att gå in i samma smala korridor som han nyfiket var på väg genom från motsatt håll. Han drabbades av tyst panik och sträckte sig efter sin pappas beiga byxben. Jag log lite, sa ingenting, de sa ingenting. De har tultat omkring runt hyllorna en stund nu. Helt tysta. Den enda kommunikation jag noterade var när pappan lyfte upp barnet och barnet började andas medvetet, som att han just upptäckte att man kunde göra så, högt och ljudligt. Pappan svarade med att andas likadant tillbaka. 

Så fint.

På fritiden läser jag En emigrants dagbok, och förstår inte riktigt varför jag gör det. Jag började med att nästan få kväljningar av tonen, allvaret, pretentionen. Men det finns någonting i det som jag är nyfiken på. Kanske själva grejen att man kan omvandla det vardagliga som sker i en vanligt liv till något så nästan överdrivet litterärt, det att det får en helt ny dimension då. Det belyser hur otroligt subjektivt vi upplever tillvaron. Jag fångas också av den märkliga kontrasten mellan det strama, finrumsfilosofiska tänkandet och besattheten av hiphop- och rapkulturen. Det är två världar som jag själv bara har vaga uppfattningar om. Och vad menar jag ens med det strama, finrumsfilosofiska tänkandet? Jag vet inte. Det är en tafatt beskrivning av ett sätt att uttrycka sig, en referensram jag inte har. En referensram där man känner sig bekväm och förtrogen med begrepp som metafysik.

Jaja. Min ton är inte heller så munter, märker jag. Det regnar ute, är grått. Och nu ska jag återgå till vad det nu är jag ska göra idag.