Jag väntar på en smäll.
När allt har lugnat sig och jag lägger mig under täcket som mitt lilla, lilla barn lyckats värma upp, så spänns kroppen i någon sorts förberedelse. På en smäll, ett ras, ett muller. Något som kastar omkull allt.
Det är som att jag måste påminna mig om att min invanda trygghet inte är garanterad. För att allt är så ovisst nu. Kriget klimatet klimatet kriget. Så har jag tänkt att jag ska tänka innan jag somnar, som en sån snabb genomgång, döden döden döden. Och sen är det klart. Avhandlat.
Mitt barn räds ljud, precis som jag gjorde. Flygplansmullret, brandbilstjutet, traktorns vrålande. I eftermiddags ljöd hesa Fredrik, och mitt hjärta sjönk långt ner i magen av hennes blick. Att hon fattade att det var något som inte skulle vara. Som måste sluta, nu.
Hennes pappa skämtade något om kriget och katastrofen (inte riktat mot henne obs!) och jag var tvungen att be honom sluta. Jag uppskattar hans lättsamhet, men inte alltid. Att behöva säga "det är ingen fara, vännen" och någonstans ana att det kanske kommer en gång då det inte är sant. Andas i fyrkant. Andas i fyrkant. "Det låter som en stor elefant!" Litet skratt. Sen "krama pappa". Ser hon min egen oro skina igenom? Klart hon gör. Man söker sig till den som utstrålar mest trygghet, såklart, trots att den skämtar om krig och katastrof. Eller kanske tack vare.
Visst, det är så orättvist att den lättsamma personen kan vara den tryggaste. Du skildrar all weltschmerz eller vad man ska kalla det fint. Önskar vi alla fick släppa den. Det kunde bli fred istället. Man kunde fatta vidden av sina handlingar och sluta smälta ner glaciärer.
SvaraRaderaTrots att det bara är önskningar är dina två sista meningar väldigt trösterika för lilla mig, bara att läsa dem. Tack <3
RaderaKan verkligen hamna i samma tankar kring världen. Men just eftersom jag kan bli så nedstämd av sådant försöker jag ständigt ta ett beslut att inte låta allt hemskt dra ner mig. Jag vägrar Och tänker fortsätta känna hopp i mig. Jag menar inte att det är enkelt men jag måste liksom själv aktivt ta ett sådant beslut. Jag tänker fortsätta känna hopp!!
SvaraRaderaJa egentligen finns ju inget annat att göra om man ska orka fortsätta. Det är väl att bara att dratta ner i ångesten ibland och klättra upp igen och göra åtminstone någonting konstruktivt. Repeat.
Radera