dysforin

 Den är inte nådig efter barnalstrandet, pms:en. 

Lagom till fjällsemestern kom den, fjälltoppar och dalar både utanför och inuti. Snittar på en frustrationskrock om dagen med min kille. Med tillhörande svallvågor. 

Jag känner verkligen hur mitt inre ändrar textur, från att vara relativt halt; saker registreras men passerar utan större åverkan, till att bli som utsidan på ett rivjärn. Allt fastnar på vassa kanter, samlar sig i ett klet runtomkring både utanpå och innanför. Det finns ingenstans att fly, annat än till någon form av distraktion. Ensam distraktion. Ingen får finnas i närheten, risk finns att allt man säger och gör blir rårivet.

Jag råkade avslöja för min kille att jag inte litade på honom i ett avseende, inför alla. Försökte släta ut det, rädda upp det. Men det satt i länge. Tack och lov fick vi gå åt olika håll dagen efter. Jag fick sätta mig på ett trångt konditori med min dator och han fick åka ut på skidor, med barnet i pulkan. Win win för samtliga. När vi är hela min familj blir min kille barnets tredjehandsval, så att få göra någonting på tu man hand kändes nödvändigt för att behålla den pappa-dotterbalans som ändå finns. Det är svårt att vara ansvarig förälder när man inte tillåts vara ansvarig förälder för sitt barn. 

När kvällen kom kändes det bättre, för oss båda. Men inte helt bra. 

Jag vaknade imorse och hade fått sova någorlunda och fick ändå vila lite till, efter sedvanliga barnprotester. Sen fick han sova lite till. Sen åkte vi upp på fjäll gömt i dimma. "ÄR inte det här nåt ändå!?" strålade han när barnet somnat i pulkan. Och någonting hade återställts.

Nu väntar jag bara på blodet. Jag kommer känna vilken dag det ska hända. Dagen då jag tänker att det här är väl inte så svårt ändå, livet, inte så svårt, väl?

Jag skriver till min vän som äter antidepressiva mellan ägglossning och mens. En gamechanger, skriver hon, vi förtjänar att må bra. Ja, det kanske vi gör. Men kanske ska jag försöka en gång till med att minska på koffeinet, träna och faktiskt SOVA. Så gott jag nu kan. Lägga mig barnsligt tidigt. 

Vad otroligt tråkigt det är att skriva en sådan mening. Det går inte att komma ifrån.