en formlös längtan

 

Jag bläddrade i mina anteckningar i telefonen och hittade den här listan. Några punkter fortfarande utan bock, men dem kunde jag snabbt klicka i. Så fick jag lov att stanna upp ett tag och titta på de där sakerna. Så onåbara de hade varit, så främmande att det någonsin kunnat gå att bara genomföra dem, hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst. Så mycket oerhörd lyx jag bara hade gått runt och burit på hela livet, utan att veta om det.

Och nu börjar de där sakerna redan kännas självklara igen. 

Eller nej, inte självklara än. Att lämna henne, oavsett anledning och oavsett hur lång tid, känns alltid som att göra något jag inte borde. Känns alltid som att jag väljer bort henne.

Och det gör jag ju. 

Varför skaffar folk barn om de inte vill umgås med dem.

Den där meningen. Som kastas fram i tid och otid. Som tar för givet att människor kan föreställa sig något de aldrig varit med om. 

Jag läser Kvinnor utan barn av Sara Martinsson (eftersom frågan om barn inte tar slut efter ett barn, först efter två får man slappna av, förstår jag). Har inte kommit långt, är kvar i kapitlet om längtan. Hon undersöker, med hjälp av psykoanalytikern Julia Kristeva, vad den där barnlängtan egentligen är. Kristeva har skrivit:

När barnet kommer (...) leds modern in i den labyrint av erfarenheter som hon, utan barnet, sällan möter: kärleken till en annan.

 Och Martinsson frågar sig då:

Vill kvinnan vars längtan är det viktigaste i livet i själva verket bara älska, och bli älskad? Inte ens moderskapet är en garanti för kärlek. Barnlängtan blir alltså, ur den synvinkeln, en längtan efter något som ingen människa kan veta vad det innebär. Det är en abstrakt, formlös längtan. En kraft med en rörelse mot ett obestämt mål. 

För mig var längtan visserligen inte det viktigaste i livet. Efter mitt första och enda missfall (smärtsamt både psykiskt och fysiskt) såg jag på min kille och tänkte: det är inte värt att lägga all tid och kraft på det här, jag vet att jag har honom och att jag har honom kvar är det viktigaste. 

Ändå la vi lite mer tid och kraft, men inte överdrivet mycket (en utredning som ledde till ägglossningsstimulerande tabletter, som hjälpte), för där fanns ju ändå en längtan. Och den drivkraft som gödde den längtan var just den: jag ville bara älska.
Bli älskad, mjaa, ja, men mest bara älska. Det har varit väldigt tydligt att det funnits en typ av kärlek i mig som behövt ett utlopp. Den där villkorslösa. Det är en abstrakt, formlös längtan. En kraft med en rörelse mot ett obestämt mål. Jag hade inte kunnat formulera det bättre.

Jag har fått utlopp för den där kärleken som legat i ett litet paket nånstans inuti. Jag har också fått kännedom om hur mycket jag behöver få vara i mitt eget huvud för att känna mig som mig själv.

Varför det är så viktigt att få känna sig som sig själv, dock, är fortfarande frågan. 

Men igår promenerade jag långt, själv, utan att vara på jour, och har nog inte känt mig mer som mig själv på länge.