glömskan

 Har ni också lätt att glömma att ni kan uträtta något? 

Jag glider bort från min agens om något annat kallar på min kropps och mina tankars uppmärksamhet. Som när jag precis hade fött ett barn. Det tog minst ett år innan jag förstod att också jag var kapabel att plocka ur diskmaskinen, städa ett rum, laga en mat. Kanske kunde jag till slut dra det så långt att jag också hade förmågan att skriva en text, med ord sammansatta på ett helt nytt sätt. Mitt sätt. 

Allt det där var jag ju fullt kapabel att göra även det första året. Men jag glömde det. 

Nu har det gått tio dagar sen influensan satte klorna i mig, i barnet, i killen. När febern var borta dröjde det ändå några dagar till innan jag förstod vad min frustration berodde på. Jag lät bara dagarna gå. Glömde att jag kunde fylla dem med något eller använda deras redan blygsamma fyllning som stoff till text, eller bara en tanke, någonting att berätta för någon annan. Jag var för upptagen med att bara ta mig igenom dagarna, hamnade i en loop av vakna äta läsa barnbok sova potta äta dricka titta på barnteve äta sova. 

Men så en dag när barnet sov öppnade jag datorn, klickade upp skrivprojektet och skrev ett stycke. 

Någonting lugnade sig. Jag stängde datorn. 

Att det ska vara så svårt att skapa sin egen tid. Att ta sig tiden, om ingen annan ger den till en.

Det är som att jag tänker att jag kan ta mig den där tiden, men svarar mig själv: varför ska jag? Vad är vitsen? 

Jag behöver öva in ett svar på den frågan.