ursprunget

 Höstlov. 

Man har sånt om man läser på folkhögskola. 

Jag hade en ambition att jobba när jag insåg det i somras, men som sagt, att lämna sitt barn för att gå och ta hand om andras, om jag inte måste, känns absurt. Så nu ligger vi här, hos mormor och morfar. Föräldralediga pappan fick en ensamhelg. Barnet fick sin mormor. Jag fick det bästa jag vet: att få umgås med mitt barn utan att vara den huvudsakliga källan till stimulans. Winwinwin.

Vi ringer till min syster hundra mil bort för att jag över videosamtal ska instruera hur en manuell bröstpump fungerar. Hon har blivit mamma. Jag moster. Den lilla mörkhåriga varelsen sover och sover. Det märkliga i att älska någon man aldrig träffat. Och mitt i glädjen en viss melankoli. Över att vi båda är mammor nu. Ingen kan längre åka hem till mamma och pappa och lajva tonåring. Kapitlet ursprungsfamiljen har fått ett slags slut. Det där gänget på fyra som vi var. 

Jag hör hur vissa kräks en smula; kärnfamilj schmärnfamilj, klipp navelsträngen för fan! 

Och ja, det kan säkert ligga nåt i det. Men man kan också tillåta sig att sörja något som varit värdefullt, och stå för att det faktiskt varit värdefullt. Jag läste Haralds mamma av Johanna Frid nyligen (för andra gången) och fastnade särskilt vid huvudpersonens oförståelse för starka band mellan föräldrar och vuxna barn, hur hon liksom ryggar tillbaka av det. Jag kan också ibland känna viben från min kille, när han märker hur stor påverkan min familjs tankar/åsikter/känslor har på mig. Själv är han liksom frikopplad, nästan helt sin egen, och det verkar skönt. Men jag är inte där och vet inte om jag nånsin vill dit.