Träningen kommer av sig.
Man äter lussebulle. Och en till.
På vägen upp från Skåne sökte jag upp en tidskrift som tar emot texter från utomstående. Jag noterade temat och sista datum för att skicka in. Jag tittade ut på det vackra, färglösa södra Sverige och tänkte att vad fan ska man skriva. När jag var framme kanske sju timmar senare var novellen nästan klar. Men det visste jag inte. Jag hade satt mig i en svårlöst fiktiv situation.
En kväll på kursträffen några dagar senare satt vi några flitiga i allrummet på internatet. Vi skrev, och plötsligt lyfte mina händer från tangentbordet och landade i knät: jag var färdig. Eller, jag var inte färdig, men berättelsen var det. Jag var tvungen att dela med mig av den märkliga känslan av övertygelse till de här människorna som jag fortfarande knappt känner.
Jag skickade novellen till min syster och till en bortrest klasskamrat. Min klasskamrat älskade slutet, min syster hatade det (jag vet att du läser, jo, du hatade det!) Jag vet inte vad jag ska göra av det riktigt än och har bara några dagar kvar till deadline. Den kommer förmodligen inte att komma med. Men känslan av att ha skrivit färdigt någonting, även om det bara är tre sidor, är märkligt tillfredsställande.
Mitt under kursträffen var jag så trött att jag på fikarasten satt och sög desperat på en sockerbit. Den föll sönder. I nya sammanhang brukar jag välja var mitt fokus ska ligga: på uppgiften (själva arbetet, själva studierna), eller på det sociala. Det här är första gången jag lägger ungefär lika mycket på båda, och det vrider ur mig som en trasa.
Nu är jag tillbaka hos mitt barn. Hon pratar och pratar. Kan ord som resår och obehaglig. Inget man säger går henne förbi.
Men nu sover hon, jag dricker koffeinfritt kaffe och tänker på att -3,5 grader celsius är den ultimata vintertemperaturen.
Fan vilken skön känsla att känna sig klar med något! Jag tänker förövrigt att det låter optimalt att du både har fått höra att folk älskar och hatar slutet på det som du har skrivit. Fint med så starka reaktioner.
SvaraRaderaEller hur! Jag kände hur jag nådde en tillfredsställande jämvikt när jag efter hatet fick älsket ;)
Raderafint att du ff är här och läser!