tack, modersblivandet pågår

 Två bilder har fastnat på min näthinna.

1. Under sommarens mest idylliska dag går vi under en järnvägsbro, en kort liten tunnel. Vi stannar under den och provar akustiken, den är som en kyrkas. Vi har ätit mängder med hallon. Hela lilla familjen är på gott humör.

När vi passerat tunneln med ett par hundra meter kommer tåget. Mitt barn som spatserar fridfullt tappar plötsligt det lilla strå hon håller i handen och i hennes blick utbyts friden mot rå panik. Ur hennes mun kommer två lite inåtvända "nej! nej!" som om orden bara var hennes tankar. Hennes små ben agerar instinktivt och försöker ta sig mot oss fortast möjligt, fly det uppenbara hotet som är tågets dån. Hon landar hos mig och på två sekunder är tåget borta, hennes panik likaså, jag sätter ner henne på marken och hon springer vidare som om inget hänt. Hennes biologi har agerat fläckfritt, hon har gjort precis som man ska: flytt faran, försäkrat sin trygghet, gått vidare. Själv är jag skärrad flera timmar efteråt, trots att hon hela tiden varit utom all fara. Bilden av ögonblicket då hon drabbas av skräcken kommer tillbaka med jämna mellanrum och lämnar mig med ett skvalpande, anklagande obehag. 

2. Det regnar. Vi går på museum. Självfallet är vi inte de enda barnfamiljerna som fått den unika idén, utställningssalarna är fulla med barn som försöker leka med det som lekas kan. Mitt barn dras med. Hon är i fasen då leken måste listas ut. Varje tillfälle med andra barn förvandlas hon till en liten svamp, drar till sig varje liten rörelse, varje liten skiftning i de jämnårigas ageranden. Hon är på väg mot en stol för att klättra upp, ett något äldre barn ställer sig i vägen och sträcker ut sina armar med uppfällda, öppna handflator: stopp. Mitt barn läser: kram. Jag kan inte skriva det utan att det vänder sig i magen. Hennes små armar som sträcks upp i en förvirrad förväntan om en kram, men lämnas tomma. Också detta sker på sekunder, när sekunderna passerat är hon någon annanstans. Men jag är kvar i den lilla nobbade famnen.

Skräcken, avvisandet. Jag välkomnar mig själv till moderskapet, till det att känna mitt barns känslor som om de vore mina egna. Jag stålsätter mig, jag förbereder mig.