önskningarna

 Jag försöker skriva om pengar, men det går inte så bra. Jag försöker skriva någonting över huvud taget, men det går inte så bra. Man ska vara nära det man skriver, och just nu känner jag mig väldigt, väldigt långt bort från mig själv. Någonstans står jag och ropar.

Ibland hittar jag mig. När mitt barn utan skam söker min blick, när mitt barn utan känsla av att kanske förlora något säger med den blicken: HALLÅ? Vart tog du vägen? Jag är här. HÄR är Jag.

Och så, när hon fått min uppmärksamhet, tittar hon ut genom fönstret och försvinner själv en stund. För att några sekunder senare komma tillbaka och flinande vika ihop sig till en liten dubbelhaka med ögon som uppochnervända halvmånar. Som om hon tänker: briljant! Var får jag allt ifrån?

Må hon stanna i den tanken för evigt.

Själv märker jag hur jag har oerhört svårt att komma ur min egen låda, min hjärnas alldeles egna uppkörda hjulspår. Jag vet hur jag ska komma vidare, jag måste ta första bästa avfart, men jag orkar bara inte. Allt känns övermäktigt. Att beställa ett boende inför sommaren känns övermäktigt, att tänka ut ett mellanmål att ha med på utflykten till lekparken känns övermäktigt, att köpa en liten födelsedagspresent känns övermäktigt.

Jag noterar min egen svaga önskan om att få en diagnos. Den diagnosen som passar in på att inte kunna hålla fler än max två bollar i luften samtidigt. Under mitt liv har jag många, många gånger önskat att jag hade haft fler vänner. Men när jag föreställer mig fler vänner nu, blir jag matt av bara tanken på upprätthållandet av fler relationer. Jag klarar knappt av att hålla efter de få jag har nu, på det sätt jag skulle önska. 

Min innersta önskan just nu: enkelhet. Enklaste enkelhet.

Mitt yttersta önskan: liv, rörelse, utveckling.

Eller är det tvärtom?

Nåja. Må bästa önskan vinna och slå sig samman med den andra i en vacker hög av blod och ben.