att vara otydlig

 De cirka 90 minuterna mellan att hon vaknar från sin eftermiddagssömn och att jag måste börja med middagen är de svåraste. Ute är det fortfarande vinter. “Vinter”. Vägarna är glashala och snövallarna ishårda och ogästvänliga. Jag kränger på mig selen, stoppar ner henne i overallen och bär henne på magen genom kvarteren, trots att hon blivit för tung, eller jag för svag. På det här sättet behöver jag inte vara ständigt påslagen, jag kan zona ut.

Jag går där och funderar på vad hon kommer störa sig på allra mest hos mig. Kommer det bli att jag viskar tyst för mig själv ibland? Att jag sjunger saker hela tiden istället för att säga dem? Att jag översätter saker folk säger till dålig svengelska när jag inte har något att tillägga?

Det jag är rädd för att hon kommer störa sig på är att jag är otydlig.

Otydlig, diffus, svag i konturerna.

Min vän hade följt med sitt barns förskolegrupp till en föreställning. Hon hade aldrig sett pedagogerna i skarpt läge på det sättet tidigare, och noterade deras totalt olika personligheter och tillvägagångssätt. Särskilt hade hon noterat den pedagog som pekade med hela handen. “Sitt ner!” “Kom hit!” “Nu lägger du av!”

Jag hade en sån förskollärare som handledare en gång. Hon verkar ha varit avskydd av en stor del av föräldrarna på den förskolan. En vän till mig med barn där hatade henne djupt för hennes hårda handskar, men sa att hennes son ändå ganska ofta kunde prata med glädje om vad just den fröken hade gjort eller sagt under dagen. 

Jag som gick nära den här personen kan gott förstå varför hon var avskydd. Hon daltade inte. Hon höjde rösten. Hon kände inte in. Hon körde på. 

Man kan ha tusen åsikter om en sån sak. Men det jag kan ge henne är att hon hade en sida som var medveten om det, hon kunde påpeka det lite sorgset, men konstatera att hon var sån, hon kunde inte göra på något annat sätt.

Det andra jag kan ge henne är att hon var tydlig. Hon var stark i konturerna. Man visste var man hade henne. Hennes ageranden hängde ihop. Och det kan vara så obeskrivligt skönt. Jag tror barnen ändå fann en trygghet i det.

Jag däremot. Tar till mig av så mycket. Råd och rön. Jag vet hur man ska vara en GOD VUXEN men jag är inte så men försöker men misslyckas ger upp försöker lite halvhjärtat igen. Orkar inte. Zonar ut. Kommer tillbaka. Försvinner igen. 

Vill ge mig själv en örfil. Men vem ÄR du människa?

Jag vet inte. Och det kommer mitt barn behöva försöka lista ut, stackarn.