Försöker varva ner efter att barnet äntligen somnat. Hon blir så lätt uppvarvad. Till exempel av att åka tåg och sen få träffa sin mormor. Allt ska undersökas, bort med det gamla hit med det nya, nästa grej nästa grej nästa grej!!!
För mig är det av någon anledning dåligt. Men det är väl kul att varva upp, antar jag? Jag har bara själv sällan gjort det, så jag kanske inte fattar vad som händer? Jag fattar inte kul. Så charmigt. Jag har förstått att många eftersträvar just kul men det är ett adjektiv jag inte lagt så mycket krut på. Det får mig att tänka på en antagningsdag på utbildningen jag gick, jag skulle visa de sökande runt på skolan. De skulle presentera sig. Och varenda jävel beskrev sig som ”glad och social”. Vem hade jag varit om jag fått beskriva mig själv så?
I alla fall. Att ha en sån unge är som att ha en hund. Man hamnar i samspråk med folk man aldrig hade samspråkat med annars. Ingen börjar någonsin småprata med mig på ett tåg, jag verkar ha utstrålningen: här finns inget att hämta. Men nu. Nu får man träna sina sociala skills när ens plutt så fort hon hör någon skratta måste skratta så högt och forcerat (HAHA HA HA!!!) som svar att hon är omöjlig att ignorera.
Nu har hon vispat runt i sängen en halvtimme innan ljuset äntligen slocknade och vi båda fick ro. Nu ska jag dricka vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar