Det bästa med att barnet blir äldre är att den initiala känslan till allt som är utanför de vardagliga rutinerna inte längre är: JOBBIGT.
Idag gick jag ner med henne från ett fjäll. Min rygg är ett frågetecken efter allt bärande i sele med en kropp som inte hinner med den ökande tyngden. Men hon sjöng hela vägen ner. Solen sken, snön var vit, vi träffade ett par reko killar med solglasögon och sina barn i varsin pulka, och sa saker som ”härligt att gå på tur”.
Kärlek kändes. Till mitt barn alltså, killarna hade nog respektive.
Barnet somnade samtidigt som hon sjöng. Hon hade levt livet på fjället utanför våffelstugan i en timme. Knatat på i snön, ramlat, rullat runt, kickat med benen i luften och sen bara legat kvar en stund med blicken i himlen. Det var en fröjd. En fröjd var det. Hör ni det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar