att förstå ett skratt

 En och en halv timme för mig själv och jag halvspringer på den hala packade snön till mitt, numera, stammiscafé. Jag slösar min ungefär lika bra hälfts ihoptjänade slantar på ännu en havrelatte och sätter mig och skriver. Min nya vana. Har jag äntligen ett intresse som jag prioriterar?

Jag vet aldrig vad det ska bli, och det är det jag längtar efter, att få se vad som kommer ur mig. 

Lägg märke till dina tankar och känslor, säger de alltid i yoga eller meditation, vad som händer i dig precis. just. nu.

Det känns alltid lika omöjligt. Hur ska jag kunna lägga märke till någonting samtidigt som det händer? På beställning. Det blir ju ofrånkomligen så att jag måste frammana någonting att lägga märke till.

Nejnej, säger ni meditationsivrare, och börjar förklara.

Jojo, avbryter jag, nu pratar vi inte mer om det.

Men när jag skriver så känns det som att det går. Att det som finns därinne kommer ut. Kanske inte det som rört sig där inne just idag, just nyss. Men lösa bitar sätts ihop och får form. Jag kan se, notera, och gå vidare. Precis som de säger, yogisarna.

–

Innan min kille kom hem och tog över för att låta mig slösa hans pengar, pekade hon på hyllan där alla kortspel ligger. Vi drog fram Uno och snart låg alla kort över vardagsrumsmattan. Jag gick in i förskollärarmode och började sortera i färg. Gul, blå, röd, grön. Hon lät mig. Sen ställde hon sig upp och började gå på korten med sina bara små fötter. Hon halkade till, tittade på mig, log upptäckarleendet, och började glida runt över korthavet, vickande på rumpan. Och jag skrattade som jag väldigt sällan gör, eller låter mig göra. På ett sätt som jag inser att jag bara kommer kunna göra med just henne. Bara hon kommer kunna framkalla den glädjen. 

Jag minns att jag sett det förut. För några år sedan. Jag är med min vän och hennes son på en lekplats. Han vill gunga, och de gungar tillsammans, högt. Deras ljusa hår fladdrar. De ser på varandra, han skrattar, och hon skrattar. Mer och mer. Jag märker hur hon inte kan hindra det. Det bara kommer, som en reaktion på det som kittlar i hans mage. 

Jag minns det för att det var något särskilt, och nu vet jag vad det var.