fredag 31 mars 2023

att harva på (6)

 Barnet och pappan går iväg för att titta på hackspett. Jag slänger ner liggunderlaget i snön, lägger mig och kisar upp i en obarmhärtigt blå himmel. Det är för skönt. Av någon anledning är kroppen helt matt. Det är nog solen, tror han, den första riktiga solen.

Kanske. Jag vrider huvudet åt sidan och ser snön smälta i realtid. De miljontals små lysande reflektionerna i snökristallerna blinkar bort, en och en.

Igår efter att jag skrivit den ändå kärleksfulla beskrivningen om min relations fundament, krockar vi på kvällen. På ett sånt sätt som gör mig ledsen på riktigt. En dissonans som är svår att komma åt och som handlar om uppmärksamhet. Att få den, att ge den. 

För mig tog det orimligt lång tid att kunna försjunka i något annat så länge han ens var i närheten. Orimligt lång tid. Mina känselspröt ute jämt, jämt, jämt. 

För honom, snarare det motsatta. Inga spröt ute, allt fokus på den egna uppgiften. Man måste knacka. Hårt.

Båda extrema åt varsitt håll. Hur mötas? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.


Barnet och pappan kommer tillbaka. Hon kommer flygande genom luften och landar på min mage. Hennes ansikte lyser, hon är så glad. "Det där var en glad en", säger alla. Och det är sant. Men det är någonting med den här dagen, vårvintern, solen, himlen, snön. Allt är roligt. Jag krafsar med fingrarna i snön och hon kiknar av skratt. Vi sjunger prästens lilla kråka och hon vill snabbspola fram till å än slank han hit. 

Lycka är ens barns lycka. Det är tydligen sant. Bubblet i henne är bubblet i mig.

Gårdagsdissonansen värmedallrar i utkanten av nuet, kommer tillbaka förr eller senare.

torsdag 30 mars 2023

att inte prata hela natten

 I början av vårt förhållande var jag så förvirrad. 

Jag var kär. Men. Vi låg ju inte och pratade hela nätterna? 

Vi satt på en stenpir vid havet, hade plockat bär och jag frågade om han hade några tjejkompisar. Det hade han inte. Han frågade ingenting tillbaka. Jag blev irriterad.

Ändå kunde jag inte tänka på annat än hans värme. Hans fysiska värme.

Jag märkte när vi tittade på serier eller standup att vi skrattade på samma ställen. Men det var svårt att skämta, det var som att han var för stolt för att skratta.

Men doften i hans hårbotten var hemma. Hemma hemma hemma. Jag ville inte ha den på flaska, den skulle vara just där.

Jag läste och hörde om andras relationer. Brottstycke: samtal som aldrig tar slut. Dessa samtal som aldrig. ska. ta. slut. De ska bara fortsätta in i oändligheten. Munnarna ska gå. Det är tecknet på förälskelse, varaktig, levande relation. Och bästa vänner. Man ska vara bästa KOMPISAR. 

Det har förföljt mig. Förvirrat mig. 

Som vanligt måste en auktoritet bekräfta mina egna upplevelser för att jag ska tro på dem. Jag läste en bok av Esther Perel, den belgiskamerikanska psykologen. Och hon sa det: relationer behöver inte bygga på det verbala. På att veta allt om varandra. På att prata prata prata. Relationen kan bygga på det fysiska. På att känna varandras kroppar? Det låter slemmigt men känns sant.

Ibland säger han saker som får mig att tänka, formulerar sig på sätt som ingen annan gör. 

Men oftast inte.

Är jag själv så intressant? Verk-ligen inte.

Men det är någonting som klaffar i huden. Mot huden? Hur skriver man om detta utan att det blir mjukporr? Jag måste sluta nu.

Men jag ville bara säga det, som Esther Perel sa. 

onsdag 29 mars 2023

att bli gråtfärdig

 Jag blir typ gråtfärdig när jag förstår att det ska få bli sommar, skrev min syster till mig.

Jag med, skrev jag, och sen kommer jag på att det kommer bli för varmt. Och då blir jag gråtfärdig över det.

Sen la jag till en gif där det stod party pooper, eftersom det var precis vad jag var.

Trots att jag bor där jag bor kan jag inte riktigt omfamna vintern, skaffa mig den där inställningen som de tydligen har i Nordnorge, där de bara myser över mörkret och kylan. Åker skidor efter jobbet och bäddar ner sig i sina soffor efteråt.

Nej, så fort den första snön kommit och romantiken kring den har lagt sig, vill jag bara att den ska försvinna igen.

När vi var i den där lilla orten nära Sveriges mittpunkt hade asfalten tinat fram. Mitt lilla barn ville inte sluta tössa omkring och stoppa grus i munnen. Hon skrek och sprattlade när vi lyfte upp henne. Jag blev så lättad. Tänk när våren kommer på riktigt även till oss, och jag kan släppa ut henne så där, med små skor på fötterna, full av upptäckariver. Och jag kan bara få följa med. Inte bråka om vantar, om att vilja bli buren för att underlaget är kallt och ojämnt.

Och sen kommer sommaren. Den jag blir gråtfärdig över på två plan.

Ända sen sommaren 2018 har jag längtat till hösten. För då blir allt som vanligt igen, har jag tänkt. Den där orimliga hettan försvinner, luften går att andas, man kan sova igen.

Men sen har regnet kommit, det orimliga regnet. Översvämningsregnet. Och jaha, så var också hösten smittad.

Men vintern då, den jag helst är utan, när den kommer, då blir väl allt som vanligt?

På ett sätt ja. Men så börjar temperaturerna skifta i ett tempo man inte begriper. Från tjugo minus till tre plus på en förmiddag. Is läggs till is. Och så var också vintern smittad.

Våren. Den är säkert också smittad, men på något sätt jag inte märker. Kanske kommer den för tidigt, för sent, kanske är vårstormarna värre och fler. Kanske är jag för upptagen med att hoppas att sommaren ska bli rimlig. För upptagen med att äntligen vara i skogen igen, slippa låtsas att skidor är kul, och inte bara det enda sättet för mig att få komma ut när snön begravt allt jag gillar.

Det här är inte någon uppmaning till klimataktivism. Det är bara känslor. Känslor över att ingen årstid längre är att lita på. Att någonting alltid är lite konstigt. Och att det där som för mig är lite konstigt får ödesdigra konsekvenser för någon annan, någon annanstans.

Jag vill ta del av mer känslor. För allt kommer bli något annat, oavsett vad vi gör för att bromsa. Det måste bearbetas. Jag ska läsa Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar igen. Lyssna på Lucky Lo's Mary Mind och Annika Norlins Arktiska Oceanen.

Och blunda. Minnas det som nästan fortfarande finns.

tisdag 28 mars 2023

Att lista (1)

Har förstått att listan är ett hett bloggformat. Varför är det så lockande? Är det tydligheten? Känslan att få svar  på en fråga man inte visste man hade? 

Att själv fylla i en lista känns lite för enkelt, lite som fusk eftersom jag älskar att skriva/skapa inom ramar. Så låt mig fuska lite med en lista om skrivande jag hittade hos Ulrika, ursprungligen från Sardellen.

Hur går det med skrivandet?

Bättre än på hur många år som helst. Jag skriver! Bara det är en liten seger. Jag tar mig tid till något, jag prioriterar något där jag själv är aktiv och inte bara passiv konsument (vilket är mitt favorittillstånd annars, något jag aldrig riktigt kan stå för. Man ska ju HÅLLA PÅ).

Vad gillar du att skriva om?

Jag vet inte! När jag var yngre skrev jag ”skönlitterärt” (eh) men nu har jag inga sådana berättelser i mig. Fantasin är borta. Jag trivs som sagt bäst att skriva inom en ram. Att försöka skriva varje dag, som jag gör nu, är att försöka skapa ramen under skrivandets gång, eller våga strunta i den helt. 

När jag struntar helt märker jag att det alltid drar åt att analysera min egen personlighet, mitt upplevda annorlundaskap. Jämföra mig med andra personligheter, fundera på varför jag är som jag är. Skåda min egen och andras navlar. (Ett av min dotters största intressen just nu är exakt detsamma, fast mer bokstavligt.) Det börjar bli för förutsägbart och lite pinsamt, men det är tydligen nåt jag behöver pyssla med. 

Jag har tidigare skrivit musikrecensioner för lokaltidningen, och tror att det är där någonstans jag passar bäst. Få sätta mina egna ord på något någon annan bestämt att jag ska uppleva. En ram med frihet i. Jag ska försöka söka mig dit igen efter föräldraledigheten.

Vad är svårt att skriva om?

Allt som är på riktigt. Jag älskar själv att läsa det ofiltrerade. När Knausgård skriver om att tycka om lukten av sitt eget bajs. Avunden man känner, irritationen, jämförelserna, de skaviga relationerna. Allt som är utan brasklappar. Det är svårt, och kanske omöjligt för mig. Vi får se.

Vad hoppas du att skrivåret 2023 ska ge?

Att jag fortsätter på den bana jag börjat. Bara fortsätter massproducera för att komma in det igen. Och en massa inspiration från den lilla men växande textbaserade bloggvärld jag upptäckt finns. Jag lämnade instagram för några månader sen, och jag tror det kan vara det bästa jag gjort på länge. Jag hänger hellre här.

måndag 27 mars 2023

att inte ha äggstockar

 Förra våren fick jag och min syster ett papper av vår pappa. På pappret stod att vi kunde bära på en gen som kraftigt ökar risken för bröst- och äggstockscancer, och vi uppmanades att testa oss. Risken att vi bar på genen var 50 procent. 

Jag testade mig, och hamnade bland de sämre 50 procenten. Läkaren tittade konstigt på mig när jag började gråta. Det var ju inget cancerbesked. 

Jag hade precis fått en dotter. 

När jag är någonstans mellan 35 och 40 rekommenderas jag operera bort mina äggstockar. Rasa in i klimakteriet. ”När du känner dig färdig med att föda barn”, sa de.

Eftersom erfarenheten av den första spädbarnstiden gjort mig säker på att jag inte vill ha ett barn till så kändes det på ett sätt skönt. Är äggstockarna ur världen behöver jag inte fundera. 

Igår på väg hem från fjällen åt vi lunch på en asiatisk restaurang, nära Sveriges geografiska mitt. På den lilla restaurangen satt en till familj, med ett syskonpar nånstans mellan sex och nio år. Jag tänkte inte så mycket på dem. 

Men när jag såg dem gå runt lite planlöst i restaurangen och då och då krama varandra sådär självklart och rastlöst som syskon gör, så blev jag lite frusen inombords. Mitt lilla barn korvade sig nyfiket i barnstolen för att titta på dem, hennes sort. Och jag blev sorgsen över mig själv och min oförmåga. Mitt ego. Min lathet. 

Ska jag inte ge henne det där? Kan jag ge henne något motsvarande? 

Jag vet inte. 

Jag kan se romantiskt på graviditeten. På förlossningen. På tiden efteråt. Jag vill vilja det igen. 

Men jag vill inte. Jag älskar att ha min kropp ifred. Jag älskar att se livets tomma timmar komma åter, om än i begränsad upplaga. Ska jag täppa till dem igen? Vara till för ytterligare en, när jag vill vara till för mig själv? 

Jag har kärlek, men jag har inte ork. Jag har inte kapaciteten att sätta mig själv åt sidan mer, trots att planerna för mitt eget jag inte är stora alls. Mitt självförverkligande skulle nog inte kallas självförverkligande av många.

Jag vill bara ha tid. Jag vet inte varför. Den tiden kommer kanske inte göra mig nöjdare. Men jag vill ha den. 

söndag 26 mars 2023

att heta D

 En sak min far ofta påpekar är att om man har ett klagomål, då ska man inte komma farandes med det om man inte också har ett förslag till förändring.

Jag har ett klagomål, men inget förslag till förändring.

Klagomålet: folk måste i skrift sluta benämna sina respektive med bara en bokstav. 

”D ringde från jobbet”

”R hade fixat en fantastisk middag”

”Å Ä Ö är så jävla snygg”

Jag förstår varför man gör det (förutom när vi alla vet vad människan heter sedan länge), men jag stör mig så oerhört. 

Jag är så nära själv hela tiden. Det vore så enkelt. Istället håller jag på med ”min kille” (han är 43 år gammal) och det putslustiga ”min ungefär lika bra hälft”. Tänk att bara få skriva ”D kom in när jag stod i badrummet”. Men det går inte. Det känns för mystifierande. Så mystiska är de inte, killarna (som det oftast är).

Så: sluta genast. Hitta på nåt annat, jag har ingen aning om vad. 

Förlåt för detta meningslösa, fortsätt med era liv. 

lördag 25 mars 2023

att (inte) värdera

 Jag står i badrummet i fjällstugan och gråter. Barnet har varit ledset och vägrat sova stor del av natten och nu vill hon inte heller sova förmiddag trots att ögonen gnuggas frenetiskt. Försöker göra allt annat, och när hon inte får det - förtvivlan. Jag har sovit max fyra timmar och jag pallar inte. Låter henne gå ut ur sovrummet och hon sträcker sig efter sin mormor, the good cop. 

Min kille kommer in när jag står där i badrummet och känner dåligheten rinna över bröstet som ett knäckt ägg. 

Jag känner mig dålig som inte orkar, säger jag. 

Du tycker det är svårt, det är inte samma sak som att vara dålig. Du tycker det är svårt, det behöver inte värderas, säger han. 

Jag vet inte om jag håller med men det är skönt att höra. Jag ser in i hans snälla ögon som orkar vara snälla trots minst lika lite sömn. 

Det behöver inte värderas.

Att inte värdera. Den förmågan avundas jag något fruktansvärt. Såhär har jag skrivit i en mobilanteckning från 2015: 

Jag läser "kära liv och Caroline", och det bästa med dem är att de outar sina svagheter, eller vad man ska kalla det, utan att samtidigt försäkra att det är något de absolut vill eller tänker ändra på. Det är en helt självklar reflex hos mig att göra det, även om jag inte säger rakt ut att det är något jag bör ändra på så tror jag att det märks i sättet jag erkänner det på. Men det är väldigt befriande att bara höra någon konstatera fakta om sig själv, utan att värdera, trots att den allmänna värderingen ju finns där, men utan att nödvändigtvis bekräftas återigen.

Det var inte första gången jag stötte på den, förmågan att se sina brister utan att se dem som just brister, men det var nog första gången jag noterade den. Förstod att det var ett möjligt (och för mig ganska omöjligt) sätt att förhålla sig till sig själv. Säga: jag pallar inte mitt föräldraskap många gånger, och inte i samma andetag tillägga att det borde jag såklart göra, jag ska givetvis ändra på mig, jag förstår att jag har syndat, snälla förlåt mig. 

Jag har alltid varit ett renoveringsobjekt för mig själv, men utan verktyg eller motivation att sätta igång. Ett gammalt hus som börjat rasa in lite, och hört folk peka och säga: det där borde man göra något åt. Men ingen vill ta tag i det. 

Arvet spökar igen. En äldre släkting har också den här jargongen kring sig själv. Och jag tror inte jag har snappat upp den, jag känner inte igen att jag hört henne prata så om sig själv under min uppväxt. Det har kommit nu och samtidigt blivit tydligt att hon förmodligen alltid sett på sig själv så. Och jag förstår henne obehagligt väl. Vad ska egentligen grannarna tycka? Och jag är väl mest till besvär? Jag borde väl egentligen bara kunna…?

Jag blev så irriterad när min kille i början av förhållandet kom med argumentet jag är såhär, när hans beteende inte funkade med mig. Man kan väl ändra sig! Renovera dig själv! Men nu börjar jag omfamna det. Varje brist behöver inte åtgärdas. Man behöver inte alltid sträva efter att vara bättre, skönare, om man faktiskt inte på riktigt planerar att ta sig dit. 

För dig som ser detta som en självklarhet: grattis. 

För mig: lite mer att göra.

fredag 24 mars 2023

att inte göra det bättre själv

 Det finns ett spel som heter Orangino. Man läser påståenden om sig själv och medspelarna ska med siffror (ett till fem tror jag) uppskatta hur pass väl påståendet stämmer. Det är ett spel helt i min smak (tar du fram ett strategispel har du förlorat mig för kvällen). Jag spelade det en gång och läste på kortet: fåfäng - mitt utseende är viktigt för mig. Eller nåt sånt.

Övriga spelare vände på sina sifferkort och där låg fyror och femmor. Jag blev ganska förvånad. Märks det alltså? 

Här måste det finnas en skillnad mellan att märkas och att synas. Det syns inte att jag är fåfäng, men det märks. Hade det synts hade jag varit snygg. Men nu märks det bara, alltså att jag ändå på något sätt försöker. Utan att lyckas. 

Ibland får jag till det. Kanske en gång i månaden, på sin höjd. Kläderna sitter, håret sitter. Vad det beror på har jag ingen aning om. Förmodligen att håret är lagom smutsigt och att jag legat på ett slumpmässigt men fördelaktigt sätt på kudden under natten. Och att jag valt det säkra kortet: tajta svarta jeans och svart polo. 

Jag har en spaning om mig själv och det är att jag bryr mig, men inte orkar. Jag förstår vad som är snyggt, jag kan se på en annan människa att den har känsla för sin stil. Jag förstår när jag ser bra ut. Men jag orkar inte anstränga mig för att ta mig dit. Har alltid hatat att gå i klädaffärer. Hatat att prova skor. Jag tänker ibland att jag ska hitta de där perfekt sittande jeansen, men sen tar jag ändå första bästa, eller ingenting. 

Det här går igen inom fler områden än just kläder. Mat till exempel. Jag skulle kunna leva på tomatsås. Min standard är: pasta, nån grönsak, nåt protein. Stekes i olja - klart. Men jag förstår och har vett att uppskatta när jag får nåt välkomponerat. Jag kan skilja på en bra och en sämre restaurang. Jag kan förstå och vara oändligt tacksam över att min kille fattar hur smaker kan kombineras. Men själv ids jag inte. 

Det var något område till. Krävs väl tre för spaning? Jag minns inte. Musik, skrivande, socialt samspel? Det är förmodligen kärnan till att jag inte tar mig för mer. Jag vet vad som är kvalitet men fattar hur svårt det är att lära sig prestera på den nivån. Och jag vill ju ha det lätt

Alltså får ni andra stå för kvaliteten. Jag står på sidan och bedömer. Och när ni säger gör det bättre själv då!! säger jag: orka. 

onsdag 22 mars 2023

Att harva på (5)

 Det är lite bakhalt, det är för varmt i kläderna och isig motvind utanför, ryggsäcken är för tung och - det för året nytillkomna - barnet är inte helt nöjt i pulkan. 

Jag undrar varför jag gör det här. År efter år, varför tror jag att jag ska tycka om det? 

Klipp till: solen bryter fram, jag får lägga ryggsäcken i pulkan (min ungefär lika bra hälft har tydligen en outsinlig källa till energi när det kommer till skidåkning. Hade jag bett om att få lägga min tama elefant i pulkan också hade han bara torkat snoret under näsan och tjoat JAVISST!), barnet har somnat och inga dramatiska vare sig upp- eller nerförsbackar i sikte. Då minns jag plötsligt varför.

En skidsemester är ingen skidsemester om jag inte varit förjävla sur minst en förmiddag för att förhållandena inte har strukit mig medhårs. 

Det är intressant att jag tror att just fjällen är platsen för att bli struken medhårs. Jag lever på hoppet varje gång. Kanske att det den HÄR gången bara är sol, en stilla svalkande bris och en lagomt utmanande stigning hela vägen till kalfjället! Kanske!

Barnet skrek och skrek i sitt personligt hopsnickrade fordon (skidpulka från 80-talet med ett babyskydd fastsurrat i) när vi kom upp till vindarna på toppen idag. Vi fick vända. Sitta utanför en värmestuga och titta på slalomåkarna medan hon pressade i sig gröt och korv; det var tydligen hungern.

När hon fått springa av sig i sina små tossor och ätit sin efterrättssnö provade vi igen. Den här gången somnade hon och vi fick glida runt bland de vindböjda tallarna.

måndag 20 mars 2023

att harva på (4)

Det bästa med att barnet blir äldre är att den initiala känslan till allt som är utanför de vardagliga rutinerna inte längre är: JOBBIGT. 

Idag gick jag ner med henne från ett fjäll. Min rygg är ett frågetecken efter allt bärande i sele med en kropp som inte hinner med den ökande tyngden. Men hon sjöng hela vägen ner. Solen sken, snön var vit, vi träffade ett par reko killar med solglasögon och sina barn i varsin pulka, och sa saker som ”härligt att gå på tur”. 

Kärlek kändes. Till mitt barn alltså, killarna hade nog respektive.

Barnet somnade samtidigt som hon sjöng. Hon hade levt livet på fjället utanför våffelstugan i en timme. Knatat på i snön, ramlat, rullat runt, kickat med benen i luften och sen bara legat kvar en stund med blicken i himlen. Det var en fröjd. En fröjd var det. Hör ni det.

söndag 19 mars 2023

att skriva sant

 Ligger i en fjällstugesäng och försöker motstå frestelsen att strunta i skrivandet. Hitta ursäkter. Semester (från vadå), brist på dator. Men den lilla piskan i mig vann, nu har jag börjat med det här, så nu får jag snällt fortsätta. Det kanske blir kort och fattigt ur frustrationen som blir när fingrarna är för stora för mobilens tangentbord, men då får det väl bli så. 

Jag glömde min läsplatta och får plocka ner en av böckerna från hyllan i hyrstugan. Mig äger ingen, Åsa Linderborg. Jag tror jag har läst den förr men minns inte. Jag läste Året med 13 månader under de ändlösa amningstimmarna (tack gud att de är över) och blev av någon anledning så förtjust i hennes värld. 

När jag läser mig äger ingen slås jag av varför jag aldrig kommer bli den skrivande person jag kanske dagdrömmer om: jag kommer aldrig kunna skriva om verkligheten såsom den är. Om det fula, det förbjudna. Jag kommer kunna göra det i en viss förpackning, men inte på det nakna, ärliga sättet som jag älskar att läsa. Som när Åsa beskriver hur hennes pappa tömmer sina blåsor med kniv över en sedan länge intorkad handduk. Hennes små porträtt av släktingar, kärleksfulla men sorgliga. Man kanske kan argumentera för att de bara är beskrivna såsom de var, men det är ju inte sant, personlighetsdragen och beteendena som beskrivs är utvalda för att de har något som kan väcka känslor hos andra. Det här är människor som funnits och finns, och deras sätt att vara blir något som andra kan finna lustigt, pinsamt, obildat, äckligt, bajsnödigt. Eller kanske gulligt, men också det är att titta lite ovanifrån.

Jag är för mån om min omgivning. Mina smutsiga tankar och förehavanden bakom stängda dörrar får aldrig nå ut i sin fulla prakt. Konsten kommer aldrig gå före, så är det bara, och därför kommer det jag gör aldrig bli bra på riktigt. Det kanske kan snudda, men inte mer än så.

 


lördag 18 mars 2023

att flockas eller inte

 Inte en dag går utan att jag tänker på det. Hur det bara inte är tänkt att vara så här. Två personer och valfritt antal barn i valfri typ av låda. Sitt därinne och mind your own business. 

Det är klart att det blir svårt. 

Så fort vi är i någon typ av flock så förstår jag ju att det är så det ska vara. Jag ska inte sitta på ett golv själv med ett barn, jag ska inte laga mat själv med ett barn, jag ska inte vara vid mitt barns sida dygnets alla timmar. Jag ska sitta på ett golv med mitt barn, men när jag behöver gå därifrån ska det sitta några fler på det golvet. Jag ska laga mat med mitt barn, men när hon blir less ska jag kunna langa över henne. Osv. 

Flocken flocken flocken. Som jag längtat efter den och skytt den när den kommit nära. Den avlastar men sätter press. Den berikar men bygger snäva ramar. Den värmer, men när man upptäcker en lucka i den gemensamma självbilden får man stå där själv och frysa. 

Hur hittar man det ultimata sättet att vara gemensam. Utan att utnyttja eller utnyttjas. Samtycke för alla. Går det? 

Förmodligen inte. 

Fyll så mycket tid som möjligt med flock, sa psykologen. Och det är väl en lyx, att kunna välja när flock och när inte. Men det är ju ingen riktig flock. Den riktiga flocken är där jämt. Så störigt. Lämna oss ifred! Men kan ni passa barnet om en halvtimme?


fredag 17 mars 2023

att vara glad och social

 Försöker varva ner efter att barnet äntligen somnat. Hon blir så lätt uppvarvad. Till exempel av att åka tåg och sen få träffa sin mormor. Allt ska undersökas, bort med det gamla hit med det nya, nästa grej nästa grej nästa grej!!! 

För mig är det av någon anledning dåligt. Men det är väl kul att varva upp, antar jag? Jag har bara själv sällan gjort det, så jag kanske inte fattar vad som händer? Jag fattar inte kul. Så charmigt. Jag har förstått att många eftersträvar just kul men det är ett adjektiv jag inte lagt så mycket krut på. Det får mig att tänka på en antagningsdag på utbildningen jag gick, jag skulle visa de sökande runt på skolan. De skulle presentera sig. Och varenda jävel beskrev sig som ”glad och social”. Vem hade jag varit om jag fått beskriva mig själv så?

I alla fall. Att ha en sån unge är som att ha en hund. Man hamnar i samspråk med folk man aldrig hade samspråkat med annars. Ingen börjar någonsin småprata med mig på ett tåg, jag verkar ha utstrålningen: här finns inget att hämta. Men nu. Nu får man träna sina sociala skills när ens plutt så fort hon hör någon skratta måste skratta så högt och forcerat (HAHA HA HA!!!) som svar att hon är omöjlig att ignorera. 

Nu har hon vispat runt i sängen en halvtimme innan ljuset äntligen slocknade och vi båda fick ro. Nu ska jag dricka vin. 



onsdag 15 mars 2023

att harva på (3)

 20:22. Kanske har han somnat med barnet där inne. Det är tyst.

Hon snurrade bara runt inatt. Hårda fötter i min rygg. Att somna för att väckas, somna för att väckas. Irritationen som steg. Jag lyssnade på en podd härom dagen där jag fick veta att irritabilitet förmodligen är ärftlig. Trots att det borde vara självklart blev jag lättad. Såklart har jag ärvt det, det här småsyskonet till ilska. Jag grävde ner naglarna i mitt eget skinn och försökte sova igen. Men 05:53 hasade hon ner från sängen och knallade iväg. Jag stirrade i taket en stund innan jag följde efter. Och sen var det bara nej nej nej. Nej du får inte plocka upp gamla bajspapper ur sophinken, nej du får inte kasta ner deodoranten i toaletten, nej du får inte leka med varendaste pinal som står på köksbordet medan du äter, nej du får inte ta av dig blöjan, nej du får inte – för niohundramiljonte gången – rycka av mig mina glasögon.

Och ändå när pappan kom hem från jobbet, en evighet senare, var det bara ma-ma, ma-ma, ma-ma! Jag förtjänar dig inte!! vill jag skrika. Uppskatta din far! Irritabiliteten verkar ha runnit av hans arv genom generationerna. Han är den tålmodigaste människa jag mött. Han skrattar avväpnande när jag knyter näven. Förstår du inte vilken guldgruva till pappa du har? Pa-pa! Pa-pa! Kom igen nu!

Men jag vet ju hur mysigt de har när jag är borta. Så jag gick, trots protest, över gården till det identiska huset mittemot. Bjöds på kaffe och kaka på balkong där sol övergick i snöfall. Försöker tänka på när det var otänkbart att lämna lägenheten längre än en halvtimme. Hur svårt det var att föreställa sig något annat. Inatt kanske jag ska få sova ifred, för första gången på mer än ett år.

Jag säger kanske för att det känns fel. Jag vill inte att det ska kännas fel, men det känns fel. Jag ska ju vara där bredvid henne jämt jämt, ha koll, se till, men jag måste lära mig släppa. 

tisdag 14 mars 2023

att minnas

Det var sommar.

Snark. Okej, vi börjar om.

Vi hade köpt schlekepizza, som min kille kallar det. Alltså köpespizza från random pizzeria på hörnet. Det var sommar (såja) och vad kan jag ha varit, nio-tio år? Vi satt på klipporna och det var jeansjackevarmt. Rakt över havet, på en ö, låg ett vitt hus. Solen måste ha lyst med sitt kvällsljus rakt på det, för jag ser det framför mig som en pytteliten, gyllengul sockerbit. Jag tuggade capricciosa och tittade på det där huset, och tänkte att just det här ögonblicket ska jag minnas. Alltid. Jag vet inte om jag var ovanligt tillfreds eller om det var något annat speciellt den kvällen. Jag bara bestämde mig för att minnas just den synen, just den stunden.

Och det har jag gjort.

Cirkus tjugo år senare ligger jag i vår stundtals ganska obekväma soffa, med en liten, liten bebis på bröstet. Jag har lyckats puffa till gravidkudden och de sjuhundraarton andra kuddarna så att jag kan slappna av med den lilla varelsen, till och med slumra en liten stund. Jag ser ut genom fönstren framför mig, ser hustaken, träden och en tredjedel av en fräsig museibyggnad. Mest ser jag himmel, ljus, blekgrå februarihimmel. Inramad av en stor fikusväxt som står i hörnet precis intill fönstret.

Jag tänker samma sak igen. Just den synen, just den stunden, just den känslan, ska jag minnas. Hon kommer aldrig vara så liten igen, och det gör mig absolut ingenting för det här nattmösselivet kan jag vara utan, men jag vill ändå minnas. Att det fanns glimtar av njut även i det. Att det fanns stunder av lugn, både i henne och mig. 

Dessa två stunder.

Det är klart att jag minns andra stunder. Men ingen av dem har jag bestämt mig på samma sätt för att bevara. Jag vet att jag har försökt, men de gångerna minns jag inte, de hade antagligen inte vad som krävdes.

Det vita huset. Det låg långt bort, och jag visste inget om det, såg det bara som en lysande fyrkant. Ska vi säga att det får symbolisera framtiden? 

Bebisen. Jag visste inget om den. Framtiden hade kommit och gett sig tillkänna, bara för att rymma ännu mer mystik.

måndag 13 mars 2023

att förstå ett skratt

 En och en halv timme för mig själv och jag halvspringer på den hala packade snön till mitt, numera, stammiscafé. Jag slösar min ungefär lika bra hälfts ihoptjänade slantar på ännu en havrelatte och sätter mig och skriver. Min nya vana. Har jag äntligen ett intresse som jag prioriterar?

Jag vet aldrig vad det ska bli, och det är det jag längtar efter, att få se vad som kommer ur mig. 


Lägg märke till dina tankar och känslor, säger de alltid i yoga eller meditation, vad som händer i dig precis. just. nu.

Det känns alltid lika omöjligt. Hur ska jag kunna lägga märke till någonting samtidigt som det händer? På beställning. Det blir ju ofrånkomligen så att jag måste frammana någonting att lägga märke till.


Nejnej, säger ni meditationsivrare, och börjar förklara.

Jojo, avbryter jag, nu pratar vi inte mer om det.


Men när jag skriver så känns det som att det går. Att det som finns därinne kommer ut. Kanske inte det som rört sig där inne just idag, just nyss. Men lösa bitar sätts ihop och får form. Jag kan se, notera, och gå vidare. Precis som de säger, yogisarna.



Innan min kille kom hem och tog över för att låta mig slösa hans pengar, pekade hon på hyllan där alla kortspel ligger. Vi drog fram Uno och snart låg alla kort över vardagsrumsmattan. Jag gick in i förskollärarmode och började sortera i färg. Gul, blå, röd, grön. Hon lät mig. Sen ställde hon sig upp och började gå på korten med sina bara små fötter. Hon halkade till, tittade på mig, log upptäckarleendet, och började glida runt över korthavet, vickande på rumpan. Och jag skrattade som jag väldigt sällan gör, eller låter mig göra. På ett sätt som jag inser att jag bara kommer kunna göra med just henne. Bara hon kommer kunna framkalla den glädjen. 


Jag minns att jag sett det förut. För några år sedan. Jag är med min vän och hennes son på en lekplats. Han vill gunga, och de gungar tillsammans, högt. Deras ljusa hår fladdrar. De ser på varandra, han skrattar, och hon skrattar. Mer och mer. Jag märker hur hon inte kan hindra det. Det bara kommer, som en reaktion på det som kittlar i hans mage. 


Jag minns det för att det var något särskilt, och nu vet jag vad det var.


söndag 12 mars 2023

att vara splittrad, kluven

 Ibland tittar jag upp på min vän som bor i huset mittemot. Jag kan se hennes huvud sticka fram ovanför den undre fönsterkanten när hon står i köket och grejar. Och så blir jag våldsamt avundsjuk på att hon kanske lagar mat till sig själv, lägger den på en tallrik, går in till soffan, lägger sig där med sina katter och tittar på en serie.

Att hon kan göra det. Varje kväll.


Samtidigt vet jag att hon kanske tittar ner på mig, där jag kånkar runt på en ettåring, sitter på golvet och får mitt klosstorn rasat gång på gång, eller läser en bok med barnet i knät, och så kanske hon längtar efter just det. 


Vi bär båda på en leda och saknar varandras. 


Jag var gravid en annan gång. Då la jag mig på en klippa och tänkte: det här ska jag njuta av, att kunna ligga här ostört, för snart kanske jag inte längre får det på ett långt, långt tag. 


Den graviditeten lurade mig och jag vaknade upp på en annan klippa, någon dag efter beskedet, och hade drömt något ljust. Mörkret i verkligheten slog mig så hårt och solen gick i moln. Det blev ingen ettåring att kånka på då. Det blev mer tid till att se serier med pastatallriken i knät. Såklart njöt jag inte av det. Men när den andra graviditeten kom försökte jag, för jag visste ju att det snart inte skulle gå.


Men jag förstod inte innebörden av det. För det handlar ju inte bara om att inte få se serier i sin ensamhet, det handlar om att bli en helt ny människa med ett helt nytt syfte. Få en helt ny akilleshäl. En helt ny skörhet. En helt ny ilska. 


Jag kan överraskas av den. Ilskan. Ilskan över att ha kapat mig själv. Ilskan över att behöva fokusera när det känns omöjligt. Ilskan över att inte få tänka på mig själv. Vilket var en av anledningarna till att skaffa barn: att skifta fokus från mig själv. Det var ju det jag ville.


Olga Ravn skriver i Mitt arbete:


“(...) att det skulle skada både barnet och mamman om hon öppet berättar om det smärtsamma i moderskapet är en lögn. Och jag vill inte vara rädd för det längre.


Genom att skriva ut det så här lyfter jag bördan från oss båda, från både barnet och mig. Här kan jag lägga allt det hemska med att bli mamma. Här kan jag lägga gåtorna, allt det jag inte förstår. (...) Den här boken ska bli en behållare, ett fartyg, för allt det en mamma inte får vara, splittrad, kluven, utom sig, olycklig.”


När jag tänker efter är det inte särskilt många runt mig som ryggar när jag pratar om det svåra med mammeriet. Det svåraste är kanske när den som är allra närmast inte riktigt vill röra vid det, släta över det och rädda upp det. Jag förstår det, och det är förmodligen sunt på ett sätt. För någon måste alltid ta barnets sida. Men det ger inte erfarenheten den plats den kanske behöver.


Olga Ravn skriver:


Att inte skriva boken är att ge rädslan för orden makt. Att inte skriva är att inte bli mamma. Att inte skriva är att stå kvar på tröskeln till moderskapet. Att skriva är att gå in i det.


Tack, Olga Ravn.


lördag 11 mars 2023

att harva på (2)

 Barnet är sjukt och jag skriver från telefonen för att få något skrivet. Hon snorsnarkar. 

Jag har börjat gå runt och fundera på vad jag ska skriva om, och allt känns tråkigt. Allt blir någon variation av att jag försöker förekomma mina egna brister, eller känslan av alienation i relation till andra. ”Alla är såhär men JAG är såhär.” Snorsnark. Så har det jämt hållit på. Ett liv av att ständigt försöka hitta förklaringar till sitt utanförskap, som inte längre ens är ett utanförskap. Allt som finns kvar är känslan av det. Så svår att skrapa bort, och blir ofta en självuppfyllande profetia. Att välja utanförskapet. Att prata med främlingar på öppna förskolan men slå bort blicken så fort meningen är uttalad. Meningen som är utformad så att den varje gång skulle kunna vara den sista, den som avslutar samtalet. För det är väl det min samtalspartner vill? Komma härifrån så fort som möjligt. Till någon annan. Intressantare. 

Folk måste vara ordentligt tydliga för att jag inte ska tro just det. Visa otvivelaktigt intresse. Nicka, le, behålla ögonkontakt och ta min hand och leda mig genom livet.

Idag sa i alla fall min vän (hon som sa att jag behöver eld, hon är eld) ungefär:

”Vi är så olika, och ju mer vi umgås förstår jag hur olika vi är. Men det måste vara att opposites attract, för jag tycker så mycket om dig.”

Så tydlig måste man vara. Tyvärr. För att jag ska fatta.

När jag började journalistlinjen skulle vi rita en bild, tror jag, som sa något om oss. Jag ritade mig själv bakom någonting, och sa att jag gärna håller mig i bakgrunden, inte gillar att ta plats, inte säger så mycket eller något liknande.

Ett år senare sa min lärare: ”Du beskrev dig själv såhär, men det stämmer ju inte.”

Jag kände mig dum. 

Vad är det jag försöker göra när jag gör så? 

Jag poängterar också alltid att jag ju inte är ”nån pratkvarn”. Men tänk så är jag det? Varför detta behov av att i visa att jag minsann vet hur jag fungerar?

Slappna av. Säger de.

Men jag kan inte, har jag ju sagt.



torsdag 9 mars 2023

att skriva rätt

Snart åtta år har gått sedan jag slutade skriva regelbundet. Innan dess låg det anteckningsböcker vid sängen och långa dagboksdokument väntade i datorn. Under de här åtta åren har jag köpt sex små, små anteckningsböcker. Fyra är fyllda. Fyra små tunna anteckningsböcker på åtta år, dagboksanteckningar med långt mellan datumen.

Vad hände för åtta år sen? 

Jag träffade min kille.

Jaha. Var skrivandet bara ett sätt att hantera ensamheten. 

Det kanske inte är så bara.


De där anteckningsböckerna från åren innan. De är fyllda med dåliga dikter som ur olika vinklar försöker hantera insikten att samhället inte är anpassat för människan. Det är tydligen en svårsmält insikt. En jag kommer fortsätta idissla. 


Förutom att jag inte tagit mig tiden att skriva under de här åren, så har jag också varit rädd för det, medvetet undvikit det. Jag har tyckt att folk som skriver och som skriver om skrivande är lite pinsamma. Varför skulle någon vara intresserad?


Men vad är det för skillnad på att skriva om skrivande och att skriva om, säg, basket? Hobby som hobby, yrke som yrke. Det är väl något med att man inte kan spela basket om basket. Något med metasituationen som blir pretentiöst.


Men såklart måste skrivandet också kunna skrivas om. Behovet finns uppenbarligen.


Pinsamhet och pretention är något jag bara gömt mig bakom. För bortsett från författare och andra skribenter som skriver om skrivande, så har jag sett så många handböcker, förstått att det finns ett magasin som handlar om skrivande, scrollat förbi kurser, noterat skrivarkvällar på lokala bibliotek. Och jag har förstått att här finns det tips och regler att förhålla sig till. 


Då drar jag öronen åt mig. 


För är det något hela min varelse strävar efter, så är det att göra rätt. Kan jag inte göra det, låter jag hellre bli. 

Men nu har jag hört och läst om tillräckligt många som inte har eller skapar sina egna regler. Nu kanske jag också vågar. Jag kanske vågar publicera den här texten också, trots att den inte är färdig, perfekt och fulländad. Långt ifrån.


Jag behövde tillräckligt många som bekräftar att det är okej att göra fel. Att det kan vara rätt att göra fel. Jag gör alltså rätt ändå, min varelse får tillfredsställelse, allt är som vanligt.


onsdag 8 mars 2023

att vara vän

Du behöver eld, sa min vän. Jag hade just berättat att jag har svårt att umgås ensam med en person i vår vänkrets. Vi har för lik energi, jag behöver vara framåtrörelsen trots att jag inte vill, inte kan. Att vara dragare klär mig inte. 

Jag behöver eld. Och eld har jag fått. Jag har varit seriemonogam med vänner. Alla har de varit personer med allt från stor till magnetisk dragningskraft. Inte bara på mig. 

Ibland undrar jag vad de sett i mig. Ibland tror jag att jag bara varit någon sorts lugn hamn att landa i mellan allt som varit kul på riktigt för dem. Sen tänker jag att jag är orättvis. Så enkelt har det förmodligen inte varit. Men någonstans har det ändå tagit slut. Jag har hittat en ny, flyttat, eller glidit iväg efter att vi konstaterat att vi inte kan vara det vi vill för varandra.


25 år var jag när jag inledde min första riktiga kärleksrelation, och den pågår. Jag har alltid längtat efter den där pålitliga, stabila relationen, den som finns där bara man öppnar dörren. Jag har förgäves sökt den i vänskaper. En psykolog sa: men är det rimligt att kräva umgänge oftare än en gång i veckan?


Vänskap är en så svår gren.


25 år var jag när jag inledde min första vänskap där det känns som att vi båda vill umgås lika mycket och har någorlunda lik energi. Så kom barnet och gjorde det som barn gör. Slukar en. Jag försöker att inte försvinna in längre in i familjebubblan än jag måste. Jag hatar att jag plötsligt kommer sent, har glömt, inte orkar, inte kan. Är så ovan att vara den. Har jag råd att vara den?


I åttonde klass valde jag bort mitt kompisgäng för att jag inte längre kände igen mig själv i saker de sa och gjorde. Jag sa att det inte gick längre. De accepterade, släppte mig och jag var ensam. Sen dess har jag varit spänd. I alla relationer. Även de mest självklara, där jag borde kunna sänka axlarna. 


Jag kan inte sänka axlarna. Borde jag ha stannat kvar?  


tisdag 7 mars 2023

att harva på (1)

 Dokumentet lyser tomt. Markören blinkar. Kanske har jag inget mer att säga. För att bara berätta om mina dagar, det är inte intressant, inte ens den här:

Jag vaknar mellan två bäddmadrasser. Bebisen som börjar bli ett barn har satt sig upp och sitter bara helt still. Jag lägger henne på mitt bröst, hon glider ner, sitter en stund till. Klockan är 05.30 och jag vill försöka. Vill få ett litet tag till där mellan madrasserna. Att hon inte kryper ur sängen kan betyda att hon fortfarande är trött. Och tack och lov, hon somnar på mitt bröst till slut. Jag hasar ner henne. Måste kissa, fan, varför måste jag alltid det. Väl tillbaka är täcket alldeles lagom varmt och hon snusar alldeles lagom gulligt och jag kan njuta. Jag kan tänka: vilket mys. 

Jag får ligga där ända till klockan sju. För en gångs skull är jag på bra humör när vi tillsammans stiger upp. Förmiddagen lyckas gå utan att jag stirrar tomt framför mig en enda gång. Vilken seger. Sömnen. Vilken grej.


Hon gråter innan förmiddagsvilan. Ett tecken på att hon inte är tillräckligt trött? Är det dags igen att prova övergången till bara en dagsvila? Min hjärna är så trött på att vara besatt av min dotters sömn. Jag vet inte varför det blivit så. Men i säkert ett halvår har jag övervägt att gå till psykolog på grund av att det stressar mig så. Hon sover för mycket, för lite, för tidigt, för sent. Jag har läst på för mycket. Sover de för mycket på dagen sover de dåligt på natten, sover de för lite på dagen sover de dåligt på natten, somnar de för sent vaknar de för tidigt, sömn föder sömn, kapa sömnen, förläng sömnen, sov inte efter klockan sjutton för då blir de omöjliga att lägga.

Jag svettas. Hon har aldrig sovit dåligt.


Jag tränar med min vän. Jag vägrar börja med antidepp igen. Varför? Vet inte. Träningen måste ersätta. Jag ska bli stark efter ett år av svaghet. Vi får se.


Barnet ler lyckligt och lurigt när jag kommer hem igen. Jag drar henne i pulka på kvällen. Försöker gå där saker händer. Bussar, hundar, cyklar. Hon pekar och skäller bakom min rygg.


Min ungefär lika bra hälft lagar middag, som han alltid gör. Barnet går runt i bara kofta och rumpan bar innan de borstar tänderna och går in i sovrummet. Jag städar undan det värsta och sätter mig med datorn i knät. Dokumentet lyser tomt.


måndag 6 mars 2023

att skapa någon olik

 Vilken värld jag steg in i så fort barnet kom. En värld jag aldrig brytt mig om innan och förmodligen aldrig skulle brytt mig om ifall allt varit som förut. Jag skulle ha trott att jag brydde mig om den, men jag hade aldrig gjort det på riktigt.

För allt är detaljer. Ointressanta detaljer som bygger hela min vardag, som uppfyller all min tankeverksamhet.

En nyfödd mamma, är någon intresserad? Nej, för hon är förutsättningen för allt. Hon har alltid funnits, kommer alltid att finnas och man kan inte älta det hur mycket som helst. 

Jag har en känsla av att jag kommer älta det en hel del här. Nu när jag bestämt mig för att försöka skriva varje dag, eller i alla fall varannan, ett par gånger i veckan, minst, förhoppningsvis. Om jag hinner.

"När jag hade småbarn skrev jag på kvällar och nätter", är en mening jag har hört och läst. Jag kan inte förstå den. Eller, jag förstår den till 80 procent nu när jag själv inte längre går och lägger mig klockan sju. Men när det kommer till "nätter" så ser jag ut som emojin med två ögon utan mun. Mållös. Hur är det möjligt? Hur kan människor vara så olika?

Det är en fråga som har följt mig och kommer följa mig resten av livet, av någon anledning. Det finns det tråkiga svaret: att vi alla behövdes på savannen. (Savannen, savannen! Allt detta prat om SAVANNEN, som min mamma utbrast en gång). 

Men det upphör ändå aldrig att förvåna mig. Att vi kan angripa livet på så skilda sätt.
Att vara så uppåt öronen upptagen hela dagen med ett litet (eller flera) barn, och sedan ha så mycket vilja och driv att kunna välja bort sin sömn till förmån för ett yrke eller intresse. Jag tror inte jag kan vara så intresserad av något? Det skulle vara att sova, då.


Jag tror jag inbillade mig att eftersom jag är en lugn person, och han är en lugn person, så skulle vi få ett lugnt barn. Någon som kanske lite nöjt kunde sitta och hålla på med något.

Men nu börjar jag undra. Har jag bara inbillat mig lugnet? Eller från vilka hörn av våra släkten har hennes gener skrapats ihop? Kanske är jag bara golvad av insikten att framför mig har jag en människa som är helt ny, som jag inte känner. Jag kommer till viss del bidra till hur hon tar sig an världen, för att jag utgör det första smakprovet av den, men i övrigt har hon sin egen agenda. Och den kan krocka med min.

Vi är olika, jag känner det redan nu. Vi var samma, men jag kanske kände det redan då.

Nu sover hon. En gång när hon var otröstlig la jag henne på mitt bröst för att hjälpa henne att somna. Det skulle jag inte ha gjort. Nu klättrar hon upp på mig, ångrar sig och klättrar ner, ångrar sig igen, och igen och igen och igen. Jag blir vansinnig. Hon med, när jag får nog.

Veligheten och vansinnet, har vi åtminstone dem gemensamt? 

söndag 5 mars 2023

att bråka dåligt

Någon av oss kanske säger något okänsligt. Någon av oss kanske inte bekräftar. Kanske är frånvarande. Kanske slarvig. Överdriven. Velig.

Och så lägger sig en tystnad, men i luften sprids något som gör den tjockare. Lite trögare att ta sig igenom. In i den där luften traskar vårt lilla barn och jag känner halsen snöras åt.  


Aldrig har vi skrikit på varandra. Aldrig har vi kastat saker. Istället träder vi in i en stämning för att någon av oss eller båda har gömt oss bakom ett skal av frustration som inte ageras ut. 


Är det nåt eller? frågar någon till slut.

Nej det är väl ingen grej, säger den bakom skalet.

Men det är såklart en grej. 

Och sen påbörjas processen att sakta, sakta ta sig igenom den där tjocka luften. Det tar sin tid, för bubblande frustration och känslor försöker pareras och kommuniceras på ett respektfullt sätt. Det är tålamodsprövande.


Jag läste antingen i en blogg, eller hörde i en podd – jag minns inte riktigt men jag tror det var Clara Lidström som pratade om det – en spaning om hur par som varit ihop sen de var tonåringar har ett sätt gentemot varandra, och par som träffats senare i livet har ett annat. Tonårsparen är mer som syskon, kan sucka och stöna och säga saker rakt ut osv. Senare i livet-paren beter sig annorlunda, försöker vara respektfulla, ber snällt osv.


Vi hör definitivt till den senare kategorin. Min hjärna var precis färdigutvecklad när vi träffades, hans hade varit det i tio år. En färdig människa mötte en någorlunda färdig. Ryggsäckar fanns, vanor fanns, känsligheter fanns. 


Jag hade aldrig mött någon så otolerant mot irriterade snäsningar, passiv aggressivitet och bitterhet. Det sväljs aldrig, viftas aldrig bort.  

Det är lika delar frustrerande som älskvärt. Det utmanar mig. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte ville snäsa, prata med undertoner eller vara martyr i mina relationer. Men det är en sak att vilja och en sak att ha ett beteende i ryggraden. Det kräver ansträngning. 


Ibland önskar jag att vi bara kunde höja rösten, skrika, säga vad som egentligen känns och smälla i dörrar. Härom dagen smällde han faktiskt i lådor. “Du kan sluta smälla i lådor nu”, sa jag med barnet på höften. “Nej”, sa han. Och mitt i frustrationen var det befriande.


Vad är minst sämst för ett barn? Höjda röster och smäll i dörr eller lågmält puttrande frustration och distanserade blickar? Jag inbillar mig ändå det första, apropå tydlighet

Jag har alltid tänkt att vi bråkar dåligt. Men å andra sidan tråcklar vi oss alltid igenom den där stämningen, trots att det ibland känns som att vada i snor. Och vi kommer ut på andra sidan, kanske inte som nya människor, men ingenting lämnas att växa, ingenting sopas under mattan. 


Men vissa saker kanske trivs under mattan. Vissa känslor kanske mår bra av att skrikas ut.


Hade jag haft en stor blogg nu hade jag frågat “vad tänker ni? Hur bråkar ni? Berätta i kommentarerna!” eller nåt annat käckt interagerande.

Men nu har jag inte det. Så frågan får hänga fritt i cyberspace. Men jag är uppriktigt intresserad.


fredag 3 mars 2023

att vara otydlig

 De cirka 90 minuterna mellan att hon vaknar från sin eftermiddagssömn och att jag måste börja med middagen är de svåraste. Ute är det fortfarande vinter. “Vinter”. Vägarna är glashala och snövallarna ishårda och ogästvänliga. Jag kränger på mig selen, stoppar ner henne i overallen och bär henne på magen genom kvarteren, trots att hon blivit för tung, eller jag för svag. På det här sättet behöver jag inte vara ständigt påslagen, jag kan zona ut.

Jag går där och funderar på vad hon kommer störa sig på allra mest hos mig. Kommer det bli att jag viskar tyst för mig själv ibland? Att jag sjunger saker hela tiden istället för att säga dem? Att jag översätter saker folk säger till dålig svengelska när jag inte har något att tillägga?

Det jag är rädd för att hon kommer störa sig på är att jag är otydlig.

Otydlig, diffus, svag i konturerna.


Min vän hade följt med sitt barns förskolegrupp till en föreställning. Hon hade aldrig sett pedagogerna i skarpt läge på det sättet tidigare, och noterade deras totalt olika personligheter och tillvägagångssätt. Särskilt hade hon noterat den pedagog som pekade med hela handen. “Sitt ner!” “Kom hit!” “Nu lägger du av!”

Jag hade en sån förskollärare som handledare en gång. Hon verkar ha varit avskydd av en stor del av föräldrarna på den förskolan. En vän till mig med barn där hatade henne djupt för hennes hårda handskar, men sa att hennes son ändå ganska ofta kunde prata med glädje om vad just den fröken hade gjort eller sagt under dagen. 


Jag som gick nära den här personen kan gott förstå varför hon var avskydd. Hon daltade inte. Hon höjde rösten. Hon kände inte in. Hon körde på. 

Man kan ha tusen åsikter om en sån sak. Men det jag kan ge henne är att hon hade en sida som var medveten om det, hon kunde påpeka det lite sorgset, men konstatera att hon var sån, hon kunde inte göra på något annat sätt.

Det andra jag kan ge henne är att hon var tydlig. Hon var stark i konturerna. Man visste var man hade henne. Hennes ageranden hängde ihop. Och det kan vara så obeskrivligt skönt. Jag tror barnen ändå fann en trygghet i det.


Jag däremot. Tar till mig av så mycket. Råd och rön. Jag vet hur man ska vara en GOD VUXEN men jag är inte så men försöker men misslyckas ger upp försöker lite halvhjärtat igen. Orkar inte. Zonar ut. Kommer tillbaka. Försvinner igen. 


Vill ge mig själv en örfil. Men vem ÄR du människa?


Jag vet inte. Och det kommer mitt barn behöva försöka lista ut, stackarn.


torsdag 2 mars 2023

att vara mamma

En sida ska jag skriva.

Texten ska handla om att vara mamma. En sida. Den ska vara fylld av text.

Det påminner mig om när jag var barn och skulle skriva. Jag hade fått för mig att det var dåligt, för enkelt, att fylla sidor med dialog. Så jag gav mig själv i uppgift att skriva ett visst antal sidor utan dialog. Det var otroligt svårt. Vad skulle det stå ens? Hur kan man beskriva omgivningar så länge? Jag tror det var innan jag förstod att karaktärernas tankar och känslor kunde ta plats utan att kommuniceras med andra karaktärer. Det var också innan jag förstod att ett verk inte behöver vara otroligt långt för att vara bra. Men när jag hade nått 100 A4-sidor var jag så obotligt stolt. Jag hade verkligen skrivit en bok, och den var inte ens klar! Jag minns att jag skrev slutet separat, innan det var dags. Också det kändes på riktigt, som att jag gjorde som en äkta författare. Nu skulle jag bara skissa upp berättelsen innan jag började skriva också. Göra ett synopsis kanske. Vad nu det var.

Det kommer aldrig att hända.

 

Just det. Texten ska handla om att vara mamma. Men jag har bara varit mamma i ett år och 26 dagar. Min egen mamma har varit mamma i 36 år och 145 dagar, nu har hon varit mamma så pass länge att ett nytt normalläge har infunnit sig. Ett läge där hon går och lägger sig när hon vill på kvällen, kliver upp när hon vill på morgonen. Ett läge där hon kan sitta och äta sin frukost ifred, läsa tidningen, ha en ren skjorta både innan och efteråt. Ett läge där hon kan välja att inte lyfta någonting, och det någontinget kommer inte att gråtande hänga i hennes byxben tills hon ändå lyfter det, sätter det på sin höft och känner skevheten av kroppens snedbelastning samtidigt som hon steker en korv.

Min mammas nya normalläge innebär att hon framför allt går under sitt eget förnamn, sin egen person. Min mammas nya normalläge innebär att hon kan äta en middag med vänner, sitta still på samma stol i timmar om hon så vill. Föra ett samtal utan att ens fundera på att bli avbruten, behöva hitta tråden igen och dra lite halvhjärtat i den medan hon försöker ha full uppmärksamhet åt flera håll samtidigt.

Min mammas normalläge. Varför är det så eftertraktansvärt?

 

Allt jag läser om moderskap just nu handlar om detta. Det som moderskapet tar ifrån en. Friheten. Min mammas nya normalläge.

De som inte suktar efter det har väl inte tid att skriva något. Fullt upp med moderskapets uppfyllande och meningsskapande.

Vi som kan längta tillbaka så där suktande, rysa vid tanken på hur lång tid det är kvar till det nya gamla normala, varför blev vi mammor, vilka är vi?

Är det vi som tror att saker ska vara på ett visst sätt? Att moderskapet har en ram och i den ramen känner vi oss inklämda och instängda. Vi ser inte bra ut i den ramen, och vi vill se bra ut. Därför vill vi bort.

Jag trodde att en roman måste ha kapitel utan dialog, att en författare måste skissa och skriva synopsis. Vad tror jag om en mamma? Jag tror att de föreställningarna inte går att sätta ord på och spalta upp. Det blir för banalt. Alla fattar att en mamma inte kan göra allt det en by gjorde förr. Men ändå är det precis det vi tror, vi som skäms när vi tittar frånvarande ut genom fönstret när vårt barn rycker oss i byxbenet.

 

Jag älskar att se mitt barn i knät på någon annan. Att se mitt barn i byn. Är det så, att vi som längtar bort helt enkelt är ensamma, och det vi längtar efter inte är frihet för oss själva främst, utan för våra barn? Friheten i flera famnar i stället för en.