att bråka dåligt

Någon av oss kanske säger något okänsligt. Någon av oss kanske inte bekräftar. Kanske är frånvarande. Kanske slarvig. Överdriven. Velig.

Och så lägger sig en tystnad, men i luften sprids något som gör den tjockare. Lite trögare att ta sig igenom. In i den där luften traskar vårt lilla barn och jag känner halsen snöras åt.  

Aldrig har vi skrikit på varandra. Aldrig har vi kastat saker. Istället träder vi in i en stämning för att någon av oss eller båda har gömt oss bakom ett skal av frustration som inte ageras ut. 

Är det nåt eller? frågar någon till slut.

Nej det är väl ingen grej, säger den bakom skalet.

Men det är såklart en grej. 

Och sen påbörjas processen att sakta, sakta ta sig igenom den där tjocka luften. Det tar sin tid, för bubblande frustration och känslor försöker pareras och kommuniceras på ett respektfullt sätt. Det är tålamodsprövande.

Jag läste antingen i en blogg, eller hörde i en podd – jag minns inte riktigt men jag tror det var Clara Lidström som pratade om det – en spaning om hur par som varit ihop sen de var tonåringar har ett sätt gentemot varandra, och par som träffats senare i livet har ett annat. Tonårsparen är mer som syskon, kan sucka och stöna och säga saker rakt ut osv. Senare i livet-paren beter sig annorlunda, försöker vara respektfulla, ber snällt osv.

Vi hör definitivt till den senare kategorin. Min hjärna var precis färdigutvecklad när vi träffades, hans hade varit det i tio år. En färdig människa mötte en någorlunda färdig. Ryggsäckar fanns, vanor fanns, känsligheter fanns. 

Jag hade aldrig mött någon så otolerant mot irriterade snäsningar, passiv aggressivitet och bitterhet. Det sväljs aldrig, viftas aldrig bort.  

Det är lika delar frustrerande som älskvärt. Det utmanar mig. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte ville snäsa, prata med undertoner eller vara martyr i mina relationer. Men det är en sak att vilja och en sak att ha ett beteende i ryggraden. Det kräver ansträngning. 

Ibland önskar jag att vi bara kunde höja rösten, skrika, säga vad som egentligen känns och smälla i dörrar. Härom dagen smällde han faktiskt i lådor. “Du kan sluta smälla i lådor nu”, sa jag med barnet på höften. “Nej”, sa han. Och mitt i frustrationen var det befriande.

Vad är minst sämst för ett barn? Höjda röster och smäll i dörr eller lågmält puttrande frustration och distanserade blickar? Jag inbillar mig ändå det första, apropå tydlighet. 

Jag har alltid tänkt att vi bråkar dåligt. Men å andra sidan tråcklar vi oss alltid igenom den där stämningen, trots att det ibland känns som att vada i snor. Och vi kommer ut på andra sidan, kanske inte som nya människor, men ingenting lämnas att växa, ingenting sopas under mattan. 

Men vissa saker kanske trivs under mattan. Vissa känslor kanske mår bra av att skrikas ut.

Hade jag haft en stor blogg nu hade jag frågat “vad tänker ni? Hur bråkar ni? Berätta i kommentarerna!” eller nåt annat käckt interagerande.

Men nu har jag inte det. Så frågan får hänga fritt i cyberspace. Men jag är uppriktigt intresserad.