att minnas

Det var sommar.

Snark. Okej, vi börjar om.

Vi hade köpt schlekepizza, som min kille kallar det. Alltså köpespizza från random pizzeria på hörnet. Det var sommar (såja) och vad kan jag ha varit, nio-tio år? Vi satt på klipporna och det var jeansjackevarmt. Rakt över havet, på en ö, låg ett vitt hus. Solen måste ha lyst med sitt kvällsljus rakt på det, för jag ser det framför mig som en pytteliten, gyllengul sockerbit. Jag tuggade capricciosa och tittade på det där huset, och tänkte att just det här ögonblicket ska jag minnas. Alltid. Jag vet inte om jag var ovanligt tillfreds eller om det var något annat speciellt den kvällen. Jag bara bestämde mig för att minnas just den synen, just den stunden.

Och det har jag gjort.

Cirkus tjugo år senare ligger jag i vår stundtals ganska obekväma soffa, med en liten, liten bebis på bröstet. Jag har lyckats puffa till gravidkudden och de sjuhundraarton andra kuddarna så att jag kan slappna av med den lilla varelsen, till och med slumra en liten stund. Jag ser ut genom fönstren framför mig, ser hustaken, träden och en tredjedel av en fräsig museibyggnad. Mest ser jag himmel, ljus, blekgrå februarihimmel. Inramad av en stor fikusväxt som står i hörnet precis intill fönstret.

Jag tänker samma sak igen. Just den synen, just den stunden, just den känslan, ska jag minnas. Hon kommer aldrig vara så liten igen, och det gör mig absolut ingenting för det här nattmösselivet kan jag vara utan, men jag vill ändå minnas. Att det fanns glimtar av njut även i det. Att det fanns stunder av lugn, både i henne och mig. 

Dessa två stunder.

Det är klart att jag minns andra stunder. Men ingen av dem har jag bestämt mig på samma sätt för att bevara. Jag vet att jag har försökt, men de gångerna minns jag inte, de hade antagligen inte vad som krävdes.

Det vita huset. Det låg långt bort, och jag visste inget om det, såg det bara som en lysande fyrkant. Ska vi säga att det får symbolisera framtiden? 

Bebisen. Jag visste inget om den. Framtiden hade kommit och gett sig tillkänna, bara för att rymma ännu mer mystik.