att harva på (2)

 Barnet är sjukt och jag skriver från telefonen för att få något skrivet. Hon snorsnarkar. 

Jag har börjat gå runt och fundera på vad jag ska skriva om, och allt känns tråkigt. Allt blir någon variation av att jag försöker förekomma mina egna brister, eller känslan av alienation i relation till andra. ”Alla är såhär men JAG är såhär.” Snorsnark. Så har det jämt hållit på. Ett liv av att ständigt försöka hitta förklaringar till sitt utanförskap, som inte längre ens är ett utanförskap. Allt som finns kvar är känslan av det. Så svår att skrapa bort, och blir ofta en självuppfyllande profetia. Att välja utanförskapet. Att prata med främlingar på öppna förskolan men slå bort blicken så fort meningen är uttalad. Meningen som är utformad så att den varje gång skulle kunna vara den sista, den som avslutar samtalet. För det är väl det min samtalspartner vill? Komma härifrån så fort som möjligt. Till någon annan. Intressantare. 

Folk måste vara ordentligt tydliga för att jag inte ska tro just det. Visa otvivelaktigt intresse. Nicka, le, behålla ögonkontakt och ta min hand och leda mig genom livet.

Idag sa i alla fall min vän (hon som sa att jag behöver eld, hon är eld) ungefär:

”Vi är så olika, och ju mer vi umgås förstår jag hur olika vi är. Men det måste vara att opposites attract, för jag tycker så mycket om dig.”

Så tydlig måste man vara. Tyvärr. För att jag ska fatta.

När jag började journalistlinjen skulle vi rita en bild, tror jag, som sa något om oss. Jag ritade mig själv bakom någonting, och sa att jag gärna håller mig i bakgrunden, inte gillar att ta plats, inte säger så mycket eller något liknande.

Ett år senare sa min lärare: ”Du beskrev dig själv såhär, men det stämmer ju inte.”

Jag kände mig dum. 

Vad är det jag försöker göra när jag gör så? 

Jag poängterar också alltid att jag ju inte är ”nån pratkvarn”. Men tänk så är jag det? Varför detta behov av att i visa att jag minsann vet hur jag fungerar?

Slappna av. Säger de.

Men jag kan inte, har jag ju sagt.