Att harva på (5)

 Det är lite bakhalt, det är för varmt i kläderna och isig motvind utanför, ryggsäcken är för tung och - det för året nytillkomna - barnet är inte helt nöjt i pulkan. 

Jag undrar varför jag gör det här. År efter år, varför tror jag att jag ska tycka om det? 

Klipp till: solen bryter fram, jag får lägga ryggsäcken i pulkan (min ungefär lika bra hälft har tydligen en outsinlig källa till energi när det kommer till skidåkning. Hade jag bett om att få lägga min tama elefant i pulkan också hade han bara torkat snoret under näsan och tjoat JAVISST!), barnet har somnat och inga dramatiska vare sig upp- eller nerförsbackar i sikte. Då minns jag plötsligt varför.

En skidsemester är ingen skidsemester om jag inte varit förjävla sur minst en förmiddag för att förhållandena inte har strukit mig medhårs. 

Det är intressant att jag tror att just fjällen är platsen för att bli struken medhårs. Jag lever på hoppet varje gång. Kanske att det den HÄR gången bara är sol, en stilla svalkande bris och en lagomt utmanande stigning hela vägen till kalfjället! Kanske!

Barnet skrek och skrek i sitt personligt hopsnickrade fordon (skidpulka från 80-talet med ett babyskydd fastsurrat i) när vi kom upp till vindarna på toppen idag. Vi fick vända. Sitta utanför en värmestuga och titta på slalomåkarna medan hon pressade i sig gröt och korv; det var tydligen hungern.

När hon fått springa av sig i sina små tossor och ätit sin efterrättssnö provade vi igen. Den här gången somnade hon och vi fick glida runt bland de vindböjda tallarna.