onsdag 15 mars 2023

att harva på (3)

 20:22. Kanske har han somnat med barnet där inne. Det är tyst.

Hon snurrade bara runt inatt. Hårda fötter i min rygg. Att somna för att väckas, somna för att väckas. Irritationen som steg. Jag lyssnade på en podd härom dagen där jag fick veta att irritabilitet förmodligen är ärftlig. Trots att det borde vara självklart blev jag lättad. Såklart har jag ärvt det, det här småsyskonet till ilska. Jag grävde ner naglarna i mitt eget skinn och försökte sova igen. Men 05:53 hasade hon ner från sängen och knallade iväg. Jag stirrade i taket en stund innan jag följde efter. Och sen var det bara nej nej nej. Nej du får inte plocka upp gamla bajspapper ur sophinken, nej du får inte kasta ner deodoranten i toaletten, nej du får inte leka med varendaste pinal som står på köksbordet medan du äter, nej du får inte ta av dig blöjan, nej du får inte – för niohundramiljonte gången – rycka av mig mina glasögon.

Och ändå när pappan kom hem från jobbet, en evighet senare, var det bara ma-ma, ma-ma, ma-ma! Jag förtjänar dig inte!! vill jag skrika. Uppskatta din far! Irritabiliteten verkar ha runnit av hans arv genom generationerna. Han är den tålmodigaste människa jag mött. Han skrattar avväpnande när jag knyter näven. Förstår du inte vilken guldgruva till pappa du har? Pa-pa! Pa-pa! Kom igen nu!

Men jag vet ju hur mysigt de har när jag är borta. Så jag gick, trots protest, över gården till det identiska huset mittemot. Bjöds på kaffe och kaka på balkong där sol övergick i snöfall. Försöker tänka på när det var otänkbart att lämna lägenheten längre än en halvtimme. Hur svårt det var att föreställa sig något annat. Inatt kanske jag ska få sova ifred, för första gången på mer än ett år.

Jag säger kanske för att det känns fel. Jag vill inte att det ska kännas fel, men det känns fel. Jag ska ju vara där bredvid henne jämt jämt, ha koll, se till, men jag måste lära mig släppa. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar