Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.
Så skrev en person i sin blogg. På temat att få flera barn tätt.
Jag kände att jag behövde ta spjärn mot det, just för att jag just nu går och tänker på två saker som berör det där. Ett: lätt är alltid vad jag har letat efter. Två: Jag vill inte bära och föda fler barn och uppleva fler småbarnstider.
Båda dessa saker är inbäddade i ett litet lager skam. Ett litet men väl sammanhållet lager.
Att lätt alltid är vad jag letat efter kan omformuleras som att jag verkligen avskyr att ha det jobbigt, att genomlida besvär, att ha det bökigt, att behöva anstränga kropp och psyke när jag inte har bestämt mig för det själv (för det kan jag, det kan jag faktiskt).
Min ungefär lika bra hälft (mitt barns pappa) har sagt att det här med att behöva vakna mitt i natten och byta lakan för att barnets blöja läckt, och därmed lida av sömnbrist dagen efter, visserligen kan vara jobbigt för honom, men mer på ett sätt som ger honom en förhöjd livskänsla, att något är på riktigt, något behöver lösas och han behöver göra det. Det känns väl meningsfullt antar jag. På samma sätt har jag sett honom angripa exempelvis ett tält som mitt i natten kanske behöver spännas i blåst och regn, eller en alldeles för hårt knuten knut på en plastpåse med ett innehåll han vill åt. Hans händer liksom gör det på ett sätt som säger: här pågår något viktigt.
Mina händer skulle säga: MEN VAD I HELV! på ett otroligt passivt aggressivt sätt. Och så skulle jag slänga påsen åt helv. Alternativt spänna det jävla tältet och sen lägga mig arg som ett bi i sovsäcken och bete mig som om någon behandlat mig illa. Att jag ens ligger där i en kall sovsäck på ett obekvämt underlag, är inte det nog?
Livet med ett litet barn är väldigt ofta jobbigt, besvärligt, bökigt, ansträngande för kropp och psyke. Jag har valt det själv och därför går det ganska bra. Men jag är inte sugen på att välja det en gång till, för jag vill ha det alldeles lagom svårt. Gärna lätt, som sagt.
Man vill väl ha utmaningar! Man vill väl ha en stor härlig familj!
Ja, man vill ha utmaningar, men de ska vara alldeles lagom utmanande. Och ja, man vill ha en stor härlig familj, men familjer består av människor och de är sällan bara härliga.
Det är skämmigt att vilja glida fram. Och det är framförallt skämmigt att påstå att eventuella framtida familjemedlemmar skulle vara skitjobbiga och att man därför inte vill ha dem.
Men nu bidde det så. Min bekvämlighet kommer kanske gå före mitt barns glädje av eventuella syskon. Skäms.
Ingenting enkelt är värt nåt sjöng Timbuktu i nån låt. Minns att jag i min tonårs kval stannade upp vid det och fann det trösterikt och sant.
Men ska det inte kännas enkelt? sa en kompis en gång när jag pratade om svårigheterna i mitt förhållande. Jag stannade upp vid det och fann det oroande, ifall det var sant.
Mitt argument brukar vara att jag har upplevt livet som svårt så länge, att nu vill jag bara ha det lätt, har jag inte förtjänat det?
Jag vet att det inte funkar så.
Men så funkar jag.
så otroligt intressant text! och kul att få se hur mina gamla ord kan få bli avstampet till andra tankar. Tror du sätter fingret på något intressant i kontrasten mellan dig och din sambo i egenskaper. jag är mer som han i många aspekter, det går igen i annat än livet med barnen, en likom seg lite självplågande personlighet som kan få stora kickar av en hård och krävande tillvaro som är KAMP. (typ: cykla på en lådcykel utan el med tre småbarn och matkassar i.) det har sina fördelar men också oerhört mycket nackdelar! jag beundrar personligheten som gör det bekvämt för sig, som spontant typ... har det lite trevligt. är lite hedonistiska. Slutar göra saker för att det inte var härligt. Kan verkligen önska att jag njöt lite mer av det enkla och det härliga, det verkar... roligt?
SvaraRaderaSeg lite självplågande personlighet! Klockren beskrivning. Och ja, båda har ju såklart sina för- och nackdelar. Jag tänker att det sega självplågande gör en mer erfaren och rustad för livet. Det kan jag verkligen avundas. Jag kan liksom inte så mycket :(
RaderaMen ja, det är också trevligt att välja det enkla, när man får, och kan, och gör det utan att skämmas. Min favorit: att hitta ett perfekt ryggstöd när man är ute i naturen. Hatar att behöva sitta rak i ryggen eller med obekvämt stöd!!
Detta var det mest intressanta jag läst på länge. Jag har liksom undrat vad det är för fel på mig, men jag tror att det du beskriver om dig själv är lite likt min känsla. Jag kan liksom ligga på natten med ett sjukt barn och tycka lite synd om mig själv som måste göra detta jobbiga. Samtidigt som jag är lejonmamman som vill göra allt bättre för mitt barn. Min sambo är nog som din, han ligger inte och funderar över det jobbiga med magsjuka utan tar mer bara tag i det praktiska och somnar sen gott igen. Jag önskar att jag bara kunde ta tag i saker utan att fundera så mycket, bara göra och inte tänka konstant, tror att det tar mycket mindre energi att göra jobbiga saker än att tänka på dem.
SvaraRaderaVad fint att du fick lite bekräftelse i känslan! Jag försöker omfamna den här delen av mig själv...
RaderaMen det stämmer ju verkligen att det tar mindre energi att göra än att tänka. Men jag fattar ändå inte, hur kan man inte tycka att det är svinjobbigt att bli nerspydd eller vakna i en blöt pöl? Men men! Kul för dem.