att bli gråtfärdig

 Jag blir typ gråtfärdig när jag förstår att det ska få bli sommar, skrev min syster till mig.

Jag med, skrev jag, och sen kommer jag på att det kommer bli för varmt. Och då blir jag gråtfärdig över det.

Sen la jag till en gif där det stod party pooper, eftersom det var precis vad jag var.

Trots att jag bor där jag bor kan jag inte riktigt omfamna vintern, skaffa mig den där inställningen som de tydligen har i Nordnorge, där de bara myser över mörkret och kylan. Åker skidor efter jobbet och bäddar ner sig i sina soffor efteråt.

Nej, så fort den första snön kommit och romantiken kring den har lagt sig, vill jag bara att den ska försvinna igen.

När vi var i den där lilla orten nära Sveriges mittpunkt hade asfalten tinat fram. Mitt lilla barn ville inte sluta tössa omkring och stoppa grus i munnen. Hon skrek och sprattlade när vi lyfte upp henne. Jag blev så lättad. Tänk när våren kommer på riktigt även till oss, och jag kan släppa ut henne så där, med små skor på fötterna, full av upptäckariver. Och jag kan bara få följa med. Inte bråka om vantar, om att vilja bli buren för att underlaget är kallt och ojämnt.

Och sen kommer sommaren. Den jag blir gråtfärdig över på två plan.

Ända sen sommaren 2018 har jag längtat till hösten. För då blir allt som vanligt igen, har jag tänkt. Den där orimliga hettan försvinner, luften går att andas, man kan sova igen.

Men sen har regnet kommit, det orimliga regnet. Översvämningsregnet. Och jaha, så var också hösten smittad.

Men vintern då, den jag helst är utan, när den kommer, då blir väl allt som vanligt?

På ett sätt ja. Men så börjar temperaturerna skifta i ett tempo man inte begriper. Från tjugo minus till tre plus på en förmiddag. Is läggs till is. Och så var också vintern smittad.

Våren. Den är säkert också smittad, men på något sätt jag inte märker. Kanske kommer den för tidigt, för sent, kanske är vårstormarna värre och fler. Kanske är jag för upptagen med att hoppas att sommaren ska bli rimlig. För upptagen med att äntligen vara i skogen igen, slippa låtsas att skidor är kul, och inte bara det enda sättet för mig att få komma ut när snön begravt allt jag gillar.

Det här är inte någon uppmaning till klimataktivism. Det är bara känslor. Känslor över att ingen årstid längre är att lita på. Att någonting alltid är lite konstigt. Och att det där som för mig är lite konstigt får ödesdigra konsekvenser för någon annan, någon annanstans.

Jag vill ta del av mer känslor. För allt kommer bli något annat, oavsett vad vi gör för att bromsa. Det måste bearbetas. Jag ska läsa Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar igen. Lyssna på Lucky Lo's Mary Mind och Annika Norlins Arktiska Oceanen.

Och blunda. Minnas det som nästan fortfarande finns.