att skriva sant

 Ligger i en fjällstugesäng och försöker motstå frestelsen att strunta i skrivandet. Hitta ursäkter. Semester (från vadå), brist på dator. Men den lilla piskan i mig vann, nu har jag börjat med det här, så nu får jag snällt fortsätta. Det kanske blir kort och fattigt ur frustrationen som blir när fingrarna är för stora för mobilens tangentbord, men då får det väl bli så. 

Jag glömde min läsplatta och får plocka ner en av böckerna från hyllan i hyrstugan. Mig äger ingen, Åsa Linderborg. Jag tror jag har läst den förr men minns inte. Jag läste Året med 13 månader under de ändlösa amningstimmarna (tack gud att de är över) och blev av någon anledning så förtjust i hennes värld. 

När jag läser mig äger ingen slås jag av varför jag aldrig kommer bli den skrivande person jag kanske dagdrömmer om: jag kommer aldrig kunna skriva om verkligheten såsom den är. Om det fula, det förbjudna. Jag kommer kunna göra det i en viss förpackning, men inte på det nakna, ärliga sättet som jag älskar att läsa. Som när Åsa beskriver hur hennes pappa tömmer sina blåsor med kniv över en sedan länge intorkad handduk. Hennes små porträtt av släktingar, kärleksfulla men sorgliga. Man kanske kan argumentera för att de bara är beskrivna såsom de var, men det är ju inte sant, personlighetsdragen och beteendena som beskrivs är utvalda för att de har något som kan väcka känslor hos andra. Det här är människor som funnits och finns, och deras sätt att vara blir något som andra kan finna lustigt, pinsamt, obildat, äckligt, bajsnödigt. Eller kanske gulligt, men också det är att titta lite ovanifrån.

Jag är för mån om min omgivning. Mina smutsiga tankar och förehavanden bakom stängda dörrar får aldrig nå ut i sin fulla prakt. Konsten kommer aldrig gå före, så är det bara, och därför kommer det jag gör aldrig bli bra på riktigt. Det kanske kan snudda, men inte mer än så.