att heta D

 En sak min far ofta påpekar är att om man har ett klagomål, då ska man inte komma farandes med det om man inte också har ett förslag till förändring.

Jag har ett klagomål, men inget förslag till förändring.

Klagomålet: folk måste i skrift sluta benämna sina respektive med bara en bokstav. 

”D ringde från jobbet”

”R hade fixat en fantastisk middag”

”Å Ä Ö är så jävla snygg”

Jag förstår varför man gör det (förutom när vi alla vet vad människan heter sedan länge), men jag stör mig så oerhört. 

Jag är så nära själv hela tiden. Det vore så enkelt. Istället håller jag på med ”min kille” (han är 43 år gammal) och det putslustiga ”min ungefär lika bra hälft”. Tänk att bara få skriva ”D kom in när jag stod i badrummet”. Men det går inte. Det känns för mystifierande. Så mystiska är de inte, killarna (som det oftast är).

Så: sluta genast. Hitta på nåt annat, jag har ingen aning om vad. 

Förlåt för detta meningslösa, fortsätt med era liv.