måndag 29 maj 2023

önskningarna

 Jag försöker skriva om pengar, men det går inte så bra. Jag försöker skriva någonting över huvud taget, men det går inte så bra. Man ska vara nära det man skriver, och just nu känner jag mig väldigt, väldigt långt bort från mig själv. Någonstans står jag och ropar.

Ibland hittar jag mig. När mitt barn utan skam söker min blick, när mitt barn utan känsla av att kanske förlora något säger med den blicken: HALLÅ? Vart tog du vägen? Jag är här. HÄR är Jag.

Och så, när hon fått min uppmärksamhet, tittar hon ut genom fönstret och försvinner själv en stund. För att några sekunder senare komma tillbaka och flinande vika ihop sig till en liten dubbelhaka med ögon som uppochnervända halvmånar. Som om hon tänker: briljant! Var får jag allt ifrån?

Må hon stanna i den tanken för evigt.

Själv märker jag hur jag har oerhört svårt att komma ur min egen låda, min hjärnas alldeles egna uppkörda hjulspår. Jag vet hur jag ska komma vidare, jag måste ta första bästa avfart, men jag orkar bara inte. Allt känns övermäktigt. Att beställa ett boende inför sommaren känns övermäktigt, att tänka ut ett mellanmål att ha med på utflykten till lekparken känns övermäktigt, att köpa en liten födelsedagspresent känns övermäktigt.

Jag noterar min egen svaga önskan om att få en diagnos. Den diagnosen som passar in på att inte kunna hålla fler än max två bollar i luften samtidigt. Under mitt liv har jag många, många gånger önskat att jag hade haft fler vänner. Men när jag föreställer mig fler vänner nu, blir jag matt av bara tanken på upprätthållandet av fler relationer. Jag klarar knappt av att hålla efter de få jag har nu, på det sätt jag skulle önska. 

Min innersta önskan just nu: enkelhet. Enklaste enkelhet.

Mitt yttersta önskan: liv, rörelse, utveckling.

Eller är det tvärtom?

Nåja. Må bästa önskan vinna och slå sig samman med den andra i en vacker hög av blod och ben. 

tisdag 23 maj 2023

apan i tunneln

 Ett hotellrum i Italien. Jag är kanske sju år och har fått en påse popcorn att förtära till min Bamsetidning, blöt i håret efter ännu en dag under vatten. Mitt i detta otroliga mys meddelar mamma att det snart är dags att sova. Jag undrar hur snart. Fem minuter, svarar hon. Hur länge är det, frågar jag. 

Man räknar till 60 fem gånger, förklarar mamma, och jag drar slutsatsen att jag och mina popcorn har oändligt med tid framför oss.

På detta tänker jag när jag, liggande på mage med ansiktet tryckt mot en vadderad liten ställning, åker in i den tunnel som är magnetkameran på rötgenavdelningen. Där ska jag ligga i en halvtimme, omsluten av kamerans märkliga scanningsljud som, trots öronproppar och hörselkåpor, dånar i kroppen. En halvtimme, 30 minuter, det är tre minuter gånger tio. När jag tänker så, känns det mer hanterbart. Tre minuter är kort, tio gånger ryms på händernas fingrar.

Jag har anlag för klaustrofobi. Men det är någonting i sådana här situationer som gör att jag förstår att det inte är lönt att få panik. Jag andas. Inför min förlossning övade jag på min andning varje dag de sista månaderna, och min barnmorska var imponerad. Mest imponerad var jag, som är livrädd för all typ av smärta. Jag är inte rädd för att dö, jag är bara rädd att döden ska föregås av smärta. 

Så istället för att få panik där i tunneln andas jag och tänker att jag åtminstone har tid att tänka. Kanske skulle jag kunna tänka igenom något, skapa något, komma på något. Men istället finner jag mig själv i nuet? Av alla ställen att utföra mindfulness väljer jag en tunnel full av oväsen, med blicken ner i absolut ingenting värt att stanna upp vid: vit och beige plast, min egen tumme. En liten spegel som speglar absolut ingenting alls, bara mer vitt och beiget, men jag förstår ändå syftet med den, en känsla av lite, lite mer rum där inget rum finns.

Jag tänker på ljuden jag hör. Rösten som säger nästa scanning pågår i. fyra. minuter. Följt av ett nytt ljud. För varje scanning, ett nytt ljud. En ny variant av ljudet larm. Vad är det som ger upphov till ljudet? Varför låter det så högt? Vem uppfann den här maskinen? Hur gick det till? Om vi träffades, skulle vi ha någonting att prata om? En framtidsmännska möter en apa, föreställer jag mig. Senast igår pratade jag med min vän om svanskotan, om att jag verkligen kan föreställa mig känslan av att ha en svans. Den som uppfann magnetkameran, hade den någon kontakt med sin förlorade svans? Det fanns ingen tid till det, antar jag.

Strålningen jag utsätts för är för diffus, jag ägnar den inte en tanke. Jag är ju bara en apa vars kognitiva kraft räcker till att dela upp 30 minuter i små, små hanterbara bitar.

fredag 19 maj 2023

att lista (2)

Det är kväll och jag är på ett märkligt humör. Jag behöver få någonting ur mig men lyckas inte själv, jag behöver hjälp. Jag googlar blogglista och tar den minst pinsamma. 

Vad gör du just nu?
Är på ett märkligt humör. Jag sitter i soffan, äter frysta vindruvor och försöker att inte tänka på saker som man inte bör tänka på när man är på ett märkligt humör.

Vad skrämmer dig?
Att det krävs så mycket av en för att förändras.

Vad peppar dig?
Att jag kom in på skrivkursen.
Att min dotter kommer bli stor, större, mer och mer person. Att hon kommer berätta saker för mig, med ord, flera stycken efter varandra. Jag längtar så mycket tills dess. 
(Allt ovan skrämmer mig också.)

Vad vill du ha som huvudsyssla om fem år?
Alltså, det här är så roligt. Av någon anledning började jag följa en... livscoach? eller vad han nu kallade sig, på instagram för något år sedan. En sån no bullshit-person. En sån jag-tål-inget-vagt-person. En sån inget-kan-få-mig-att-tappa-fattningen-person. Han la upp olika klipp från sina scenframträdanden där folk i publiken fick slänga sina problem på honom och han coachade live. Och så fort någon sa den lilla meningen "jag vet inte vad jag vill" hann de knappt säga klart meningen innan han vrålade "DET VET DU VISST DET!" 
Sen dess vågar jag inte påstå att jag inte vet vad jag vill. 
Men saken är den. 
Att jag vet inte.
Eller okej, såhär: jag vill inte ha någon syssla. Vill jag det så är det en syssla som jag ännu inte känner till finns. Det jag vet just nu, eftersom jag anmält mig till den här skrivkursen, är att jag gärna jobbar med text på något sätt. Vilket sätt måste jag prova mig fram till. Än så länge kör vi uteslutningsmetoden: inte som allmänreporter på någon tidning. 

Vad får dig att gråta?
Att behöva uttrycka någonting som är på riktigt känslomässigt till någon annan. Att se något på riktigt känslomässigt i en film, den kan vara usel i övrigt, tårar kommer ändå. Att säga hejdå till min mamma när vi umgåtts länge, eftersom det glänser i hennes ögon då, och det kan man ju inte värja sig mot.

Vad är det sista du tänker på innan du somnar?
Hur långt det kommande sömnsjoket ska få bli innan jag måste sträcka min hand efter en vällingflaska och försöka åstadkomma vaggsång.

Vad måste du ha hemma i matväg?
Ingredienser till en macka.

Vad läser du just nu?
Ett system så magnifikt att det bländar (för andra gången) av Amanda Svensson. Ibland undrar jag, om man inte kan skriva som Amanda Svensson i den boken, så kanske det är lika bra att låta bli?

Vad är skönt? 
Att sova, har jag hört.

Vad är du avundsjuk på?
Det mesta, skulle jag säga. Men kanske mest folk som kan låta bli att hela, hela, hela tiden ta in och försöka ta hänsyn till andra människor i sitt leverne. Som kör sitt race, utan att tänka på andras eventuella race och att dessa olika race på något sätt ska gå ihop på ett behagligt sätt.

Vad är det viktigaste som finns?
Det är en otroligt stor fråga. Den borde smalnas av åtminstone lite, litegrann.

Vad är ingredienserna för en bra utekväll?
Kanske självförtroende, pengar och en förmåga att inte hela, hela, hela tiden ta in och försöka ta hänsyn till andra människor? Jag vet ärligt talat inte om jag haft nån. Bra utekväll alltså.

Vad är det gulligaste som finns?
Det är mitt barn. En kvinna vars eget barn sov övertäckt i sin vagn tittade på henne härom dagen och sa: men så fantastiskt söt. Jag sa: nu kan jag ju inte se ditt barn men jag är säker på att hon också är supergullig, varpå kvinnan svarade: hon är okej.
Så gulligt är alltså mitt barn.

Vad vill du rekommendera?
Att inte skryta om hur gulligt ditt eget barn är, det är inte klädsamt. 


torsdag 18 maj 2023

mitt lösa blad

 Återförening med barnet igår. Idag är hon förvirrad. Vem är här, vem är på "jobbet" och vem kommer ligga bredvid när jag vaknar? 

Om jag ger mig själv tillstånd att kliva in i hennes eventuella föreställningsvärld måste jag lika snabbt ut igen, för att inte dö samvetsdöden. 

Det här är vad jag innerst inne vill ge mitt barn: förutsägbarhet, förutsägbarhet, förutsägbarhet. Jag vill inte se henne undra, vill inte se henne försöka lägga ett pussel hon inte är kapabel till. Vill inte vara orsaken till att hennes ordning rubbas. Jag vill att hon ska kunna ta sig fram i sin tillvaro med förbundna ögon och känna sig fullständigt trygg.

Det är inte realistiskt, tacktack, jag förstår det. Men ändå. Jag önskar att allt runt henne vore konstant. Det är jag som har varit hennes konstant. Nu måste jag lära henne att jag kan försvinna, för att alltid komma tillbaka. 

Mamma och jag pratade om det, när jag hade min lilla semester, att nu skulle jag kunna försvinna för alltid, och barnet skulle inte minnas mig länge. Att det är så väl uttänkt, men så outhärdligt att tänka på. Jag minns att jag kände samma när vi varit borta från hennes pappa ett par veckor förra sommaren. När han dök upp igen med öppna armar och jag såg hennes förvirrade, tveksamma blick, blev jag nästan arg. Efter allt han gjort för dig? Är det tacken? Glömska? 

Hon skulle kunna bli en helt annan. Tala ett annat språk. Jag vet inte varför det är så hisnande. Kanske för att hon ändå inte skulle bli en helt annan, utan med precis samma kärna. Samma pistill men med kronblad som knappt märkbart men oåterkalleligt vuxit på ett helt annat sätt än de som vi börjat gro. 

De är inte oskrivna blad, barnen, men de är lösa blad. Vem som helst kan plocka upp och sticka in dem i sin egen bok, och allt bara fortsätter som vanligt. 

tisdag 16 maj 2023

min grej: promenaden

 Det tråkigaste jag visste när jag var kanske 11 år var att duscha. Näst efter det: promenaden. Påminn mig om syftet nu igen? Gå bara för att gå? Motion, vad är det ens? Jag är 11.

Sträck på dig, sa de när jag med katastrofal hållning spatserade surmulet på fuktig sågspån. Lyckligt ovetande om att just detta senare i livet skulle bli min livlina.

"Jag kan skjutsa dig", brukar min vän säga, "men det får jag väl inte."

Nej, allt som oftast får hon inte det. Jag går. 

Jag kan inte köpa snygga skor. Jag måste köpa praktiska, så att jag alltid kan välja att gå. Hem, dit, tillbaka. Att titta ner på mina fötter för att konstatera att de inte är kapabla till promenad ger en svag känsla av instängdhet.

Vem är jag om jag inte kan sätta den ena foten framför den andra, i ett lite för hetsigt tempo? När jag känt att jag inte kunnat någonting annat, så har jag åtminstone kunnat det. För något år sedan pratade jag med någon om mina intressen, och just då kunde jag inte komma på något värt att kalla intresse. Förutom att jag går mycket då, sa jag. Det kanske kan bli din grej, sa den.

Tja, tänkte jag, det känns lite som att ha att köra bil i 50 kilometer i timmen som intresse. Men varför inte.

När man pratar om att vara i rörelse är det ofta en metafor för att ta sig fram i livet, att uträtta saker, vara på väg mot mål man satt upp. Promenaden är den konkreta rörelsen, den mest basala rörelsen, huvudrörelsen. Den som inte nödvändigtvis behöver ett mål för att vara berättigad. Jag antar att jag tycker om att befinna mig där, i rörelsen utan mål. Eller med ett mål, men oviktigt.

Efter förlossningen gick jag på slentrian mina tiotusen steg efter bara någon vecka. Det är inget skryt, jag behövde täta pauser efter vägen, underlivet bultade högljutt, undrade vad jag höll på med. 

När jag gick en längre sträcka bara härom dagen kände jag tydligt att promenadkonditionen inte är tillbaka, och det stressade mig. Det här ska ju vara min superkraft. Mitt neutrala rum som inte kräver ansträngning. 

Men sänk bara tempot då, tänker ni. Det går inte. Det finns ett grundtempo inprogrammerat. Kroppen gasar med det i sikte tills den stöter på motstånd. 

Jag får omfamna pausen istället, sätta mig på en jävla bänk. Låta något bulta en stund. Sedan vidare.

måndag 15 maj 2023

som om något hänt

 Titta ut nu, sa min kille framför köksfönstret, det här är kvällen före björkarna slår ut. 

Morgonen efter gick jag mot tågstationen under ett blått tak med försiktigt ljusgröna, vajande stänk. Jag köpte en cappuccino på det enda öppna caféet, gick genom centrum och satte mig att vänta på en av stationens roströda fönsterbrädor.

Tåget kom, jag satte mig vid fönstret och så fort vi började rulla kände jag något som skulle kunna liknas vid en stillsam eufori. 

Jag lyssnade på en podd men inte på vad den sa. Utanför övergick Västerbotten i Ångermanland och jag hade tid att se att det var vackert. 

Jag njuter, skrev jag till min syster.

Är det sant, svarade hon, för jag är inte känd som livsnjutare. (Jag är mest känd för att ha en mycket liten urinblåsa.)

Trots detta, att jag inte är en livsnjutare, har jag njutit nästan oavbrutet i lite mer än ett dygn nu. Njutit ännu mer av vetskapen att det är ytterligare ett dygn kvar innan jag är tillbaka. Jag får bilder av min kille. Barnet som gungar med sin farfar, barnet som leker på köksgolvet, barnet som klättrar på sin pappa i sängen. Och jag kan falla ihop i en hög av gott samvete och fortsätta leka att jag är den jag en gång var, det vill säga ett förvuxet barn som latar sig hos sina stackars föräldrar.

Jag trodde att jag skulle göra allt som om inget hänt. För jag gör allt det vanliga, promenerar, läser, tittar på havet. Men istället känns det som att jag har min första riktiga semester, någonsin. Allt det där vanliga, som förut kunde bli ganska tomt i all sin lyxighet – för ibland har jag spenderat mer tid här än vad som varit nödvändigt – har blivit lyxigt på riktigt. Tid har blivit lyxigt. Förut var tid det enda jag hade.

Jag trodde det skulle kännas som om inget hänt. Men något har verkligen hänt. Det är uppenbart. Jag har fått ett barn, ett barn som är mitt centrum, som tagit över platsen i mig där bara jag fick plats. Det sägs att man aldrig blir densamma som förut. Jag är definitivt densamma, men i en annan verklighet.

Tiden utan något annat än mig själv att förhålla mig till kan jag sakna så plågsamt starkt, men jag inser att jag aldrig vill ha den tillbaka. Och jag antar att det är det här som skiljer mig från de som valt det barnfria livet eller de som på riktigt ångrar att de blev föräldrar (som jag förstår till hundra procent, har inget ont att säga om dem). Förlåt, men jag har väl hittat meningen i mitt barn.

Det är underbart att sätta någon annan framför sig själv. Det är underbart att se sitt eget liv som något sekundärt. Det är underbart att inte hinna känna om man själv fryser, för att man är upptagen med att undra om hon fryser.

Men det är bara underbart om man någon gång får sätta sig på ett tåg, känna sina egna hjärtslag och försvinna. 

lördag 13 maj 2023

kaffe och klimat

 Man vet att ens pms är över när tanken ”det där kan jag göra bättre” uppenbarar sig i ens huvud. Man vet att den är över när man tittar ner på sitt barn i vagnen och tänker: vad ÄR det där för en perfekt liten skapelse?

Jag minns irriterat att jag innan graviditeten provade att utesluta kaffe för att se om det lindrade min pms – och att det gjorde det. Det finns tusen anledningar för mig att utesluta kaffe. Men jag är för måttfull i alla andra avseenden, kaffet måste jag få hålla fast vid. Som alla säger, någon drog måste väl också lilla jag få ha (om man kan räkna max två koppar om dagen som en drog), (jag tror inte det va).

Dagens kaffe i en pappmugg på torget. Barnet i vagnen, en bit bulle i lilla handen och blicken fäst på platsen där vi någon timme tidigare suttit med i en klimatmanifestation. Hon satt så nyfiket stilla i mitt knä, mellan två avbrott för att gå tvärs över torget, lukta på penséer, rycka på axlarna och säga näe

Jag tänker alltid gå på demonstrationer och manifestationer, klickar i rutan på facebook, och sen går jag aldrig. Idag gick jag. Jag vet inte hur jag kände efteråt. Kändes det meningsfullt? Kändes det konstruktivt? Kändes det bra? Jag vet fortfarande inte. 

Man vill att ens protest ska fylla ett torg. Flera torg. Alla torg. Kommer klimatfrågan någonsin lyckas med det? Förrän det är för sent? Det är för sent.

Podden Stormens utveckling fick för länge sedan frågan om hur de tänkte kring att skaffa barn nu, med tanke på klimatet. Som jag minns det resonerade de i svaret om att barn som föds på den här delen av jordklotet nu, kommer att ha det så mycket bättre än så många barn som fötts på andra platser, eller i andra tider. Det finns så många andra som gjort sig mer förtjänta av frågan: hur tänkte ni nu? när de fick barn, avseende barnets förväntade livskvalitet.

Var det trösterikt? Det kanske inte var meningen att vara det. Men jag vet inte. 

"Mamma, det kommer ju att gå åt helvete för oss, och du visste det. Varför skaffade du barn?"

"Jamen, du kommer ju ha haft det så mycket bättre än så många andra. På det stora hela, menar jag."

Jag vet egentligen inte heller vad jag tycker om narrativet "jag vill kunna se mitt barn i ögonen".

Jag ser mitt barn i ögonen. Varje dag. Hon finns, jag finns. Vi finns. Det får kanske vara gott så, så länge.

onsdag 10 maj 2023

lagom kul

 Min kille läste min premenstruella text och efteråt hade vi det närmsta ett riktigt bråk vi haft. Höjda röster från båda utan att någon fastnade vid just de höjda rösterna.

Han blev rädd för min spirande bitterhet, att den ska slå rot. Jag sa: är det så här det ska bli när du läser mina inlägg, så vill jag inte att du läser alls.

Det kanske är lite väl dramatiskt, sa han.

Annat han sa, på ett ungefär: om du känner så stark olust för att jobba i förskolan, så gör inte det, för allt i världen, gör inte det då. För allas vår skull. Ta ansvar.

Jag har läst i tre och ett halvt år, fyra om man ska räkna ett studieuppehåll med förskolejobb. Jag kan ju inte bara släppa det, säger min, ja min vadå. Min inre ordning och reda.

Annat min kille sa sa, på ett ungefär: vi klarar oss. Vi har klarat oss på en lön i snart ett och ett halvt år. 

Men men men, sa ordningen och redan.

Idag är ett av mina öppna fönster i mobilens webbläsare en sida för en ettårig skrivkurs. Heltid, distans. Sista ansökningsdag: snart.

Ska jag få göra någonting som kittlar litegrann? Ska jag få sitta på caféer och pussla med orden, formuleringarna, synonymerna, scenerna, känslorna?

Kanske, säger ordningen och redan, om du åtminstone timvikar någon dag ibland. Vi kan inte ha det hur kul som helst.

måndag 8 maj 2023

som om inget hänt

 Var hon trött eller? frågar mamma när jag kommit upp från läggningen. Vanligt trött tror jag, svarar jag. 

De hundra milen med tåg har avverkats igen. Vi lämnade nästansommaren för att återgå till nästanvåren. Barnet börjar bli van tågresenär och jag börjar bli bortskämd av morföräldrarnas omsorg om henne. Jag har korta stunder kunnat stirra ut genom fönstret och sakna att åka tåg själv. Så mycket man kan sakna utan att fatta att man haft det. 

Jag har frågat mina föräldrar om jag får hälsa på dem själv nu, utan barnbarnet. Tycker ni om mig fortfarande? Ett tag har jag planerat att ta en natt på hotell, men inser att ett par nätter hemmahemma är ett bättre upplägg. Hotellfrukost utan att behöva passa tid, hotellrum utan det opersonliga, hotellbar utan ensamheten. 

Varje gång jag kunnat göra något utan barnet, det där som jag gått så länge och tänkt på, så har jag slagits av hur neutralt det känts. Som ett antiklimax. Jag vet exakt hur det där är, jag har ju gjort det så många gånger. Så nu försöker jag undvika förväntningarna på den rena njutningen, för att bara fokusera på vetskapen om att all tid för mig själv är för alla inblandades bästa, oavsett om jag älskar den eller inte. 

Jag kommer alltså sitta på tåget ner, lyssna på podd och titta på landskapet, som om inget hänt. Jag kommer gå promenaden bort till lägdan framför det gulliga berget, där jag för första gången hörde en trana ropa för flera år sen, som om inget hänt. Jag kommer lägga mig i mina föräldrars soffa med en kaffekopp, och läsa, som om absolut inget hänt. 

Är du trött eller, kanske mamma frågar. Och jag svarar: vanligt trött, tror jag, helt vanligt trött.


lördag 6 maj 2023

den jävla håven (pms:en fortsätter)

 En kväll, en natt och en halv dag har jag spenderat i mitt huvud och min mobil med att försöka författa ett svar till en krönika. Krönikan är ett inlägg i en debatt om en del av förskolans uppdrag, som efter en forskningsrapport plockats upp i ljuset och väckt reaktioner. Jag blir provocerad av krönikörens präktighet och oförståelse för vad jag tycker är rimliga känslor. 

Jag försöker och jag försöker. Försöker komma åt vad jag egentligen vill säga. Läser hennes text om och om, försöker sätta fingret på vad som gör mig upprörd. Jag märker hur fort mitt hjärta slår när jag skriver, hur obehagligt det är att tycka något. Trots att ingen mottagare finns ännu.

När förskolans praktiska värld möter den teoretiska blir det så snårigt. Jag snubblar hela tiden. Varenda tydlig tanke jag får när jag skriver följs av ett men å andra sidan.

Jag fortsätter, för något vill jag ha sagt. Men till slut blir jag helt matt. Matt av att ens behöva tänka de här tankarna, jag är inte intresserad på riktigt. Jag är intresserad av teorin, men inser mer och mer att det inte är jag som ska föra över den i praktik. Under utbildningen läste jag kurslitteraturen med stort intresse. Ett intresse som snabbt dog ut under praktikperioderna. Kanske för att förutsättningarna ser ut som de gör, kanske för att jag egentligen känner mig malplacerad. 

Så många har sagt att man inte får ångra val man gjort i livet. Men jag ångrar verkligen att jag lagt tre och ett halvt år av mitt liv på att bli något som inte är jag. Att jag gjort slut på mitt studielån på ett yrke jag behöver förställa mig själv i, för att det är så otroligt svårt att inte försöka göra som andra gör, och inte som man själv känner är rätt.

I mina ljusa stunder (som inte är nu) kan jag se hur jag tar mig vidare, till något annat, till det jag egentligen drömmer om. Det jag drömmer om är inte mer specifikt än att jag vill styra min tid mer. Så unikt.

I mina mörka stunder (som är nu) ser jag hur jag går in genom den där förskolegrinden för att aldrig komma ut. Ständigt krökt rygg, ständigt på jakt efter vikarier, ständigt en känsla av otillräcklighet, ständigt dokumenterande för att tillfredsställa en osynlig högre makt. 

Efter mörkret kommer ljuset och efter ljuset kommer mörkret igen och man behöver ha sin håv med sig för att dra med sig lite av det ena in i det andra. 

Men vem kommer ihåg sin jävla håv. 


fredag 5 maj 2023

blogg eller blod

 Klockan är 21:51. Jag har gått och lagt mig bredvid barnet, vars lilla kropp ångar av värme trots inget täcke i den kalla källare vi sover i för tillfället. Resten av familjen tittar på en gammal James Bond. Jag satt bredvid och scrollade. Kan inte ens titta på det för allmänbildning, eller ens med ironi, det är förjävla tråkigt. Ge mig en tjejfilm.

Vad annat? Mina rymligaste jeans har helt plötsligt slutat vara just det. Jag känner ett starkt behov att inte synas. En liten falsk ton i samspelet mellan mig och min kille blåser upp till orimlig storlek i min kropp och jag stänger av. Jag beställer i en bar. Jag kommer tillbaka och frågar min syster hur man känner sig bekväm när man beställer i en bar. Jag vet inte, säger hon, jag har inte det problemet. 

Jag tittar i min lilla app och ser att mensen är nio dagar bort. Min kropp är tillbaka, någorlunda, efter graviditeten, amningen är nästan ett minne blott, och så ska den här cirkusen återvända. För att om bara några år ersättas av en annan cirkus när den här abrupt tar slut. Vad kul. 

För ett tag sen var jag deppad några dagar, och fick frågan om mitt nyupptagna bloggande kunde ha med saken att göra. Att jag helt plötsligt befinner mig mer i huvudet, med spaden i känslorna. Gräver upp grejer som kanske låg bra där de blivit lagda.

Misstanken provocerade mig. Kanske för att det fanns ett korn av sanning däri. Men den här gången tänker jag lägga skulden på det annalkande blodet.

onsdag 3 maj 2023

plankan

 Idag försökte jag göra något som hände då och då pre-barn: somna dagtid i en soffa. Jag tänkte att det måste väl funka. Lägger man sig ner i en soffa, somnar man till slut. Jag försökte lura mitt system. 

Systemet lät sig inte luras. Så fort sömnen närmade sig, fylldes blåsan. Så fort sömnen närmade sig, kom jag på att mitt barn fanns en trappa ner och kanske snart skulle vakna. Så fort sömnen närmade sig, blev jag medveten om att sömnen närmade sig.

Det är lätt att undra varför många barn kämpar så mot sömnen. Ni är ju så trötta, bara låt det hända! Men att vara medveten om sömnen när den kommer är olustigt. Jag var med om det första gången när barnet kanske var fem månader och jag verkligen behövde somna. Jag upplevde det som att jag låg på en smal planka, och på båda sidor om den bredde sömnen ut sig. Den kändes främmande, och om jag tappade balansen skulle jag falla ner och omslutas av den. Jag ville inte. Försökte krampaktigt hålla kvar kroppen i det kända, trots att den skrek efter vilan.

Jag somnade aldrig i soffan. Men den här gången hade någon surrat fast mig vid den där plankan och jag krängde hit och dit för att komma loss, nuddade sömnens yta med någon kroppsdel. Förblev ovanför. Försökte trösta mig med att jag åtminstone hade ”vilat”. Om att hela tiden tänka på en onåbar sömn, medan molnen ändrar form utanför fönstret, räknas som att vila. 


måndag 1 maj 2023

ursäkta mig

 Jag romantiserar skrivandet så mycket just nu, trots att jag fattar att det är hårt arbete. Just nu tvingar jag in det. Passar på när barnet somnat, lånar systerns dator när resten av familjen åker för att se valborgselden och jag måste vara kvar hemma. Skriver med mina för stora tummar på mobilskärmen när hon sover förmiddag. Läser andra – bättre – bloggar och försöker förstå hur de kan formulera sig så nonchalant träffande. Hur de kan stanna vid att ha målat fram mellanrummen. Hur de kan beskriva sig själva och sina liv med det där kryddmåttet mystik som jag känner igen från kända författares dagböcker. Jag förstår att jag inte kan skriva så. Jag måste hitta ett sätt för min konstitution.

Ulrika skriver att hon undviker att ursäkta sig, att ursäkten bryter den litterära distansen. Att det blir för självmedvetet. 

Jag tänker på det. Tänker att ska jag skriva om mig själv utifrån mig själv, så måste jag ursäkta mig. För jag är ursäktande, jag är självmedveten. Skulle jag skriva som Gun-Britt Sundström gör i sina dagböcker, det vill säga noll procent ursäktande, skulle det bli pinsamt konstlat. Kanske ska jag istället gå in med hull och hår i mitt ursäktande? Eller kan jag inte skriva något litterärt förrän jag har ursäktat klart?

Jag vill skriva en längre text, eller i alla fall en som jag jobbar på länge. Men om vad? Det står still. Jag väntar på att någon annan ska berätta för mig vad jag ska skriva. Precis som jag väntar på att någon annan ska ta alla mina andra beslut.