mitt lösa blad

 Återförening med barnet igår. Idag är hon förvirrad. Vem är här, vem är på "jobbet" och vem kommer ligga bredvid när jag vaknar? 

Om jag ger mig själv tillstånd att kliva in i hennes eventuella föreställningsvärld måste jag lika snabbt ut igen, för att inte dö samvetsdöden. 

Det här är vad jag innerst inne vill ge mitt barn: förutsägbarhet, förutsägbarhet, förutsägbarhet. Jag vill inte se henne undra, vill inte se henne försöka lägga ett pussel hon inte är kapabel till. Vill inte vara orsaken till att hennes ordning rubbas. Jag vill att hon ska kunna ta sig fram i sin tillvaro med förbundna ögon och känna sig fullständigt trygg.

Det är inte realistiskt, tacktack, jag förstår det. Men ändå. Jag önskar att allt runt henne vore konstant. Det är jag som har varit hennes konstant. Nu måste jag lära henne att jag kan försvinna, för att alltid komma tillbaka. 

Mamma och jag pratade om det, när jag hade min lilla semester, att nu skulle jag kunna försvinna för alltid, och barnet skulle inte minnas mig länge. Att det är så väl uttänkt, men så outhärdligt att tänka på. Jag minns att jag kände samma när vi varit borta från hennes pappa ett par veckor förra sommaren. När han dök upp igen med öppna armar och jag såg hennes förvirrade, tveksamma blick, blev jag nästan arg. Efter allt han gjort för dig? Är det tacken? Glömska? 

Hon skulle kunna bli en helt annan. Tala ett annat språk. Jag vet inte varför det är så hisnande. Kanske för att hon ändå inte skulle bli en helt annan, utan med precis samma kärna. Samma pistill men med kronblad som knappt märkbart men oåterkalleligt vuxit på ett helt annat sätt än de som vi börjat gro. 

De är inte oskrivna blad, barnen, men de är lösa blad. Vem som helst kan plocka upp och sticka in dem i sin egen bok, och allt bara fortsätter som vanligt.