lagom kul

 Min kille läste min premenstruella text och efteråt hade vi det närmsta ett riktigt bråk vi haft. Höjda röster från båda utan att någon fastnade vid just de höjda rösterna.

Han blev rädd för min spirande bitterhet, att den ska slå rot. Jag sa: är det så här det ska bli när du läser mina inlägg, så vill jag inte att du läser alls.

Det kanske är lite väl dramatiskt, sa han.

Annat han sa, på ett ungefär: om du känner så stark olust för att jobba i förskolan, så gör inte det, för allt i världen, gör inte det då. För allas vår skull. Ta ansvar.

Jag har läst i tre och ett halvt år, fyra om man ska räkna ett studieuppehåll med förskolejobb. Jag kan ju inte bara släppa det, säger min, ja min vadå. Min inre ordning och reda.

Annat min kille sa sa, på ett ungefär: vi klarar oss. Vi har klarat oss på en lön i snart ett och ett halvt år. 

Men men men, sa ordningen och redan.

Idag är ett av mina öppna fönster i mobilens webbläsare en sida för en ettårig skrivkurs. Heltid, distans. Sista ansökningsdag: snart.

Ska jag få göra någonting som kittlar litegrann? Ska jag få sitta på caféer och pussla med orden, formuleringarna, synonymerna, scenerna, känslorna?

Kanske, säger ordningen och redan, om du åtminstone timvikar någon dag ibland. Vi kan inte ha det hur kul som helst.