kaffe och klimat

 Man vet att ens pms är över när tanken ”det där kan jag göra bättre” uppenbarar sig i ens huvud. Man vet att den är över när man tittar ner på sitt barn i vagnen och tänker: vad ÄR det där för en perfekt liten skapelse?

Jag minns irriterat att jag innan graviditeten provade att utesluta kaffe för att se om det lindrade min pms – och att det gjorde det. Det finns tusen anledningar för mig att utesluta kaffe. Men jag är för måttfull i alla andra avseenden, kaffet måste jag få hålla fast vid. Som alla säger, någon drog måste väl också lilla jag få ha (om man kan räkna max två koppar om dagen som en drog), (jag tror inte det va).

Dagens kaffe i en pappmugg på torget. Barnet i vagnen, en bit bulle i lilla handen och blicken fäst på platsen där vi någon timme tidigare suttit med i en klimatmanifestation. Hon satt så nyfiket stilla i mitt knä, mellan två avbrott för att gå tvärs över torget, lukta på penséer, rycka på axlarna och säga näe. 

Jag tänker alltid gå på demonstrationer och manifestationer, klickar i rutan på facebook, och sen går jag aldrig. Idag gick jag. Jag vet inte hur jag kände efteråt. Kändes det meningsfullt? Kändes det konstruktivt? Kändes det bra? Jag vet fortfarande inte. 

Man vill att ens protest ska fylla ett torg. Flera torg. Alla torg. Kommer klimatfrågan någonsin lyckas med det? Förrän det är för sent? Det är för sent.

Podden Stormens utveckling fick för länge sedan frågan om hur de tänkte kring att skaffa barn nu, med tanke på klimatet. Som jag minns det resonerade de i svaret om att barn som föds på den här delen av jordklotet nu, kommer att ha det så mycket bättre än så många barn som fötts på andra platser, eller i andra tider. Det finns så många andra som gjort sig mer förtjänta av frågan: hur tänkte ni nu? när de fick barn, avseende barnets förväntade livskvalitet.

Var det trösterikt? Det kanske inte var meningen att vara det. Men jag vet inte. 

"Mamma, det kommer ju att gå åt helvete för oss, och du visste det. Varför skaffade du barn?"

"Jamen, du kommer ju ha haft det så mycket bättre än så många andra. På det stora hela, menar jag."

Jag vet egentligen inte heller vad jag tycker om narrativet "jag vill kunna se mitt barn i ögonen".

Jag ser mitt barn i ögonen. Varje dag. Hon finns, jag finns. Vi finns. Det får kanske vara gott så, så länge.