apan i tunneln

 Ett hotellrum i Italien. Jag är kanske sju år och har fått en påse popcorn att förtära till min Bamsetidning, blöt i håret efter ännu en dag under vatten. Mitt i detta otroliga mys meddelar mamma att det snart är dags att sova. Jag undrar hur snart. Fem minuter, svarar hon. Hur länge är det, frågar jag. 

Man räknar till 60 fem gånger, förklarar mamma, och jag drar slutsatsen att jag och mina popcorn har oändligt med tid framför oss.

På detta tänker jag när jag, liggande på mage med ansiktet tryckt mot en vadderad liten ställning, åker in i den tunnel som är magnetkameran på rötgenavdelningen. Där ska jag ligga i en halvtimme, omsluten av kamerans märkliga scanningsljud som, trots öronproppar och hörselkåpor, dånar i kroppen. En halvtimme, 30 minuter, det är tre minuter gånger tio. När jag tänker så, känns det mer hanterbart. Tre minuter är kort, tio gånger ryms på händernas fingrar.

Jag har anlag för klaustrofobi. Men det är någonting i sådana här situationer som gör att jag förstår att det inte är lönt att få panik. Jag andas. Inför min förlossning övade jag på min andning varje dag de sista månaderna, och min barnmorska var imponerad. Mest imponerad var jag, som är livrädd för all typ av smärta. Jag är inte rädd för att dö, jag är bara rädd att döden ska föregås av smärta. 

Så istället för att få panik där i tunneln andas jag och tänker att jag åtminstone har tid att tänka. Kanske skulle jag kunna tänka igenom något, skapa något, komma på något. Men istället finner jag mig själv i nuet? Av alla ställen att utföra mindfulness väljer jag en tunnel full av oväsen, med blicken ner i absolut ingenting värt att stanna upp vid: vit och beige plast, min egen tumme. En liten spegel som speglar absolut ingenting alls, bara mer vitt och beiget, men jag förstår ändå syftet med den, en känsla av lite, lite mer rum där inget rum finns.

Jag tänker på ljuden jag hör. Rösten som säger nästa scanning pågår i. fyra. minuter. Följt av ett nytt ljud. För varje scanning, ett nytt ljud. En ny variant av ljudet larm. Vad är det som ger upphov till ljudet? Varför låter det så högt? Vem uppfann den här maskinen? Hur gick det till? Om vi träffades, skulle vi ha någonting att prata om? En framtidsmännska möter en apa, föreställer jag mig. Senast igår pratade jag med min vän om svanskotan, om att jag verkligen kan föreställa mig känslan av att ha en svans. Den som uppfann magnetkameran, hade den någon kontakt med sin förlorade svans? Det fanns ingen tid till det, antar jag.

Strålningen jag utsätts för är för diffus, jag ägnar den inte en tanke. Jag är ju bara en apa vars kognitiva kraft räcker till att dela upp 30 minuter i små, små hanterbara bitar.