korpljudet

 Hon vaknar 8.30. Vi går upp. Hennes pappa har köpt grekiskt lantbröd i påse, och tänk att en sådan påse kan skänka en sådan lättnad, att få äta vitt bröd till frukost, att bara strunta i den där jävla yoghurten som jag varje kväll tänker att jag ska äta morgonen därpå, men som min kropp bara vägrar när morgonen väl är kommen. "Mamma, vill du ha en äggsmörgås eller en smörgås med... ost och... ost och... ost och... ost och... ost och smör, mamma, vill du ha en äggsmörgås eller en smörgås med ost och smör?" Jag tar ägget, hon tar osten och det framvärkta smöret. Hon äter hela mackan, först ber hon mig att läsa böcker vid frukostbordet, men jag säger att jag vill äta min frukost utan att läsa samtidigt, vi kan läsa sen. "Men du gjorde ju det... förra gången?" Hon minns att jag läste härom morgonen, och jag berättar att det var precis då jag insåg att det inte var så kul att läsa och äta samtidigt. Till min förvåning accepterar hon, säger att hon själv väl kan få titta i en bok, men självklart lilla barn, gör det, och någonstans där börjar den bra dagen.

Vid frukostbordet sitter hon och bläddrar i lite för poetiska bilderböcker om naturens olika kretslopp. Stannar till vid bilden där den överdimensionerade nyckelpigan slukar bladlössen, kanske en första insikt om naturens grymhet, mitt i alla verklighetstrogna akvareller av vackra blåklintar och humlor.

Samtidigt hinner jag dricka mitt te, på min egen stol, med luften fri runtom mig och vi pratar om bilderna och jag känner att så här, så här kan det vara att ha ett barn också, nu. Jag tackar någonting. Äh. Jag är tacksam, helt enkelt. 

Vi åker buss till muséet. Hon vill in i hyddan med korpljudet, minns det exakt från första gången hon var där. Men den här gången är det läskigare, hon vill ut snabbt. Istället går hon in i filmbåset, sätter sig på en stol och ser en lång, ändå betydande, snutt av en informationsfilm om ett par tretusen år gamla skidor. 

Hon sätter sig framför en konstinstallation, jag upplyser att hon bara får titta, inte röra. Hon sitter kvar där länge, medan jag går runt i lokalen och ser på resten av utställningen. När jag kommer tillbaka hör jag hur hon viskar till sitt virkade gosedjursbi att det absolut inte får röra, bara titta, förstår du det, jo det är så, man får inte!!

Någonstans här förstår jag att hon faktiskt är trött, trots att hon börjat vakna så sent, hon borde egentligen sova middag. Men jag struntar i det och önskar att jag kunde berätta det för mitt två år yngre, sömnfixerade jag (här sänder jag en förlåtande tanke till mig själv om det visar sig att hon vaknar kl 05.45 imorgon...). 

Vi har det så himla trevligt, hela dagen, hon snart tre år, jag mitt i pms:en. Hur är det möjligt.