säg förlåt

Barnen är så få. Det är någon sorts lugn före stormen, terminen har liksom inte riktigt dragit igång på riktigt samtidigt som sjukorna går. Det är så lugnt. Jag ska snart gå hem. Ett barn som haft lite av en dag sitter i soffan, min kollega har gett henne en ipad, ett par färgglada lurar. Snart tittar hennes mamma in genom dörröppningen, hennes storebror flyger upp i soffan bredvid henne och vad kan han vara, sju, åtta år? När han sitter där bredvid henne, han en åttaåring, så liten som en åttaåring är, ser jag hur liten hon faktiskt är. Snart fem, det är ju ingenting. Ändå är hon så stor i min värld, en hel person, som jag stöts och blöts med varje dag, vi möts i ögonhöjd. Men där, bredvid sin lilla storebror, är det som att jag fattar att det är små, små barn jag har runt mig. Hur ofta överskattar jag hennes förmåga, kräver mer av henne än hon faktiskt förmår? Ganska ofta, skulle jag tro. 

Samma barn och hennes vän ryker ihop ute på gården. Igen. Båda har gjort varandra illa. Den ena försöker närma sig, men med hög integritet, den andra sluter sig. När jag står där på huk mellan dem minns jag en förälder som grep tag i mig på ett ställe jag vikarierade på, bara över dagen. De är så fantastiska här, sa hon, hur de hanterar konflikter. Hon var som nyfrälst över att pedagogerna inte bara fräste säg förlåt utan faktiskt försökte reda ut. Och jag tänker på hur fantastisk jag förväntas vara på olika saker. På hur jag förväntas veta vad jag håller på med. Jag andas in och tackar min kollega för ett gott grundarbete med just dessa två och deras sammandrabbningar, litar på att de kunskaperna ska väckas till liv. När jag gjort vad jag känner att jag kunnat reser jag mig, säger att det där brukar ni fixa, jag har sett det så många gånger. Jag finns här borta.

En kvart senare kommer den ena och säger att hon bett om ursäkt, men inte den andra. Resten av utevistelsen försöker hon krama en ursäkt ur sin vän, skickar smalnande blickar från sin plats i mitt knä, trots att jag påpekar att det högst troligt inte kommer att fungera den vägen. Hon har gjort vad hon kan, vännen kommer om och när hon är redo.

När vi går in kommer de, de där småstora barnen, i armkrok.
Jag har sagt förlåt nu. 

Men du, säger jag, vad trevligt.