Snart ska jag öppna en ny flik och skriva platsbanken.se, bläddra igenom annons efter annons som söker personliga assistenter, eller hemtjänstpersonal. Och jag kommer önska att jag ville. Så enkelt det hade varit.
Mitt jobb som jag haft sedan augusti hänger löst. Den här veckan går jag ner till halvtid, vilket egentligen är precis vad jag vill, men om ännu en vecka kan det ha gått ner till ingenting, på oklar tid. Och jag förbereder mig mentalt, i alla fall litegrann. Jag sörjer och njuter samtidigt. Sörjer för att det ändå är en plats jag kan tänka mig att befinna mig på till vardags, njuter för att jag vant mig så vid det här ombytliga, det känns tryggt att närma sig det osäkra. Jag njuter den invanda ombytlighetens njut. Vad jag gör i november? Ingen aning! Fräscht va?
Jag funderar över vad jag skulle kunna jobba med där det känns som att jag gör, eller i alla fall understödjer, någonting som är på riktigt viktigt. För ibland förstår jag inte hur man ska kunna lalla på i den här tiden med att göra någonting som inte har någon tyngd alls, eller bara är skenviktigt? Typ skriva texter som lever en millisekund innan de ersätts av nya. Typ ta hand om barn som egentligen hade kunnat vara med sina föräldrar (ingen behöver påpeka något kring detta, jag vet hur det ser ut, men: egentligen).
För några år sedan, efter att jag genomgått ett missfall och befunnit mig på akuten och därefter sjukhuset under en ganska dramatisk förmiddag, skapades något sorts storögt förhållande till vården. Jag minns hur jag nästan ville hålla mig fast i dörrkarmarna när det var dags att lämna. Jag ville bara vara kvar, där, i den där byggnaden där nästan allt som pågår handlar om att rädda och ombesörja liv. I mitt huvud bläddrade jag efter möjliga sätt att få vara en del av det. Visst finns väl lekterapi? Administratörer?? Städ??? SLÄPP MIG INTE. Under några veckor efter var det som om jag drogs till sjukhuset, ville bara gå in, vara där.
Undersköterska, har jag tänkt ibland. Men jag kan inte plugga mer nu.
Jag skaffat LinkedIn också. Eller, min syster gjorde det åt mig. Men jag får bara stresspåslag av att befinna mig där.
Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig, sa Tooticki. Jag stör mig alltid på det citatet. Förmodligen för att jag vill vara lika grundad i det som hon. Det är jag inte. Allting är mycket osäkert, och det är bara så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar