sök

 Åtta grader säger väderappen och jag jublar inombords. Tar på mig min nya dyra jacka – ett köp i linje med min ambition att införskaffa grejer med bättre kvalitet som räcker längre (men frågan är om de gör det eftersom min ambition att syssla med klädvård inte riktigt löper parallellt) – och går ut på promenad mellan middag och soffhäng i min ensamhet. Så som jag ofta brukade göra. Jag gör saker som jag brukade göra för att mina familjemedlemmar tagit sin förskole- och skiftjobbarfrihet och åkt till min killes stuga i några dagar. Fyra dagar där jag kan styra min lediga tid som jag vill.

"Och GÖR nu inte allt du BORDE göra för att barnet inte är hemma, utan passa PÅ att VILA", sa min drygt tjugo år äldre kollega.

Du känner inte mig, ville jag svara. Jag kommer äta pasta, se alla avsnitt av Född 2010 och grina över hur vi alla kämpar på. 

När jag går min promenad i åtta plusgrader börjar jag känna mig själv igen. Som vanligt. Äntligen ligger inte värmen över mina axlar längre. Äntligen vill mina ben vidare. Jag vill inte sluta gå, men gör det ändå, det är faktiskt en egen dag i morgon också. Kanske ska jag köpa en ribbstol på en bekants charmiga second hand-butik, och klimatdemonstrera. Tvätta (för någonting av det jag BORDE göra BORDE jag väl ändå göra). 

Min kille skickar bilder från stugan och på en bild ser hon så ofattbart stor ut. Min lilla. Min lilla som går i förskolan, och som jag i mitt stilla sinne har ifrågasatt hela idén. Jag lämnar mitt barn på förskola, går till min jobb i förskola och undrar vad vi håller på med. Varför fokuserar vi på någonting annat över huvud taget än att bara vara bredvid barnen, ta stunden som den kommer, skapa relationer. Jag hatar att jag av dokumentationsreflex halar upp telefonen när något känns som dokumentations-content. Titta vad meningsfullt vi har det! Fy fan.

Och inget gör jag åt det. Men jag antar att det marineras. Jag satte inte mitt barn i en fristående, alternativ verksamhet utan anledning. Jag vill inte att hon ska ha en kamera i ansiktet så fort hon gör något som bedöms som... ja vad, ens? Bevis på att barnen gör saker som är begripligt för vuxna? 

Jag söker efter min plats i förskolan, eftersom jag känner att den finns där, men samtidigt kan jag inte få grepp om allt som ska greppas. Det är för mycket. Det relationella, det pedagogiska, det praktiska, det administrativa. Mina kollegor kan röra sig mellan allt så sömlöst. Det verkar så självklart för dem. Jag glömmer bort det ena när jag är uppe i det andra, förstår inte hur jag ska hålla reda på allt. 

Och sen delar man något ögonblick med ett barn, utan tankar på lärande eller andra syften, och förstår varför man vill befinna sig bland de där små. 

Jag får fortsätta söka.