Logistikens jul, barn som ska sova, mat som ska ätas. Avundens jul, barnets kusin stjäl uppmärksamheten och framför allt den gemensamma mormodern. Mörkrets jul, ljuset stjäls av tupplurar och mörkret blir extra mörkt i ett hus som inte är ens eget och där rörelsefriheten inte känns lika stor som hemma. Glädjens jul, när det ena barnet säger roliga saker (”Mamma, får jag ställa dig en fråga, ska vi kanske ta och säga snällsnut istället för dumsnut?”), och det andra bara är själva definitionen av gullighet, pratar som en karaktär i Pingu, vandrar godmodigt från framn till famn och luktar nästan lika gott om sitt lockiga huvud som hon gjorde som nyfödd.
Det blev jul, trots min nästan paniska rädsla att magsjukan skulle ta den ifrån mig. Så panisk att jag verkade frammana en mild men påtagligt verklig placebo-magåkomma.
Under en välbehövlig promenad (sånt som rationaliseras bort i logistikens jul) går jag och mamma förbi ett hus längs gatan som hakar samman med mina föräldrars. Där utanför har det alltid stått en röd bil, men nu är den borta. Sista terminen i gymnasiet, när jag bodde här ute, ungefär fyra kilometer från stan, gick jag alltid förbi det huset och den bilen på väg till skolan. Paret som bodde där var ofta på väg nånstans, stod där vid sin bil, hälsade glatt och kommenterade att jag var så hurtig som promenerade in till stan varje skoldag. Femton år sedan nu. För några år sedan bodde mannen ensam kvar. Efter ytterligare några år snöades den röda bilen alltid över, och en vit hemtjänstbil från kommunen syntes där bredvid istället. Nu, när vi går förbi, är den röda bilen borta och ingen hemtjänstbil står längre där utanför. Inget ljus i fönstren.
Det var det.
Prata inte om att barnen ska bli större, säger mamma och pappa, det betyder bara att vi blir ännu äldre. Och jag känner konflikten i kroppen, hur jag vill att barnet ska växa ännu mer, och hur jag samtidigt räds att mina föräldrar i sin tur ska krympa.
Men nu är nu, kanske mer än någonsin. Lökigt men sant. Kanske går jag in i en ny period nu när jag inte bara önskar att tid ska gå.
Är det okej att tycka att det är skönt att veta att andra har panisk rädsla för att magsjukor ska stjäla julen? Jag känner mig ensam i min panik ibland. Och kände mig också mycket ensam i sjukan när den väl kom och tog både jul och nyår.
SvaraRaderaDet är SÅ okej. Låt oss kroka arm i paniken. Och gud så trist att rädslan blev verklighet för dig, jag lider retroaktivt med dig.
RaderaOch det känns väl sympatiskt att det är sin egen adress man glömmer ;)
Det märks att man varit borta från bloggvärlden lite för länge när man inte längre kan sin egen adress.
SvaraRadera