Jag läste David Thurfjells text om hopp i DN och kände att jag behövde den så sjukt mycket, så jag läste den en gång till. Vet fortfarande inte riktigt vad det är jag har fått ut av den, men jag antar att det bara är tröst. Tröst, tröst, känns som det enda man behöver just nu? För att fortsätta, ta sig an. Jag ska försöka, ska försöka ta mig an. Mina nästan idealiska jobbförutsättningar sattes redan första veckan ur spel, från att jobba halvtid på förskola och kunna ägna resten av tiden åt att skriva, till att nu jobba åttio procent under oklar framtid och alltså inte ha samma ork eller möjlighet att ta skrivjobb. När jag insåg att det nog skulle bli så, utan att jag skulle ha mage att säga nej till det, blev jag så bitter. Bitter bitter bitter för att ha satt mig i en bransch av bara oförutsägbarhet och skörhet och dåligt samvete. Men jag vet inte. Låt det ögonblick som är ett människoliv bara fly förbi. Hoppet finns inte alltid att hämta i problemens lösning, utan ibland i insikten att det är ok att allt inte blev som det var tänkt [...] skriver David Thurfjell. Och jag fann något slags tröst.
Och istället för att vara bitter ska jag försöka göra ett bra jobb, under vetskapen att jag är behövd just nu, och att jag jobbar vid sidan av en kollega som jag inte riktigt har greppat ännu, men som imponerar på mig mer och mer med sin lågmälda hängivenhet.
Jag försöker tänka på ljuset, på att det kommer en vår, utan att tänka på vad den våren ska komma att fyllas med ur ett världsperspektiv. För saker ska väl hända, saker bara fortsätter att hända, och händelserna ska komma att påverka en på olika sätt, indirekt eller direkt.
Du flyter med i en flod vars flöde du inte kan kontrollera. Gör vad du kan för att rädda dem du älskar, men vet att utgången inte bestäms av dig. Se dig själv. Se din skuld. Kämpa för det goda. Men vila också i vetskapen om att du bara är en människa.
Ok, David Thurfjell, jag ska försöka.
och så fick jag också fyllas av hopp. tack!
SvaraRaderafint att få sprida det vidare!
RaderaTack för tips på Davids text <3 Hopp är mitt ledord för 2025. Hopp, förtröstan. Att tro på att det vill bli bra. Våga se något gott där framme. Jag tänker att SÅ mycket ligger i acceptansen. För mig handlade nästan allt förr om att försöka skapa det liv jag ville ha, men sedan insåg jag att jag inte kunde styra över allt, och då handlar det istället om att acceptera hur saker blir. Tror mycket på det <3 Kan ju låta lite deppigt, men jag hade väldigt höga krav på livet förr (tror jag?) och det har jag nog verkligen släppt nu (hoppas jag?).
SvaraRaderaOch denna mening: "Hoppet finns inte alltid att hämta i problemens lösning, utan ibland i insikten att det är ok att allt inte blev som det var tänkt" TACK för den Ida (och David såklart). Den sammanfattar hur jag tror jag själv måste se på livet. Ser fram emot att läsa om ditt liv här på bloggen. Skulle förresten ÄLSKA små glimtar ur ditt liv som pedagog <3
Ja, jag tror att det också blir något för mig att alltid försöka hitta tillbaka till. Och i brist på hopp kanske man alltid kan tänka att någon annan lyckas hysa det just då, så får man bytas av i någon sorts hopp-stafett.
RaderaDet är så fint att du är här och läser <3 Och ja kanske att det kan bli några sådana glimtar, bra med lite önskemål till en som uppskattar ramar!
Det är fint att tänka så, att någon annan kan hoppas för en! Jag tror att man ibland behöver lägga tron utanför sig själv, som att be, eller prata med någon annan som kan hoppas för en. Jag har tänkt mycket på hoppet de senaste åren, då det verkligen krympt i mitt liv. Det känns ju liksom lite deppigt, men jag tror också det bara är helt naturligt så jag försöker omfamna det med en slags självmedkänsla, och samtidigt göra försök till att odla hoppet igen. Jag tror nog att det kan växa, men att det ibland krävs handling för det.
RaderaJa det är så tacksamt att få komma hit och läsa, och små glimtar från din jobbvardag hade verkligen varit fint!