söndag 17 mars 2024

är det här skräp

 Litteraturfestival med kursen i dagarna två. Tre om man räknar en heldag textrespons. Vi var alla lite märkligt bortkopplade. Jag blev glad över min respons, men eftersom jag också går en grundkurs, en ”snäll” kurs, så kom jag på mig själv med att undra vad de inte säger. Som en kurskamrat uttryckte det: jag vill bara veta om det här är skräp? 

Definiera skräp. 

Jag har pratat med två av mina favoritförfattare och ångrat mig direkt. Så fort jag tog det första steget ur de korta, stela samtalen var förtrollningen bruten. Jag som aldrig köper böcker köpte ändå deras, fick dem signerade och skapade förvirring när jag inte ville att de skulle skriva ”till Ida” i dem. ”Men det är ju så jag brukar göra!?” utbrast den ena och så fick hon det i alla fall. Jag vet inte varför jag inte ville det, det kändes fånigt bara. 

Jag ska meditera bort de där samtalen, läsa böckerna på nytt och stryka under. Göra hundöron osv. Hitta tillbaka till det där som författaren inte har något att göra med. Min läsning.

Som vanligt när jag befunnit mig bland människor, många människor, går jag hem med en känsla av saknad. Saknad när jag ser mina kurskamrater klicka med varandra på ett plan som jag inte verkar kunna klicka med någon. Av att se etablerade människor i en kulturvärld. Av att se allt det, och känna mig så långt ifrån det, trots att jag är där, vill vara där. 

Den där rädslan för att inte få höra till, så stark att man själv ser till att inte få chansen, den sitter tydligen som berget. Jag måste påminna mig om: det tar tid, det tar tid för mig, vänskaper tar tid, att känna sig hemma i ett sammanhang tar tid. 

På något sätt måste jag ge mig tiden.

söndag 10 mars 2024

som ett rådjur

 Vi åker tåg för första gången på länge och mitt barn har blivit ett annat sen sist. Plötsligt är tunnlarna skrämmande, de obekanta ljuden också. Saker som inte rörde henne i ryggen förut. Jag var inställd på svett, att behöva springa efter henne i gångarna, inte hinna se landskapet utanför fönstret. Men plötsligt sitter en osäker liten kropp i min famn och tittar storögt omkring sig. Speciellt på barnet i sätet snett mittemot. Lagom till att vi ska kliva av söker mitt barn kontakt, och det genom att förklara att HÄR ÄR JAG. Utan lycka. 

På golvet hos mormor och morfar, bland duplo och plastdjur, ser jag ett lugn lägga sig som en filt om hennes kropp. Kanske har den senaste tiden inte varit den mest avslappnade hemma hos oss. Två trötta, ofokuserade föräldrar som inte ger fullt fokus längre än korta stunder åt gången. Här är barnets ord mormors lag. Hennes kontaktförsök blir alltid besvarade, och med genuin glädje och nyfikenhet till på köpet. Jag ser min egen morfar gå igen i min mamma. De accepterar barnet för vad barnet är och glömmer sig själva. Det är så fint att det är svårt att inte själv känna sig värdelös i jämförelse, trots vetskapen om omöjligheten i att vara hundra procent närvarande dygnets alla timmar, 365 dagar om året. All tid man är förälder, all tid, alltid. 

Vi går på isen över sundet nedanför huset. Barnet får åka pulka men gnäller för att det går för snabbt när morfar drar det långsammaste han kan och ändå tar sig framåt. Jag undrar hur det ska gå i skidpulkan i fjällen om någon vecka.

Hennes pappa har lärt henne äta de blygsamma knopparna på träden och när vi nått andra sidan beter hon sig som ett rådjur i slyn ovanför stranden. Och benen som inte orkade över isen orkar plötsligt för egen maskin ta sig upp på snökullarna bland de smala stammarna, hon försvinner iväg utan att se sig om. Hon tittar på tickor, gömmer sig, hittar en koja och vill se en älgbajs till. Jag myser, myser dubbelt över tanken på våren, sommaren. Att få vara utomhus med henne när begränsningarna smälter och friheten växer. Jag minns tillfället då jag tror att idén om ett barn landade hos både mig och min kille. Vi besökte våra vänner söderut, om sommaren. Deras dotter var kanske två-tre år och vi fann oss ensamma med henne i skogen, hennes föräldrar hade släntrat efter. Hon verkade känna sig trygg med både oss och miljön, hon pekade, ville veta, lät oss hjälpa. Det kanske inte är så dumt det här, tänkte vi, kanske, jag minns inte, men ändå. 

måndag 4 mars 2024

jag väntar

 Jag väntar på en smäll.

När allt har lugnat sig och jag lägger mig under täcket som mitt lilla, lilla barn lyckats värma upp, så spänns kroppen i någon sorts förberedelse. På en smäll, ett ras, ett muller. Något som kastar omkull allt. 

Det är som att jag måste påminna mig om att min invanda trygghet inte är garanterad. För att allt är så ovisst nu. Kriget klimatet klimatet kriget. Så har jag tänkt att jag ska tänka innan jag somnar, som en sån snabb genomgång, döden döden döden. Och sen är det klart. Avhandlat. 

Mitt barn räds ljud, precis som jag gjorde. Flygplansmullret, brandbilstjutet, traktorns vrålande. I eftermiddags ljöd hesa Fredrik, och mitt hjärta sjönk långt ner i magen av hennes blick. Att hon fattade att det var något som inte skulle vara. Som måste sluta, nu. 

Hennes pappa skämtade något om kriget och katastrofen (inte riktat mot henne obs!) och jag var tvungen att be honom sluta. Jag uppskattar hans lättsamhet, men inte alltid. Att behöva säga "det är ingen fara, vännen" och någonstans ana att det kanske kommer en gång då det inte är sant. Andas i fyrkant. Andas i fyrkant. "Det låter som en stor elefant!" Litet skratt. Sen "krama pappa". Ser hon min egen oro skina igenom? Klart hon gör. Man söker sig till den som utstrålar mest trygghet, såklart, trots att den skämtar om krig och katastrof. Eller kanske tack vare.



lördag 24 februari 2024

blir det nåt inlägg eller

 Jag är ändå lite ledsen över att energin inte riktigt räcker till den här lilla bloggen. Eftersom mina dagar är fyllda av skrivande och tankar på skrivande så är jag mätt på kvällarna. Jag är nämligen en sån som blir mätt på saker, tyvärr. Jag försöker hålla upp, öppnar ofta ett nytt utkast, men kan inte ge den tid jag vill för att det ska bli åtminstone något med substans. Och eftersom jag hittat ett sätt att faktiskt få en slant för mina tidigare, mer krönikeliknande inlägg så går ju såklart de tankarna till den mappen istället. Tyvärr, på ett sätt, ändå. Den här platsen är mig ändå kär, för den ledde mig tillbaka till skrivandet. Och till det lilla mellanrum i tillvaron där jag just nu befinner mig. Jag är bland människor som är lite som jag. Olika grader av inåtvändhet och/eller eftertänksamhet. Jag får läsa deras texter, de läser mina. Jag får läsa text, skriva text, prata text. Det är nåt.


Idag har jag ansträngt mig för att hitta romantiken i att behöva uppehålla mig i en gigantisk slaskvattenpöl på parkeringen utanför mitt eget lägenhetshus, medan låga moln rusar ovanför huvudet. Jag har lyckats. Och inte. 

Jag har hittat lite lycka i det också, i att årstiden börjar skifta. Allt med barn blir enklare när utomhuset blir mer lättillgängligt. Utomhuset är räddningen. Utomhuset är svaret.

Jag ska försöka producera nåt här då och då. Även om det bara blir kort. Vi hörs.

torsdag 15 februari 2024

en formlös längtan


 










Jag bläddrade i mina anteckningar i telefonen och hittade den här listan. Några punkter fortfarande utan bock, men dem kunde jag snabbt klicka i. Så fick jag lov att stanna upp ett tag och titta på de där sakerna. Så onåbara de hade varit, så främmande att det någonsin kunnat gå att bara genomföra dem, hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst. Så mycket oerhörd lyx jag bara hade gått runt och burit på hela livet, utan att veta om det.

Och nu börjar de där sakerna redan kännas självklara igen. 

Eller nej, inte självklara än. Att lämna henne, oavsett anledning och oavsett hur lång tid, känns alltid som att göra något jag inte borde. Känns alltid som att jag väljer bort henne.

Och det gör jag ju. 

Varför skaffar folk barn om de inte vill umgås med dem.

Den där meningen. Som kastas fram i tid och otid. Som tar för givet att människor kan föreställa sig något de aldrig varit med om. 

Jag läser Kvinnor utan barn av Sara Martinsson (eftersom frågan om barn inte tar slut efter ett barn, först efter två får man slappna av, förstår jag). Har inte kommit långt, är kvar i kapitlet om längtan. Hon undersöker, med hjälp av psykoanalytikern Julia Kristeva, vad den där barnlängtan egentligen är. Kristeva har skrivit:

När barnet kommer (...) leds modern in i den labyrint av erfarenheter som hon, utan barnet, sällan möter: kärleken till en annan.

 Och Martinsson frågar sig då:

Vill kvinnan vars längtan är det viktigaste i livet i själva verket bara älska, och bli älskad? Inte ens moderskapet är en garanti för kärlek. Barnlängtan blir alltså, ur den synvinkeln, en längtan efter något som ingen människa kan veta vad det innebär. Det är en abstrakt, formlös längtan. En kraft med en rörelse mot ett obestämt mål. 

För mig var längtan visserligen inte det viktigaste i livet. Efter mitt första och enda missfall (smärtsamt både psykiskt och fysiskt) såg jag på min kille och tänkte: det är inte värt att lägga all tid och kraft på det här, jag vet att jag har honom och att jag har honom kvar är det viktigaste. 

Ändå la vi lite mer tid och kraft, men inte överdrivet mycket (en utredning som ledde till ägglossningsstimulerande tabletter, som hjälpte), för där fanns ju ändå en längtan. Och den drivkraft som gödde den längtan var just den: jag ville bara älska.
Bli älskad, mjaa, ja, men mest bara älska. Det har varit väldigt tydligt att det funnits en typ av kärlek i mig som behövt ett utlopp. Den där villkorslösa. Det är en abstrakt, formlös längtan. En kraft med en rörelse mot ett obestämt mål. Jag hade inte kunnat formulera det bättre.

Jag har fått utlopp för den där kärleken som legat i ett litet paket nånstans inuti. Jag har också fått kännedom om hur mycket jag behöver få vara i mitt eget huvud för att känna mig som mig själv.

Varför det är så viktigt att få känna sig som sig själv, dock, är fortfarande frågan. 

Men igår promenerade jag långt, själv, utan att vara på jour, och har nog inte känt mig mer som mig själv på länge.

söndag 11 februari 2024

flexibel i täckbyxa

 Det var förmodligen inte så, men det kändes verkligen som att jag var den enda människa i centrala Stockholm som hade täckbyxor på sig i helgen.
Syftet var egentligen att dölja en missmatchning mellan jacka och byxa, men de två minusgraderna i Stockholm kändes råa på ett sätt som likställde dem med de tolv jag lämnade i Västerbotten, och täckbyxorna gjorde därmed också sitt riktiga jobb. Om jag kände mig malplacerad när jag försökte krångla av dem inne på Haga Schweizeri på NK, medan en kvinna satt bredvid och beundrade sin nya förlovningsring som utifrån utseendet och själva platsen i sig att döma förmodligen kostade väldigt mycket pengar? Jepp.

Jag brukar tycka att det är övervägande jättejobbigt att komma till Stockholm. Men inte den här gången. Min teori är att det inte längre finns några tvivel i mig. På var jag ska bo. Eller kanske snarare var jag inte ska bo. Förr kanske det ändå fanns en liten, liten röst någonstans i mig som sa men ska du ändå inte. Bo i en stor stad. Nu är den rösten död, den finns ej mer. Kan jag inte gå eller cykla dit jag ska på allra högst en timme, så får det vara. Flyttar jag någonstans framöver, så är det förmodligen till något mindre. 

Men nu är jag nöjd. Tänk att man ändå kan vara det. Med någonting.

Jag lurade mitt barn och sa att jag skulle åka och jobba. När sanningen var att jag skulle träffa hennes favoritperson (mormor) och hennes konkurrent om denna favoritperson (min systerdotter, i form av bebis) som jag knappt hann träffa senast eftersom de flydde kräksjukan som blev (men som tog dem ändå).

Nu har vi tagit igen det. Jollrat på hotellsängar, ätit ohemula mängder mat (mest jag), travat runt i en vackert grå och naken huvudstad. Jag har fått känna mig som en moster. Burit, sjungit, till och med fått sova bredvid. Och fått bekräftat att modersinstinkterna sitter i trots att jag åkt ifrån mitt barn. Enligt min syster har jag utan att jag själv minns det, när systerdottern gråtit kort på natten, hastigt och reflexmässigt vänt mig om för att kolla läget. 

Det kändes ändå bra att höra, i allt som är svårt med mammeriet. Nu på tåget lyssnar jag på en podd om föräldraskap där det pratas om flexibilitet. Att kunna vara flexibel med sitt barn, eftersom de sällan kan det själva. Jag är verkligen inte en flexibel person. Så det är inte konstigt att vi krockar, mitt älskade barn och jag, men jag har bestämt mig för att jobba på det. När jag klarar det ska jag skörda frukterna och klappa mig på axeln. När jag inte gör det. Ja, då får jag väl bara göra det sistnämnda.

Nu får det gärna vara framme snart, tåget, så jag får vara hos min oflexibla unge igen. Där jag ska vara.

måndag 5 februari 2024

SLÖN

 Barnet har gått in i en ny period av att vakna 05:nånting. 

Man går inte och lägger sig i tid. Man vaknar på natten, ger henne sin välling och kan därefter inte somna om. Ligger och tänker på oerhört viktiga saker som man glömmer bort dagen därpå. Vaknar precis efter att man lyckats somna igen, känns det som, av att hon måste kissa, av att hon, innan man ens själv hunnit säga något, förklarar med eftertryck att hon inte vill sova mer.

Man har lovat att ta morgonen men stapplar ändå tillbaka in till sin partner och frågar om han möjligtvis har fått sova någonting inatt. Jomen ändå, svarar han och så säger man till barnet att pappa kommer och läser Mamma Mu visst går det bra mamma kommer sen.

Och så går man och lägger sig igen med kudden som ett lock på huvudet, men kan inte somna för det dåliga samvetet vibrerar när man hör pappans tålmodiga, ja nästan harmoniska röst där utanför sovrummet. 

Man tror inte att man somnar eftersom man drömmer en dröm om att man försöker somna i en gungande fåtölj på ett spa precis efter att man härmat och förolämpat en offentlig person som råkade höra en. Det borde räknas som att typ ha somnat. Så man kliver upp och går ut till vardagsrummet där ens lilla familj sitter på golvet runt träklossarna som har blivit ett hus till plastdjuren som ligger i en hög i någon sorts koma efter att ha ätit för mycket SLÖN, berättar barnet. SLÖN, jaså frön, ja det är lätt att föräta sig på frön förstås.

Man tar över, säger åt sin partner att gå och vila ett tag eftersom han har förmågan att faktiskt kunna vila, till och med somna så pass nära inpå att han vaknat och klivit upp. Man fortsätter leka med plastdjuren, man läser sagan om Klara som rider på en snäll tiger och om Julia som är trött. Man gosbrottas med barnet i soffan och säger tycker om dig bara, tycker om dig bara till varandra och tänker att just precis det kommer man minnas och sakna. 

Man går förbi köket och ser den nya tripp trapp-stolen som har ersatt den där barnstolen, ni vet en sån i plast med ett eget litet bord, från ikea fast från loppis för 40 kronor. Nu kommer hon kunna klättra upp i sin egen stol, sitta intill det stora bordet. Serpentinerna från tvåårskalaset hänger kvar på stolen och tårarna kommer ofrivilligt varje gång man ser den, fast det var man själv som önskade den till henne. Det är som de säger, skriver en gammal klasskamrat med tre barn, på messenger, dagarna är långa men åren är korta. 

Ja det är nog den sannaste sanningen, svarar man och känner sig mossig och samtidigt inkluderad i något slags gemensam erfarenhet.

är det här skräp

 Litteraturfestival med kursen i dagarna två. Tre om man räknar en heldag textrespons. Vi var alla lite märkligt bortkopplade. Jag blev glad...