vykort

 Jag sitter på den lilla altanen och lyssnar till hur min kille och hans föräldrar lagar rårakor i stugköket. Barnet är också med och jag hör hur hon får tag i en kaffekopp. Och häller ut den. Åh nej, i smeten? Hon missade smeten. Tidigare under dagen kastade hon sin pappas kikare i riktning mot en forsande å. Hon gör sådär. Det är som att impulsen överfaller henne och vaddetnuär hon har i handen måste kastas. Men såklart, något händer, uppmärksamheten är vunnen. Vi säger att det är på allvar och hon ler. Hon befinner sig i en tillfällig frihet på grund av sin ålder, där konsekvenser inte riktigt finns. 

~

Som vanligt kämpar jag mot pms:en. Det är verkligen orimligt att ha pms så här ofta och länge. Går i tankarna på att börja äta antidepp igen mellan ägglossning och mens men det finns ett motstånd. Inte igen. Men någonting måste till om jag inte får flytta ut till ett eget hus en vecka i månaden. För så länge jag inte behöver stötas och blötas går det bra. Ja, förutom katastroftankarna på kvällen då. Men de lider ju bara jag av, så att säga. Eh.

~

Det darrar en viss stämning här i stugan, som vanligt. Men jag tror jag blivit bättre på att inte smittas av den, att inte ta på mig den. Vi är också bättre på att prata om den, min kille, hans syster och jag. 

Efter ett prat om stugans framtid behövde min kille också landa, landa i att det kanske bara är han som bryr sig om den här stugans framtid. Att inte så många andra är intresserade, inte ens hans syster. Också där var det så befriande att vara ärlig: nej, jag vill inte att detta ska vara mitt. Bara ur tydlighet kommer lättnad. Att våga göra någon besviken, fan vad svårt det är. Men nu var det ganska lätt. 

tält och grus

När jag går där över sanden med en tung vandringsryggsäck på ryggen, en handväska över axeln, två tygkassar, en på axeln och en hängande i armvecket, plus en hink med spadar och sandkakeformar i ena handen, undrar jag varför jag ens vill tälta. Jag tycker det mesta bara är besvärligt, men jag vill ändå, någon gång per år. I år blir det dessutom dubbelt besvärligt eftersom jag från ingenstans drabbas av världens allergi. Näsan kliar och snoret rinner och vi har glömt ta med fler pappersrullar. Jag ber min kille dra med så mycket han kan från bajamajorna vid strandens parkering. Mmm, snyta sig med det billigaste, strävaste toapappret.

Kanske vill jag göra det av insikten att även jag behöver ta mig igenom besvärligheter, även jag måste skaffa mig nån sorts erfarenhet av något som inte bara är bekvämlighet.

Men kanske är det för att jag vet att man ibland öppnar tältduken till ett fullkomligt stilla hav, till att se sitt lilla barn nyvaken stappla iväg för att leta kråkbär. ”Kråkbären, hallåå, var ääär ni?”

Det är dagens bästa ögonblick. Sen blir det lite grus i relationsmaskineriet, som jag somnar ifrån under barnets tupplur, och vaknar av kaffe och tårta som min kille köpt från pensionatet, som ursäkt för att han varit besvärlig, trots att hans besvärlighet varit befogad. Jag orkade bara inte med att den var det.

Men mitt i försoningstårtan får jag ett mejl från senaste arbetsintervjun, och även den tjänsten har gått till någon annan. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men besvikelsen blir en fysisk tyngd i kroppen och jag känner skulderbladen glida isär. Kanske för att jag var så säker på att det skulle ordna sig nu, för att det hade verkat så. 

Men det finns ett litet hopp kvar, kanske en annan tjänst att få på samma ställe, men jag vågar inte heller tro på det. 

Jag sa det till psykologen, att en del i upplevelsen av föräldraskapet som svårt är att jag inte känner någon yrkesmässig stolthet över mig själv. Det behöver ju inte nödvändigtvis hänga ihop, men för mig spiller det över. Om jag inte har mig själv som yrkesperson att glida över i, att känna mig hemma och kompetent i, är jag bara mamma då? Och vilken sorts mamma, vilken sorts förebild? 

nuet

Ingenting händer. Sommaren har mig i sitt grepp, där ingenting mer spännande händer än att jag försöker ta in den. Blåklockorna, smultronen som jag pliktskyldigt trär på ett strå till mitt barn. Glass varje dag. 

Och ja, jag njuter av att det inte är värmebölja här. Jag har redan konstaterat att 18 grader är min ultimata temperatur. Någon dag kan få ligga runt 22, för badlustens skull. Men inte en grad celsius över 23,5 tack. Klimatångesten håller sig på en påtagligt närvarande men ändå rimlig nivå. 

Men det är så märkligt. Den här tiden är så märklig. Att det liksom inte går att tänka på framtiden på ett vettigt sätt? Jag läste en blogg där någon tänkte kring sina barn: ”tänk när de är lika gamla som jag och kan *insert vardaglig sak som om ingenting kommer att ha hänt tills dess*”.

Kanske kommer ingenting ha hänt tills dess. Men mer troligt att. Jag förstår inte hur man kan göra det hoppet i sitt huvud. Jag förstår inte hur det inte kan ta stopp i föreställningsförmågan när man föreställer sig sina barn i vuxen ålder. Det senaste jag läste var trolig livsmedelsbrist inom de närmsta tjugo åren. Jaha? Hur ska jag föreställa mig det? Hjälp mig?

Jag försöker på något märkligt sätt befinna mig i nuet, och samtidigt med en liten fot i framtiden bara för att ha någon sorts mental förberedelse inför något man inte vet något om. Men kanske just att, att det kan bli på ett sätt jag inte kan föreställa mig just nu.

Men just nu. Mitt barn har en gullig frisyr och säger roliga saker. Vi har gemensam semester. Det är vackert ute. Prästkragarna, blåbären, rallarrosorna. Det kommer regn, det kommer sol. Just nu kan jag lura mig själv att allt är som vanligt. Det kan vara så länge än, ingen vet.

Allt har alltid varit ovisst. Men förut har man i alla fall kunnat inbilla sig att man vet, eller i alla fall kan ana, någonting om framtiden. 

Nu är det bara ett stort obehagligt frågetecken. Så jag håller mig fast i nuet bäst jag kan. Det är svårt.

100 procent och halv nio kronor

Jag ser att besöksantalet på bloggen av någon outgrundlig anledning ökade med typ 100 procent från ingenstans igår. Förstår aldrig var ni kommer ifrån, sådär liksom i hög, helt plötsligt. Jag ser det och känner att jag måste leverera.

Men nu verkar leverantören i mig ha gått ner i sommarläge, för jag kan inte klämma ur mig någonting, i alla fall inte någonting intressant. Istället går jag och bygger ihop delar ur gamla blogginlägg för att skriva någon annan sorts text, som jag kanske kan få betalt för. Pengar, pengar. De får världen att rulla. Jag läser Hyper av Agri Ismaïl. Pengar. Jag får lust att se om Succession för tredje gången. Pengar. Jag tänker på vad jag ska begära i lön från det där jobbet som jag eventuellt ska få. (det blir inte så många) Pengar. Jag får en summa av mina föräldrar inför sommaren, priviligerad som jag är. Vi får det ibland, min syster och jag, och jag blir alltid lika förvånad när de kommer, pengarna, sifforna. Och lika tacksam, för det underlättar alltid. Den lilla svångremmen som ändå ofta måste hållas – eftersom jag och min kille gärna gör somrarna så fria som vi bara, bara kan – kan släppas efter något.

Mitt barn har lärt sig leka affär och blir alltid lika fundersam när jag frågar hur mycket något kostar, och sedan kommer med stenar eller kottar eller nåt annat i ett visst antal. Jag kommer alltid på efteråt att "betala" för henne bara innebär att hålla en bit plast mot en liten apparat som säger pip. Senast jag frågade vad det hon sålde kostade svarade hon halv nio kronor. Jag gav henne fyra och femtio.

10 000 steg för människan

 Under en – på något märkligt sätt intensiv – midsommarvecka blev det bara inte att jag rörde mig som vanligt. Visst att det fanns folk som kunde vara med mitt barn men ibland är det ändå inte läge att lämna; de andra har sitt, barnet har sina preferenser, jag vill inte bara ta för givet att folk ska passa. Alltså sjönk mina antal steg rejält. Jag som på något sätt principiellt är emot att väga och mäta och räkna har ändå fäst mig vid de där siffrorna som någon sorts tecken på duglighet. Jag har i alla fall kunnat knata ihop minst 10 000 steg om dagen, om inget annat. Och under våren började jag komma upp i dem igen, två år efter förlossningen, och att se dem bli inte ens 5000 (om ens 500) triggar en hoppande frustration. Frustration som leder till att om jag inte kan hålla i min någorlunda hälsosamhet, så kan jag lika gärna smasha den helt: mer godis!!

Efter den intensiva midsommarveckan blev det förkylning. Ännu en vecka av inga steg. Jag har i slow motion sett hur min rygg fallit samman. 

I förrgår var sista värstdagen av förkylningen. Jag hade fått välbehövlig vila hela dagen, och ändå slutade den i tvivel och katastroftankar. 

Igår, när nyvunna krafter tagit ut mig själv och min lilla familj på badutflykt, fick jag ett telefonsamtal från en trevlig röst som hade en möjlig anställning. På deltid. En liten verksamhet. Få barn. Hög personaltäthet. Är det möjligt snälla säg att det är det.

Och så kom humöret tillbaka. Och hoppet om de där stegen. De där jävla stegen som ska vara så förbannat viktiga. Men det vet jag ju, sen länge.

Det är skönt att känna lite hopp. Det var bara det jag ville säga.

siolioliolej

 Tillåt mig vara lite pretto och säga att den vackraste midsommarstången ändå måste vara den som vissnat. 

Jag gick ett tandborstvarv i min mammas (och min pappas, men ja) trädgård och försökte insupa en liten extra bit av juninatten innan sängdags, försökte titta mig mätt på prästkragarna som gått bananas i sina små sparade tuvor, på de tunga pionerna, på de där överdimensionerade vitsipporna. Allt som förgrund till den matta, kvällsturkosa grönskan. Och där på gräsmattan stod gårdagens lilla ledsna midsommarstång. Den som jag plötsligt insåg måste finnas nu när barnet kan säga midsommarafton. Jag utnämnde mig till projektledare, min dotter och pappa till verkställare. Pappa sågade till en stam, tryckte ner den i gräset, gick ner i slänten för att hämta björkris, och där någonstans pajade ryggen, och jag fick lite skamset göra resten själv. Den blev ganska fin. Vi dansade runt den, sju något besvärade vuxna och en bebis. Och så en tvååring som storögd och koncentrerad gjorde sitt allra bästa för att hänga med i detta märkliga. 

Precis innan hon somnade ikväll sjöng hon: vi äro musanter isrån starabolj, vi kan spela siolioliolej, vi kan spela basiolåslöjt…

Det finns en bild på när jag, förmodligen några år äldre än hon, sitter och surar en bit från midsommarfirandet vi då brukade besöka. Mina föräldrar har sagt att det var för att jag absolut inte ville vara med och dansa. Och jag minns känslan, obehaget i kroppen av att måsta befinna sig i den där ringen och eventuellt behöva hålla en främmande vuxens hand, möta en främmande vuxens spelat uppspelta blick. Men det var väl också en tradition, att sitta där och uggla. Jag vill i alla fall ge mitt barn möjlighet att göra detsamma. Eller inte.

lite (mindre) bunden

 Temperaturen har krupit neråt men sommarkänslan har infunnit sig. Jag och barnet har åkt, på det här föräldraskapets mest njutningsfulla tågresa hittills, ner till mina föräldrar och huset vid havet. Vinden i björkarna, solen i vågorna. Jag står på altanen och tänker på alla gånger under året jag stått just där och tänkt på just den här utsikten i just den här kostymen. Och nu är den här. 

Har du fått sommarkänsla än, frågar jag min syster när vi sitter på strandfilten. Mitt barns klänningstyg är tungt av vatten där hon leker med sin mormor vid strandkanten.

Nja, svarar min syster. Jag känner mig lite bunden.

Hennes bebis är sju månader. Lite bunden är en underdrift, hade jag svarat med darrande röst för två år sedan. Men hon fixar det där bättre än jag gjorde. Den där ansvarstyngden med inslag av stark fomo ligger inte över hennes varelse på samma sätt som den gjorde över min.

Jag hade velat säga till mig själv då, att om två år ligger du på soffan medan din egen mamma nattar ditt barn. 

Som svar hade jag förmodligen fått en spottloska i ansiktet följt av ett vrålande ”TVÅ ÅR!!!” Det där med att allt med små barn ”bara är en begränsad tid” funkade inte på mig. Funkar fortfarande inte. Nu är nu. 

Men, så ligger jag ändå här två år senare och njuter. Trots att jag vet att jag kanske snart behöver ta över läggningen. Men kanske inte. 

Under tågresan satt vi på våra egna säten större delen av resan. Tittade ut. Fikade. Ritade. Pratade. En liten tur till den vagn där ett litet barn kan om inte springa av sig så i alla fall röra av sig en aning. 

Vi hade det mysigt. Jag tittar på henne ibland och fattar fortfarande inte. Mitt barn? Okej. 

Och hon och hennes pappa. Nu ska de vara ifrån varandra i en vecka. Men de har varit tajta och det finns klyschigt nog inget finare än att se dem tillsammans. Den där tryggheten och självklarheten som kändes så långt bort för bara lite mer än ett år sedan. Förtroendet han har fått är så välförtjänt, han har jobbat för det, med bara ett par korta perioder av tvivel. Jag har fått känna på vad han varit med om så många gånger, att bli bortvald. Och han har fått känna på det motsatta, att faktiskt inte få gå på toaletten utan att någon rycker i dörrhandtaget. 

Han tar fortfarande morgnarna. Hon klättrar över mig. Säger ”jag vill ha srukost”, och så går de upp.

Livet vänder åter. Eller, det slår sig in, bryter fram i allt det som aldrig blir som förr. Och det är jag faktiskt vansinnigt tacksam över. Att det inte blir som förr, alltså. Jo, det är sant.