tisdag 16 april 2024

rätt svar: pupill

 Om ett par dagar har jag min terapitimme. Jag gick tillbaka i inkorgen och såg att jag senast var där när mitt barn var sex månader. Nu är hon lite över två år. 

Då pratade vi om att jag saknade flocken, precis som så många andra nyblivna föräldrar. Vi pratade om att jag ibland kan bli helt handfallen utan flocken. Men så var i den flock du ändå har då, sa hon, så ofta du bara kan. Och jag var det, och det var bra. Amen.

Vad jag ska prata om nu vet jag inte riktigt. Det är alltid så. Jag mailar henne i ett tillstånd av förtvivlan, och lagom tills att vi ses har den gått över. Men ofta kan jag ändå minnas förtvivlans beståndsdelar, och kan få någonting med mig att säga till förtvivlade jag, när den stunden kommer igen. För det gör den ju alltid. 

Kanske ska jag prata om den där oron, rädslan för att världen ska rämna och dra mig och mitt barn med sig. Men bara av att lufta den rädslan för min kille så avtog den i styrka. Såklart.

Men det jag allra mest ser fram emot är tillfället att säga rakt ut, allt jag känner, utan rädslan för att bli dömd. Utan att samtidigt försöka läsa mottagarens ansiktsuttryck, skiftningarna i ansiktet. Kanske sker det skiftningar även i hennes ansikte, men det bryr jag mig inte om, för jag betalar henne dyra pengar för att inte bli dömd. För att faktiskt få vräka ur mig, få se allt skräp i sjukhusljus, och få förstå hur jag kan stoppa tillbaks det i fickorna och orka bära det vidare utan att tyngden tynger lika mycket.

Jag kan bli tårögd ibland av att tänka på vem jag var när jag klev in i hennes samtalsrum för tretton år sedan, och vem jag faktiskt är nu. Det är såklart ålder, men det är också insikter och aktivt arbete. Men jag kan också bli tårögd av hur mycket av henne som finns kvar, den där tjugoettåringen. Det kräver en del för att hålla rätt delar av henne tillbaka, och rätt delar av henne i ljuset. 

Om jag kunde säga till tjugoettåringen: hörredu, om tretton år har du en tvååring som på frågan "Minns du vad pricken mitt i ögat heter?" svarar "Nej, det kommer jag inte ihåg". Hur skulle hon reagera?

Jag tror ändå att ett visst hopp skulle tändas. Runt den där pricken mitt i ögat.

onsdag 10 april 2024

idag är det regn, igår var det sol

 Vad ska jag göra idag? 

Skulle ha skrivit en jobbtext men jobbtillfället blev inställt. Nu har jag att välja mellan att läsa en deckare inför bokcirkel i kursen, försöka göra något av mitt fördjupningsarbete där jag försöker lista ut varför jag gillar Tove Jansson och varför jag inte ser mer influenser av henne i mitt eget skrivande, eller dyka tillbaka in i mitt eget projekt. Ett projekt som legat och dammat i några veckor nu, men som jag plötsligt tagit mig in i igen. Kanske omfamnat dess banalitet. Omfamnat att jag skriver som jag gör, både rent stilmässigt och hur jag faktiskt går tillväga. Vi pratar så mycket om flödesskrivning i kursen, att bara köra på, låta det komma, vad som helst. Men jag tror inte det är praktiskt möjligt för mig att göra så, mitt tänkande fungerar inte så. Det går långsamt. Jag går tillbaka till meningen jag just skrev, ändrar, läser om från början igen, hankar mig fram så.

Trots att jag suttit på biblioteket vareviga dag i typ åtta månader, har jag inte hittat någon favoritplats. Jag har olika platser som känns helt okej, som väljs efter sinnesstämning och behov av ljus. Nu sitter jag vid det runda bordet i hörnet. Man ser folk passera. Jag såg just den blå mannen med platt keps och vita skor, han som jag går förbi nästan varje morgon på väg in till stan. Jag såg en beige man med ett litet barn, som jag bara för en liten stund sedan skrämde genom att gå in i samma smala korridor som han nyfiket var på väg genom från motsatt håll. Han drabbades av tyst panik och sträckte sig efter sin pappas beiga byxben. Jag log lite, sa ingenting, de sa ingenting. De har tultat omkring runt hyllorna en stund nu. Helt tysta. Den enda kommunikation jag noterade var när pappan lyfte upp barnet och barnet började andas medvetet, som att han just upptäckte att man kunde göra så, högt och ljudligt. Pappan svarade med att andas likadant tillbaka. 

Så fint.

På fritiden läser jag En emigrants dagbok, och förstår inte riktigt varför jag gör det. Jag började med att nästan få kväljningar av tonen, allvaret, pretentionen. Men det finns någonting i det som jag är nyfiken på. Kanske själva grejen att man kan omvandla det vardagliga som sker i en vanligt liv till något så nästan överdrivet litterärt, det att det får en helt ny dimension då. Det belyser hur otroligt subjektivt vi upplever tillvaron. Jag fångas också av den märkliga kontrasten mellan det strama, finrumsfilosofiska tänkandet och besattheten av hiphop- och rapkulturen. Det är två världar som jag själv bara har vaga uppfattningar om. Och vad menar jag ens med det strama, finrumsfilosofiska tänkandet? Jag vet inte. Det är en tafatt beskrivning av ett sätt att uttrycka sig, en referensram jag inte har. En referensram där man känner sig bekväm och förtrogen med begrepp som metafysik.

Jaja. Min ton är inte heller så munter, märker jag. Det regnar ute, är grått. Och nu ska jag återgå till vad det nu är jag ska göra idag. 

söndag 31 mars 2024

hör du hur det låter

 Ända sen fjäll-pms:en har det gått trögt, allting. Vi har hamnat i soffan med någon sorts ambition att ha trevligt men har istället hamnat i prat som bara känts allvarligt och tungt och, för mig, svårt att förhålla sig till. Hans känsla av att inte bo där han vill bo, och jag som trivs helt okej, och absolut inte är redo för fler flyttar på minst, verkligen minst! ett år. Min känsla av prestationsångest i föräldraskapet och hans känsla av att inte veta hur han ska bemöta det. 

Och så min förklaringsmodell för trögheten, att det är just den där prestationsångesten som ställer till det för mig. Det är absolut en del av det. Men sen kom det fram. Hur rädd jag är. Hur många potentiella faror som tumlar runt i mitt huvud, varje dag, dagar som sedan avslutas med förberedelsen för smällen

"Hör du hur det låter när du berättar det?" frågar han. Och vi konstaterar att det kanske är ett besök hos psykologen som är mer aktuellt, än ett besök hos familjerådgivningen, vilket var min första tanke. 

Men bara att få säga det, erkänna vidden av den, rädslan, lyfte såklart någonting från axlarna.  

Kanske var det därför förkylningen slog till. För nu är den här, och som vanligt bannar man sig själv för att inte ha vett att vara glad när man inte är förkyld. Försöker komma på sätt att roa en tvååring inomhus när man själv inte orkar. Jag band fast ett snöre i en lampkrok i taket, och sedan skötväskan från lekvagnen i snöret. Tada tada: en gunga till Pluppdockan. Det roade henne nästan en hel eftermiddag, medan jag kunde sitta någorlunda still på vardagsrumsmattan.

Någon händer i hennes blick när hon märker att jag inte är som vanligt. En vaksamhet. Kanske gror förkylningen i henne också. När jag trodde att hon hade somnat och som vanligt halat upp telefonen hörde jag ett "mammaa", och så sträckte hon ut sin lilla arm från där hon låg på mage. Drog min kind till sin. Varma små andetag i mitt öra innan hon grabbade tag i sin lilla gosegris och vände sig om. 

Ibland kan jag inte fatta det. Att hon är någon med andetag som känns, med idéer, med rädslor, med humor. Jag är så upptagen med att undra vem hon ska bli, men hon är ju.

lördag 23 mars 2024

dysforin

 Den är inte nådig efter barnalstrandet, pms:en. 

Lagom till fjällsemestern kom den, fjälltoppar och dalar både utanför och inuti. Snittar på en frustrationskrock om dagen med min kille. Med tillhörande svallvågor. 

Jag känner verkligen hur mitt inre ändrar textur, från att vara relativt halt; saker registreras men passerar utan större åverkan, till att bli som utsidan på ett rivjärn. Allt fastnar på vassa kanter, samlar sig i ett klet runtomkring både utanpå och innanför. Det finns ingenstans att fly, annat än till någon form av distraktion. Ensam distraktion. Ingen får finnas i närheten, risk finns att allt man säger och gör blir rårivet.

Jag råkade avslöja för min kille att jag inte litade på honom i ett avseende, inför alla. Försökte släta ut det, rädda upp det. Men det satt i länge. Tack och lov fick vi gå åt olika håll dagen efter. Jag fick sätta mig på ett trångt konditori med min dator och han fick åka ut på skidor, med barnet i pulkan. Win win för samtliga. När vi är hela min familj blir min kille barnets tredjehandsval, så att få göra någonting på tu man hand kändes nödvändigt för att behålla den pappa-dotterbalans som ändå finns. Det är svårt att vara ansvarig förälder när man inte tillåts vara ansvarig förälder för sitt barn. 

När kvällen kom kändes det bättre, för oss båda. Men inte helt bra. 

Jag vaknade imorse och hade fått sova någorlunda och fick ändå vila lite till, efter sedvanliga barnprotester. Sen fick han sova lite till. Sen åkte vi upp på fjäll gömt i dimma. "ÄR inte det här nåt ändå!?" strålade han när barnet somnat i pulkan. Och någonting hade återställts.

Nu väntar jag bara på blodet. Jag kommer känna vilken dag det ska hända. Dagen då jag tänker att det här är väl inte så svårt ändå, livet, inte svårt, väl?

Jag skriver till min vän som äter antidepressiva mellan ägglossning och mens. En gamechanger, skriver hon, vi förtjänar att må bra. Ja, det kanske vi gör. Men kanske ska jag försöka en gång till med att minska på koffeinet, träna och faktiskt SOVA. Så gott jag nu kan. Lägga mig barnsligt tidigt. 

Vad otroligt tråkigt det är att skriva en sådan mening. Det går inte att komma ifrån.


söndag 17 mars 2024

är det här skräp

 Litteraturfestival med kursen i dagarna två. Tre om man räknar en heldag textrespons. Vi var alla lite märkligt bortkopplade. Jag blev glad över min respons, men eftersom jag också går en grundkurs, en ”snäll” kurs, så kom jag på mig själv med att undra vad de inte säger. Som en kurskamrat uttryckte det: jag vill bara veta om det här är skräp? 

Definiera skräp. 

Jag har pratat med två av mina favoritförfattare och ångrat mig direkt. Så fort jag tog det första steget ur de korta, stela samtalen var förtrollningen bruten. Jag som aldrig köper böcker köpte ändå deras, fick dem signerade och skapade förvirring när jag inte ville att de skulle skriva ”till Ida” i dem. ”Men det är ju så jag brukar göra!?” utbrast den ena och så fick hon det i alla fall. Jag vet inte varför jag inte ville det, det kändes fånigt bara. 

Jag ska meditera bort de där samtalen, läsa böckerna på nytt och stryka under. Göra hundöron osv. Hitta tillbaka till det där som författaren inte har något att göra med. Min läsning.

Som vanligt när jag befunnit mig bland människor, många människor, går jag hem med en känsla av saknad. Saknad när jag ser mina kurskamrater klicka med varandra på ett plan som jag inte verkar kunna klicka med någon. Av att se etablerade människor i en kulturvärld. Av att se allt det, och känna mig så långt ifrån det, trots att jag är där, vill vara där. 

Den där rädslan för att inte få höra till, så stark att man själv ser till att inte få chansen, den sitter tydligen som berget. Jag måste påminna mig om: det tar tid, det tar tid för mig, vänskaper tar tid, att känna sig hemma i ett sammanhang tar tid. 

På något sätt måste jag ge mig tiden.

söndag 10 mars 2024

som ett rådjur

 Vi åker tåg för första gången på länge och mitt barn har blivit ett annat sen sist. Plötsligt är tunnlarna skrämmande, de obekanta ljuden också. Saker som inte rörde henne i ryggen förut. Jag var inställd på svett, att behöva springa efter henne i gångarna, inte hinna se landskapet utanför fönstret. Men plötsligt sitter en osäker liten kropp i min famn och tittar storögt omkring sig. Speciellt på barnet i sätet snett mittemot. Lagom till att vi ska kliva av söker mitt barn kontakt, och det genom att förklara att HÄR ÄR JAG. Utan lycka. 

På golvet hos mormor och morfar, bland duplo och plastdjur, ser jag ett lugn lägga sig som en filt om hennes kropp. Kanske har den senaste tiden inte varit den mest avslappnade hemma hos oss. Två trötta, ofokuserade föräldrar som inte ger fullt fokus längre än korta stunder åt gången. Här är barnets ord mormors lag. Hennes kontaktförsök blir alltid besvarade, och med genuin glädje och nyfikenhet till på köpet. Jag ser min egen morfar gå igen i min mamma. De accepterar barnet för vad barnet är och glömmer sig själva. Det är så fint att det är svårt att inte själv känna sig värdelös i jämförelse, trots vetskapen om omöjligheten i att vara hundra procent närvarande dygnets alla timmar, 365 dagar om året. All tid man är förälder, all tid, alltid. 

Vi går på isen över sundet nedanför huset. Barnet får åka pulka men gnäller för att det går för snabbt när morfar drar det långsammaste han kan och ändå tar sig framåt. Jag undrar hur det ska gå i skidpulkan i fjällen om någon vecka.

Hennes pappa har lärt henne äta de blygsamma knopparna på träden och när vi nått andra sidan beter hon sig som ett rådjur i slyn ovanför stranden. Och benen som inte orkade över isen orkar plötsligt för egen maskin ta sig upp på snökullarna bland de smala stammarna, hon försvinner iväg utan att se sig om. Hon tittar på tickor, gömmer sig, hittar en koja och vill se en älgbajs till. Jag myser, myser dubbelt över tanken på våren, sommaren. Att få vara utomhus med henne när begränsningarna smälter och friheten växer. Jag minns tillfället då jag tror att idén om ett barn landade hos både mig och min kille. Vi besökte våra vänner söderut, om sommaren. Deras dotter var kanske två-tre år och vi fann oss ensamma med henne i skogen, hennes föräldrar hade släntrat efter. Hon verkade känna sig trygg med både oss och miljön, hon pekade, ville veta, lät oss hjälpa. Det kanske inte är så dumt det här, tänkte vi, kanske, jag minns inte, men ändå. 

måndag 4 mars 2024

jag väntar

 Jag väntar på en smäll.

När allt har lugnat sig och jag lägger mig under täcket som mitt lilla, lilla barn lyckats värma upp, så spänns kroppen i någon sorts förberedelse. På en smäll, ett ras, ett muller. Något som kastar omkull allt. 

Det är som att jag måste påminna mig om att min invanda trygghet inte är garanterad. För att allt är så ovisst nu. Kriget klimatet klimatet kriget. Så har jag tänkt att jag ska tänka innan jag somnar, som en sån snabb genomgång, döden döden döden. Och sen är det klart. Avhandlat. 

Mitt barn räds ljud, precis som jag gjorde. Flygplansmullret, brandbilstjutet, traktorns vrålande. I eftermiddags ljöd hesa Fredrik, och mitt hjärta sjönk långt ner i magen av hennes blick. Att hon fattade att det var något som inte skulle vara. Som måste sluta, nu. 

Hennes pappa skämtade något om kriget och katastrofen (inte riktat mot henne obs!) och jag var tvungen att be honom sluta. Jag uppskattar hans lättsamhet, men inte alltid. Att behöva säga "det är ingen fara, vännen" och någonstans ana att det kanske kommer en gång då det inte är sant. Andas i fyrkant. Andas i fyrkant. "Det låter som en stor elefant!" Litet skratt. Sen "krama pappa". Ser hon min egen oro skina igenom? Klart hon gör. Man söker sig till den som utstrålar mest trygghet, såklart, trots att den skämtar om krig och katastrof. Eller kanske tack vare.



rätt svar: pupill

 Om ett par dagar har jag min terapitimme. Jag gick tillbaka i inkorgen och såg att jag senast var där när mitt barn var sex månader. Nu är ...