att harva på (6)

 Barnet och pappan går iväg för att titta på hackspett. Jag slänger ner liggunderlaget i snön, lägger mig och kisar upp i en obarmhärtigt blå himmel. Det är för skönt. Av någon anledning är kroppen helt matt. Det är nog solen, tror han, den första riktiga solen.

Kanske. Jag vrider huvudet åt sidan och ser snön smälta i realtid. De miljontals små lysande reflektionerna i snökristallerna blinkar bort, en och en.

Igår efter att jag skrivit den ändå kärleksfulla beskrivningen om min relations fundament, krockar vi på kvällen. På ett sånt sätt som gör mig ledsen på riktigt. En dissonans som är svår att komma åt och som handlar om uppmärksamhet. Att få den, att ge den. 

För mig tog det orimligt lång tid att kunna försjunka i något annat så länge han ens var i närheten. Orimligt lång tid. Mina känselspröt ute jämt, jämt, jämt. 

För honom, snarare det motsatta. Inga spröt ute, allt fokus på den egna uppgiften. Man måste knacka. Hårt.

Båda extrema åt varsitt håll. Hur mötas? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Barnet och pappan kommer tillbaka. Hon kommer flygande genom luften och landar på min mage. Hennes ansikte lyser, hon är så glad. "Det där var en glad en", säger alla. Och det är sant. Men det är någonting med den här dagen, vårvintern, solen, himlen, snön. Allt är roligt. Jag krafsar med fingrarna i snön och hon kiknar av skratt. Vi sjunger prästens lilla kråka och hon vill snabbspola fram till å än slank han hit. 

Lycka är ens barns lycka. Det är tydligen sant. Bubblet i henne är bubblet i mig.

Gårdagsdissonansen värmedallrar i utkanten av nuet, kommer tillbaka förr eller senare.

att inte prata hela natten

 I början av vårt förhållande var jag så förvirrad. 

Jag var kär. Men. Vi låg ju inte och pratade hela nätterna? 

Vi satt på en stenpir vid havet, hade plockat bär och jag frågade om han hade några tjejkompisar. Det hade han inte. Han frågade ingenting tillbaka. Jag blev irriterad.

Ändå kunde jag inte tänka på annat än hans värme. Hans fysiska värme.

Jag märkte när vi tittade på serier eller standup att vi skrattade på samma ställen. Men det var svårt att skämta, det var som att han var för stolt för att skratta.

Men doften i hans hårbotten var hemma. Hemma hemma hemma. Jag ville inte ha den på flaska, den skulle vara just där.

Jag läste och hörde om andras relationer. Brottstycke: samtal som aldrig tar slut. Dessa samtal som aldrig. ska. ta. slut. De ska bara fortsätta in i oändligheten. Munnarna ska gå. Det är tecknet på förälskelse, varaktig, levande relation. Och bästa vänner. Man ska vara bästa KOMPISAR. 

Det har förföljt mig. Förvirrat mig. 

Som vanligt måste en auktoritet bekräfta mina egna upplevelser för att jag ska tro på dem. Jag läste en bok av Esther Perel, den belgiskamerikanska psykologen. Och hon sa det: relationer behöver inte bygga på det verbala. På att veta allt om varandra. På att prata prata prata. Relationen kan bygga på det fysiska. På att känna varandras kroppar? Det låter slemmigt men känns sant.

Ibland säger han saker som får mig att tänka, formulerar sig på sätt som ingen annan gör. 

Men oftast inte.

Är jag själv så intressant? Verk-ligen inte.

Men det är någonting som klaffar i huden. Mot huden? Hur skriver man om detta utan att det blir mjukporr? Jag måste sluta nu.

Men jag ville bara säga det, som Esther Perel sa. 

att bli gråtfärdig

 Jag blir typ gråtfärdig när jag förstår att det ska få bli sommar, skrev min syster till mig.

Jag med, skrev jag, och sen kommer jag på att det kommer bli för varmt. Och då blir jag gråtfärdig över det.

Sen la jag till en gif där det stod party pooper, eftersom det var precis vad jag var.

Trots att jag bor där jag bor kan jag inte riktigt omfamna vintern, skaffa mig den där inställningen som de tydligen har i Nordnorge, där de bara myser över mörkret och kylan. Åker skidor efter jobbet och bäddar ner sig i sina soffor efteråt.

Nej, så fort den första snön kommit och romantiken kring den har lagt sig, vill jag bara att den ska försvinna igen.

När vi var i den där lilla orten nära Sveriges mittpunkt hade asfalten tinat fram. Mitt lilla barn ville inte sluta tössa omkring och stoppa grus i munnen. Hon skrek och sprattlade när vi lyfte upp henne. Jag blev så lättad. Tänk när våren kommer på riktigt även till oss, och jag kan släppa ut henne så där, med små skor på fötterna, full av upptäckariver. Och jag kan bara få följa med. Inte bråka om vantar, om att vilja bli buren för att underlaget är kallt och ojämnt.

Och sen kommer sommaren. Den jag blir gråtfärdig över på två plan.

Ända sen sommaren 2018 har jag längtat till hösten. För då blir allt som vanligt igen, har jag tänkt. Den där orimliga hettan försvinner, luften går att andas, man kan sova igen.

Men sen har regnet kommit, det orimliga regnet. Översvämningsregnet. Och jaha, så var också hösten smittad.

Men vintern då, den jag helst är utan, när den kommer, då blir väl allt som vanligt?

På ett sätt ja. Men så börjar temperaturerna skifta i ett tempo man inte begriper. Från tjugo minus till tre plus på en förmiddag. Is läggs till is. Och så var också vintern smittad.

Våren. Den är säkert också smittad, men på något sätt jag inte märker. Kanske kommer den för tidigt, för sent, kanske är vårstormarna värre och fler. Kanske är jag för upptagen med att hoppas att sommaren ska bli rimlig. För upptagen med att äntligen vara i skogen igen, slippa låtsas att skidor är kul, och inte bara det enda sättet för mig att få komma ut när snön begravt allt jag gillar.

Det här är inte någon uppmaning till klimataktivism. Det är bara känslor. Känslor över att ingen årstid längre är att lita på. Att någonting alltid är lite konstigt. Och att det där som för mig är lite konstigt får ödesdigra konsekvenser för någon annan, någon annanstans.

Jag vill ta del av mer känslor. För allt kommer bli något annat, oavsett vad vi gör för att bromsa. Det måste bearbetas. Jag ska läsa Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar igen. Lyssna på Lucky Lo's Mary Mind och Annika Norlins Arktiska Oceanen.

Och blunda. Minnas det som nästan fortfarande finns.

Att lista (1)

Har förstått att listan är ett hett bloggformat. Varför är det så lockande? Är det tydligheten? Känslan att få svar  på en fråga man inte visste man hade? 

Att själv fylla i en lista känns lite för enkelt, lite som fusk eftersom jag älskar att skriva/skapa inom ramar. Så låt mig fuska lite med en lista om skrivande jag hittade hos Ulrika, ursprungligen från Sardellen.

Hur går det med skrivandet?

Bättre än på hur många år som helst. Jag skriver! Bara det är en liten seger. Jag tar mig tid till något, jag prioriterar något där jag själv är aktiv och inte bara passiv konsument (vilket är mitt favorittillstånd annars, något jag aldrig riktigt kan stå för. Man ska ju HÅLLA PÅ).

Vad gillar du att skriva om?

Jag vet inte! När jag var yngre skrev jag ”skönlitterärt” (eh) men nu har jag inga sådana berättelser i mig. Fantasin är borta. Jag trivs som sagt bäst att skriva inom en ram. Att försöka skriva varje dag, som jag gör nu, är att försöka skapa ramen under skrivandets gång, eller våga strunta i den helt. 

När jag struntar helt märker jag att det alltid drar åt att analysera min egen personlighet, mitt upplevda annorlundaskap. Jämföra mig med andra personligheter, fundera på varför jag är som jag är. Skåda min egen och andras navlar. (Ett av min dotters största intressen just nu är exakt detsamma, fast mer bokstavligt.) Det börjar bli för förutsägbart och lite pinsamt, men det är tydligen nåt jag behöver pyssla med. 

Jag har tidigare skrivit musikrecensioner för lokaltidningen, och tror att det är där någonstans jag passar bäst. Få sätta mina egna ord på något någon annan bestämt att jag ska uppleva. En ram med frihet i. Jag ska försöka söka mig dit igen efter föräldraledigheten.

Vad är svårt att skriva om?

Allt som är på riktigt. Jag älskar själv att läsa det ofiltrerade. När Knausgård skriver om att tycka om lukten av sitt eget bajs. Avunden man känner, irritationen, jämförelserna, de skaviga relationerna. Allt som är utan brasklappar. Det är svårt, och kanske omöjligt för mig. Vi får se.

Vad hoppas du att skrivåret 2023 ska ge?

Att jag fortsätter på den bana jag börjat. Bara fortsätter massproducera för att komma in det igen. Och en massa inspiration från den lilla men växande textbaserade bloggvärld jag upptäckt finns. Jag lämnade instagram för några månader sen, och jag tror det kan vara det bästa jag gjort på länge. Jag hänger hellre här.

att inte ha äggstockar

 Förra våren fick jag och min syster ett papper av vår pappa. På pappret stod att vi kunde bära på en gen som kraftigt ökar risken för bröst- och äggstockscancer, och vi uppmanades att testa oss. Risken att vi bar på genen var 50 procent. 

Jag testade mig, och hamnade bland de sämre 50 procenten. Läkaren tittade konstigt på mig när jag började gråta. Det var ju inget cancerbesked. 

Jag hade precis fått en dotter. 

När jag är någonstans mellan 35 och 40 rekommenderas jag operera bort mina äggstockar. Rasa in i klimakteriet. ”När du känner dig färdig med att föda barn”, sa de.

Eftersom erfarenheten av den första spädbarnstiden gjort mig säker på att jag inte vill ha ett barn till så kändes det på ett sätt skönt. Är äggstockarna ur världen behöver jag inte fundera. 

Igår på väg hem från fjällen åt vi lunch på en asiatisk restaurang, nära Sveriges geografiska mitt. På den lilla restaurangen satt en till familj, med ett syskonpar nånstans mellan sex och nio år. Jag tänkte inte så mycket på dem. 

Men när jag såg dem gå runt lite planlöst i restaurangen och då och då krama varandra sådär självklart och rastlöst som syskon gör, så blev jag lite frusen inombords. Mitt lilla barn korvade sig nyfiket i barnstolen för att titta på dem, hennes sort. Och jag blev sorgsen över mig själv och min oförmåga. Mitt ego. Min lathet. 

Ska jag inte ge henne det där? Kan jag ge henne något motsvarande? 

Jag vet inte. 

Jag kan se romantiskt på graviditeten. På förlossningen. På tiden efteråt. Jag vill vilja det igen. 

Men jag vill inte. Jag älskar att ha min kropp ifred. Jag älskar att se livets tomma timmar komma åter, om än i begränsad upplaga. Ska jag täppa till dem igen? Vara till för ytterligare en, när jag vill vara till för mig själv? 

Jag har kärlek, men jag har inte ork. Jag har inte kapaciteten att sätta mig själv åt sidan mer, trots att planerna för mitt eget jag inte är stora alls. Mitt självförverkligande skulle nog inte kallas självförverkligande av många.

Jag vill bara ha tid. Jag vet inte varför. Den tiden kommer kanske inte göra mig nöjdare. Men jag vill ha den. 

att heta D

 En sak min far ofta påpekar är att om man har ett klagomål, då ska man inte komma farandes med det om man inte också har ett förslag till förändring.

Jag har ett klagomål, men inget förslag till förändring.

Klagomålet: folk måste i skrift sluta benämna sina respektive med bara en bokstav. 

”D ringde från jobbet”

”R hade fixat en fantastisk middag”

”Å Ä Ö är så jävla snygg”

Jag förstår varför man gör det (förutom när vi alla vet vad människan heter sedan länge), men jag stör mig så oerhört. 

Jag är så nära själv hela tiden. Det vore så enkelt. Istället håller jag på med ”min kille” (han är 43 år gammal) och det putslustiga ”min ungefär lika bra hälft”. Tänk att bara få skriva ”D kom in när jag stod i badrummet”. Men det går inte. Det känns för mystifierande. Så mystiska är de inte, killarna (som det oftast är).

Så: sluta genast. Hitta på nåt annat, jag har ingen aning om vad. 

Förlåt för detta meningslösa, fortsätt med era liv. 

att (inte) värdera

 Jag står i badrummet i fjällstugan och gråter. Barnet har varit ledset och vägrat sova stor del av natten och nu vill hon inte heller sova förmiddag trots att ögonen gnuggas frenetiskt. Försöker göra allt annat, och när hon inte får det - förtvivlan. Jag har sovit max fyra timmar och jag pallar inte. Låter henne gå ut ur sovrummet och hon sträcker sig efter sin mormor, the good cop. 

Min kille kommer in när jag står där i badrummet och känner dåligheten rinna över bröstet som ett knäckt ägg. 

Jag känner mig dålig som inte orkar, säger jag. 

Du tycker det är svårt, det är inte samma sak som att vara dålig. Du tycker det är svårt, det behöver inte värderas, säger han. 

Jag vet inte om jag håller med men det är skönt att höra. Jag ser in i hans snälla ögon som orkar vara snälla trots minst lika lite sömn. 

Det behöver inte värderas.

Att inte värdera. Den förmågan avundas jag något fruktansvärt. Såhär har jag skrivit i en mobilanteckning från 2015: 

Jag läser "kära liv och Caroline", och det bästa med dem är att de outar sina svagheter, eller vad man ska kalla det, utan att samtidigt försäkra att det är något de absolut vill eller tänker ändra på. Det är en helt självklar reflex hos mig att göra det, även om jag inte säger rakt ut att det är något jag bör ändra på så tror jag att det märks i sättet jag erkänner det på. Men det är väldigt befriande att bara höra någon konstatera fakta om sig själv, utan att värdera, trots att den allmänna värderingen ju finns där, men utan att nödvändigtvis bekräftas återigen.

Det var inte första gången jag stötte på den, förmågan att se sina brister utan att se dem som just brister, men det var nog första gången jag noterade den. Förstod att det var ett möjligt (och för mig ganska omöjligt) sätt att förhålla sig till sig själv. Säga: jag pallar inte mitt föräldraskap många gånger, och inte i samma andetag tillägga att det borde jag såklart göra, jag ska givetvis ändra på mig, jag förstår att jag har syndat, snälla förlåt mig. 

Jag har alltid varit ett renoveringsobjekt för mig själv, men utan verktyg eller motivation att sätta igång. Ett gammalt hus som börjat rasa in lite, och hört folk peka och säga: det där borde man göra något åt. Men ingen vill ta tag i det. 

Arvet spökar igen. En äldre släkting har också den här jargongen kring sig själv. Och jag tror inte jag har snappat upp den, jag känner inte igen att jag hört henne prata så om sig själv under min uppväxt. Det har kommit nu och samtidigt blivit tydligt att hon förmodligen alltid sett på sig själv så. Och jag förstår henne obehagligt väl. Vad ska egentligen grannarna tycka? Och jag är väl mest till besvär? Jag borde väl egentligen bara kunna…?

Jag blev så irriterad när min kille i början av förhållandet kom med argumentet jag är såhär, när hans beteende inte funkade med mig. Man kan väl ändra sig! Renovera dig själv! Men nu börjar jag omfamna det. Varje brist behöver inte åtgärdas. Man behöver inte alltid sträva efter att vara bättre, skönare, om man faktiskt inte på riktigt planerar att ta sig dit. 

För dig som ser detta som en självklarhet: grattis. 

För mig: lite mer att göra.