Det känns som att något börjar hända i mig, något slags skifte.
Jag har alltid undrat över exempelvis artister som, kanske utan att ha haft det för avsikt, automatiskt blivit barnidoler, eller bara fått spelningar på okreddiga stadsfester i småstäder, hur de hanterar det, accepterar det, att de inte blev inne på det sätt som jag i mitt huvud sett som det rätta. Det kreddiga sättet. Helt enkelt ett otroligt elitistiskt synsätt. Jepp, that's me.
Nu börjar jag förstå att de kanske bara har gjort just det, accepterat det. För att deras uttryckssätt helt enkelt verkar gå hem i de skarorna, och man kan inte bara lämna sitt eget uttryckssätt. Det är ju ens eget, det kommer ju någonstans ifrån, kanske ändå någon sorts sann plats inom en, hur mycket man än kan ifrågasätta det sättet att se på människor, att de har en inre kärna av något slag. Kalla det vad du vill då.
Det där som verkar skifta inom mig är just någon sorts riktning mot den där acceptansen. Jag hoppas i alla fall det, för som det känns nu, så känns det bara oerhört, oerhört skönt. Jag har alltid förhållit mig till de populära, på något vis varit i deras närhet och oundvikligen jämfört mig med dem i varje steg.
Men nu orkar jag snart inte längre, tror jag? Hoppas jag. Någonting viskar om det i alla fall. Ska jag vid trettiofem års ålder börja omfamna min inre... inte nörd, för det är jag verkligen inte (jag ser det alltså som något självklart positivt att vara nörd, vill jag bara understryka), men kanske min inre högtravande, tråkiga, lite banala seriositet? Äh, jag vet inte vad det är.
Men jag hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar