det liv man lever

För några dagar sedan läste jag ut Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar för andra gången. Jag har tyvärr läst den för hattigt, inte i långa sittningar som jag kanske sett framför mig (bortsett från det faktum att jag alltid somnar vid långa läs-sittningar, om jag inte äter oavbrutet.)

Jag har i alla fall tagit mig tid att, inte stryka under eftersom jag är en sådan nutidsmänniska som läser på läsplatta, men skriva ner citat i mina anteckningar. Det blev tre små citat, och jag kommer kanske utgå från alla i olika blogginlägg. 

Det första låter så här, och jag ber om ursäkt för lösrycktheten:

Att de liv man lever innerst inne är de liv man vill ha, att de är värda något i alla sina små triviala detaljer.

När jag läste det påmindes jag om något liknande jag läst i en intervju med Lena Andersson en gång för längesen. Jag minns inte alls exakt vad hon sa, men det var samma kärna. Att det sätt man lever på förmodligen är det sätt man önskar leva på. Och jag hoppas nu att det är införstått att det, i alla fall från min sida, inte innebär att människor som lever i misär eller under andra typer av missförhållanden innerst inne vill ha det så. Jag utgår från människor som mig själv, som ändå har viss makt att välja och påverka sina liv.

För mig är det en intressant och trösterik tanke för att jag alltid gått runt med en liten gnagande känsla av att leva fel. Att jag gör de val jag gör för att jag inte är mer kapabel, modigare. Jag har en ständigt pågående fomo, men den är inte rotad i mig, utan svävar lite ovanför. Hallå, ropar den, borde du inte vilja resa till något coolt ställe? Borde du inte vilja dansa på olika bord? Borde du inte bli full lite oftare? Borde du inte ha några fler relationer? Borde du inte göra något i tiotusen timmar så att du blir helt sjukt bra på det? Borde du inte jobba lite mer och lite hårdare? 

Jo, jag kanske borde. Men jag verkar inte vilja det? Om jag ville det hade jag väl gjort det, tänker jag (oftast inte, men när jag läser det där citatet).

I min mammatillvaro längtar jag ju alltid efter att få zona ut. För att jag brukar göra det. Jag verkar vara en person som zonar ut ett visst antal gånger per dag. Jag har till exempel alltid tänkt att jag är en sån som helst vill leka två, men har insett att jag gärna leker fler än så, för då har jag möjligheten att försvinna lite ibland när de andra sköter samtalet. Om jag skäms lite över det? Såklart, som över det mesta. Men jag har kanske tänkt sluta göra det nu, för att jag inser att det är något jag tycker om. Jag behöver göra det. Eller bara: jag gör det. Har alltid gjort. Min dotter är mest lik sin pappa, samma ansikte, ögon, mimik. Men när hon försvinner bort är hennes blick min, som jag känner igen den från bilder och film från min barndom.

Och det är inte som att jag försvinner in i någon rik inre värld, utan jag bara försvinner. Jag hör vad som pågår runt mig, men en liten stund måste jag få låta bli att delta.

Jag skulle kunna fortsätta med andra delar av mitt liv som jag återkommande ifrågasätter, men ändå fortsätter med. Men jag stannar här. Det liv jag lever är kanske det liv jag innerst inne vill ha. Alla triviala detaljer som utgör det. Kanske gillar jag dem trots att de inte ser mycket ut för världen (läs: internet).