Risken att vara dålig. Man måste väl ta den.
Jag har en bekant som är sjukskriven tills vidare, och utifrån vad jag förstått så beror det delvis på en reell panik över att vara dålig. Den här personen är så överjävla medveten om vad som är kvalitet och inte inom sitt yrkesområde, och står inte ut med att eventuellt inte nå upp till sina ideal. Det blir förlamning istället, oförmåga att prestera utan ångest.
Jag förstår det så otroligt väl. Skulle kunna trilla dit om jag inte aktar mig. Och att akta mig betyder att trots allt göra saker som riskerar att bli dåliga, patetiska, obegripliga. Eller bara medelmåttiga. Jag har vid snart trettiofem års ålder nästan insett att jag behöver, som det heter: kasta mig ut.
Jag gör det inte fullt ut, med hull och hår, utan skyddslina osv. Jag gör det så gott jag förmår. Till exempel mitt nya lilla skrivjobb, där jag kommer behöva prestera innehåll på utsatt tid. Vilken skit det riskerar att bli. Och så har jag sagt ja till att jag och två gubbar i min närhet ska spela musik, i ett visserligen otvunget sammanhang, men ändå. När vi övar hör jag varje falsk ton som lämnar mig. Det låter bra, säger pappa, men jag vet att det inte gör det. Ibland, absolut. Och mestadels helt okej. Men inte jättebra. Jag slits mellan att det är otroligt roligt att sjunga, och det oerhört plågsamma i att jag inte gör det jättebra. Nu tänker jag ställa mig framför människor (som förmodligen inte bryr sig ett dugg) och bara göra det ändå. Hu.
Att inte kunna sin grej, oavsett grej, vid trettiofem kan jag fastna i som oerhört pinsamt. Folk i min ålder är liksom kirurger by now och jag kan bara lite av varje, om ens det. Men vad ska jag göra? Min tid att vara dålig är nu. Kanske hinner jag bli bra, kanske inte. Men då har jag väl, som det heter: åtminstone försökt.
Spridda reflektioner:
SvaraRaderaFast även kirurger har många saker som de inte är bra på, föreställer jag mig. Och de är inte bra kirurger förrän de tränat väldigt mycket.
Det är väldigt få som är bra på allt de företar sig, men det finns förstås de som är bra på att framställa det som om de är bra på allt.
Jag tror att det som funkar är att träna på att vara nöjd med good enough snarare än att vara nöjd bara när en gör en maxprestation, vad det än gäller.
Nämen det är lite det jag menar, att de har lagt sin tid på att träna på att bli jättebra kirurger, medan jag lagt min på, ja vadå?
RaderaMen absolut är good enough-målet det jag tränar på allt som oftast. Väldigt lätt på vissa områden, väldigt svårt på andra..!
ett underbart inlägg! att slänga sig ut och våga vara dålig innebär ju att våga fylla livet med något istället för att fly det.
SvaraRaderadessutom är det ju mkt intressantare med det icke-perfekta. så fascinerande hur vi kräver perfektion av oss själva, men gärna iakttar andra skavande detaljer snarare än den blanka ytan.
låter som du ska göra intressanta saker! och roliga!
Tack<3 Jo det är fascinerande, det där med att kräva perfektion av sig själv. Men också intressant att när vi intresserar oss för andras skavanker så är det ju ofta i relation till att vi uppfattar dem "perfekta" på något annat plan. Kanske?
RaderaDet låter väldigt, väldigt roligt alltihop. Och modigt.
SvaraRaderaTack! Ja jag ska försöka embracea the roliga i allt!
RaderaJag kämpar också med att våga riskera att vara dålig. Vill så gärna vara bra, helst enastående, eller snarare, att andra ska tycka att jag är det. Och samtidigt, vill jag inte vara för bra, för då måste jag ju leva upp till det. Ah, paradoxen. Är förövrigt trettiotre-och-ett-halvt år. För mig känns det dock inte pinsamt, det känns bara tröttsamt. Tank för tänkvärt inlägg och även de kloka tankarna i kommentarerna!
SvaraRaderaEller hur! Exakt den paradoxen. Låt oss kämpa på tillsammans på varsitt håll. Tack för att du läser <3
Radera