säg förlåt

Barnen är så få. Det är någon sorts lugn före stormen, terminen har liksom inte riktigt dragit igång på riktigt samtidigt som sjukorna går. Det är så lugnt. Jag ska snart gå hem. Ett barn som haft lite av en dag sitter i soffan, min kollega har gett henne en ipad, ett par färgglada lurar. Snart tittar hennes mamma in genom dörröppningen, hennes storebror flyger upp i soffan bredvid henne och vad kan han vara, sju, åtta år? När han sitter där bredvid henne, han en åttaåring, så liten som en åttaåring är, ser jag hur liten hon faktiskt är. Snart fem, det är ju ingenting. Ändå är hon så stor i min värld, en hel person, som jag stöts och blöts med varje dag, vi möts i ögonhöjd. Men där, bredvid sin lilla storebror, är det som att jag fattar att det är små, små barn jag har runt mig. Hur ofta överskattar jag hennes förmåga, kräver mer av henne än hon faktiskt förmår? Ganska ofta, skulle jag tro. 

Samma barn och hennes vän ryker ihop ute på gården. Igen. Båda har gjort varandra illa. Den ena försöker närma sig, men med hög integritet, den andra sluter sig. När jag står där på huk mellan dem minns jag en förälder som grep tag i mig på ett ställe jag vikarierade på, bara över dagen. De är så fantastiska här, sa hon, hur de hanterar konflikter. Hon var som nyfrälst över att pedagogerna inte bara fräste säg förlåt utan faktiskt försökte reda ut. Och jag tänker på hur fantastisk jag förväntas vara på olika saker. På hur jag förväntas veta vad jag håller på med. Jag andas in och tackar min kollega för ett gott grundarbete med just dessa två och deras sammandrabbningar, litar på att de kunskaperna ska väckas till liv. När jag gjort vad jag känner att jag kunnat reser jag mig, säger att det där brukar ni fixa, jag har sett det så många gånger. Jag finns här borta.

En kvart senare kommer den ena och säger att hon bett om ursäkt, men inte den andra. Resten av utevistelsen försöker hon krama en ursäkt ur sin vän, skickar smalnande blickar från sin plats i mitt knä, trots att jag påpekar att det högst troligt inte kommer att fungera den vägen. Hon har gjort vad hon kan, vännen kommer om och när hon är redo.

När vi går in kommer de, de där småstora barnen, i armkrok.
Jag har sagt förlåt nu. 

Men du, säger jag, vad trevligt.

ok, jag ska försöka

 Jag läste David Thurfjells text om hopp i DN och kände att jag behövde den så sjukt mycket, så jag läste den en gång till. Vet fortfarande inte riktigt vad det är jag har fått ut av den, men jag antar att det bara är tröst. Tröst, tröst, känns som det enda man behöver just nu? För att fortsätta, ta sig an. Jag ska försöka, ska försöka ta mig an. Mina nästan idealiska jobbförutsättningar sattes redan första veckan ur spel, från att jobba halvtid på förskola och kunna ägna resten av tiden åt att skriva, till att nu jobba åttio procent under oklar framtid och alltså inte ha samma ork eller möjlighet att ta skrivjobb. När jag insåg att det nog skulle bli så, utan att jag skulle ha mage att säga nej till det, blev jag så bitter. Bitter bitter bitter för att ha satt mig i en bransch av bara oförutsägbarhet och skörhet och dåligt samvete. Men jag vet inte. Låt det ögonblick som är ett människoliv bara fly förbi. Hoppet finns inte alltid att hämta i problemens lösning, utan ibland i insikten att det är ok att allt inte blev som det var tänkt [...] skriver David Thurfjell. Och jag fann något slags tröst. 

Och istället för att vara bitter ska jag försöka göra ett bra jobb, under vetskapen att jag är behövd just nu, och att jag jobbar vid sidan av en kollega som jag inte riktigt har greppat ännu, men som imponerar på mig mer och mer med sin lågmälda hängivenhet. 

Jag försöker tänka på ljuset, på att det kommer en vår, utan att tänka på vad den våren ska komma att fyllas med ur ett världsperspektiv. För saker ska väl hända, saker bara fortsätter att hända, och händelserna ska komma att påverka en på olika sätt, indirekt eller direkt. 

Du flyter med i en flod vars flöde du inte kan kontrollera. Gör vad du kan för att rädda dem du älskar, men vet att utgången inte bestäms av dig. Se dig själv. Se din skuld. Kämpa för det goda. Men vila också i vetskapen om att du bara är en människa.

Ok, David Thurfjell, jag ska försöka.

korpljudet

 Hon vaknar 8.30. Vi går upp. Hennes pappa har köpt grekiskt lantbröd i påse, och tänk att en sådan påse kan skänka en sådan lättnad, att få äta vitt bröd till frukost, att bara strunta i den där jävla yoghurten som jag varje kväll tänker att jag ska äta morgonen därpå, men som min kropp bara vägrar när morgonen väl är kommen. "Mamma, vill du ha en äggsmörgås eller en smörgås med... ost och... ost och... ost och... ost och... ost och smör, mamma, vill du ha en äggsmörgås eller en smörgås med ost och smör?" Jag tar ägget, hon tar osten och det framvärkta smöret. Hon äter hela mackan, först ber hon mig att läsa böcker vid frukostbordet, men jag säger att jag vill äta min frukost utan att läsa samtidigt, vi kan läsa sen. "Men du gjorde ju det... förra gången?" Hon minns att jag läste härom morgonen, och jag berättar att det var precis då jag insåg att det inte var så kul att läsa och äta samtidigt. Till min förvåning accepterar hon, säger att hon själv väl kan få titta i en bok, men självklart lilla barn, gör det, och någonstans där börjar den bra dagen.

Vid frukostbordet sitter hon och bläddrar i lite för poetiska bilderböcker om naturens olika kretslopp. Stannar till vid bilden där den överdimensionerade nyckelpigan slukar bladlössen, kanske en första insikt om naturens grymhet, mitt i alla verklighetstrogna akvareller av vackra blåklintar och humlor.

Samtidigt hinner jag dricka mitt te, på min egen stol, med luften fri runtom mig och vi pratar om bilderna och jag känner att så här, så här kan det vara att ha ett barn också, nu. Jag tackar någonting. Äh. Jag är tacksam, helt enkelt. 

Vi åker buss till muséet. Hon vill in i hyddan med korpljudet, minns det exakt från första gången hon var där. Men den här gången är det läskigare, hon vill ut snabbt. Istället går hon in i filmbåset, sätter sig på en stol och ser en lång, ändå betydande, snutt av en informationsfilm om ett par tretusen år gamla skidor. 

Hon sätter sig framför en konstinstallation, jag upplyser att hon bara får titta, inte röra. Hon sitter kvar där länge, medan jag går runt i lokalen och ser på resten av utställningen. När jag kommer tillbaka hör jag hur hon viskar till sitt virkade gosedjursbi att det absolut inte får röra, bara titta, förstår du det, jo det är så, man får inte!!

Någonstans här förstår jag att hon faktiskt är trött, trots att hon börjat vakna så sent, hon borde egentligen sova middag. Men jag struntar i det och önskar att jag kunde berätta det för mitt två år yngre, sömnfixerade jag (här sänder jag en förlåtande tanke till mig själv om det visar sig att hon vaknar kl 05.45 imorgon...). 

Vi har det så himla trevligt, hela dagen, hon snart tre år, jag mitt i pms:en. Hur är det möjligt.