tiden

 Logistikens jul, barn som ska sova, mat som ska ätas. Avundens jul, barnets kusin stjäl uppmärksamheten och framför allt den gemensamma mormodern. Mörkrets jul, ljuset stjäls av tupplurar och mörkret blir extra mörkt i ett hus som inte är ens eget och där rörelsefriheten inte känns lika stor som hemma. Glädjens jul, när det ena barnet säger roliga saker (”Mamma, får jag ställa dig en fråga, ska vi kanske ta och säga snällsnut istället för dumsnut?”), och det andra bara är själva definitionen av gullighet, pratar som en karaktär i Pingu, vandrar godmodigt från framn till famn och luktar nästan lika gott om sitt lockiga huvud som hon gjorde som nyfödd. 

Det blev jul, trots min nästan paniska rädsla att magsjukan skulle ta den ifrån mig. Så panisk att jag verkade frammana en mild men påtagligt verklig placebo-magåkomma. 

Under en välbehövlig promenad (sånt som rationaliseras bort i logistikens jul) går jag och mamma förbi ett hus längs gatan som hakar samman med mina föräldrars. Där utanför har det alltid stått en röd bil, men nu är den borta. Sista terminen i gymnasiet, när jag bodde här ute, ungefär fyra kilometer från stan, gick jag alltid förbi det huset och den bilen på väg till skolan. Paret som bodde där var ofta på väg nånstans, stod där vid sin bil, hälsade glatt och kommenterade att jag var så hurtig som promenerade in till stan varje skoldag. Femton år sedan nu. För några år sedan bodde mannen ensam kvar. Efter ytterligare några år snöades den röda bilen alltid över, och en vit hemtjänstbil från kommunen syntes där bredvid istället. Nu, när vi går förbi, är den röda bilen borta och ingen hemtjänstbil står längre där utanför. Inget ljus i fönstren. 

Det var det. 

Prata inte om att barnen ska bli större, säger mamma och pappa, det betyder bara att vi blir ännu äldre. Och jag känner konflikten i kroppen, hur jag vill att barnet ska växa ännu mer, och hur jag samtidigt räds att mina föräldrar i sin tur ska krympa.

Men nu är nu, kanske mer än någonsin. Lökigt men sant. Kanske går jag in i en ny period nu när jag inte bara önskar att tid ska gå. 

min högtravande, banala seriositet

Det känns som att något börjar hända i mig, något slags skifte. 

Jag har alltid undrat över exempelvis artister som, kanske utan att ha haft det för avsikt, automatiskt blivit barnidoler, eller bara fått spelningar på okreddiga stadsfester i småstäder, hur de hanterar det, accepterar det, att de inte blev inne på det sätt som jag i mitt huvud sett som det rätta. Det kreddiga sättet. Helt enkelt ett otroligt elitistiskt synsätt. Jepp, that's me.

Nu börjar jag förstå att de kanske bara har gjort just det, accepterat det. För att deras uttryckssätt helt enkelt verkar gå hem i de skarorna, och man kan inte bara lämna sitt eget uttryckssätt. Det är ju ens eget, det kommer ju någonstans ifrån, kanske ändå någon sorts sann plats inom en, hur mycket man än kan ifrågasätta det sättet att se på människor, att de har en inre kärna av något slag. Kalla det vad du vill då.

Det där som verkar skifta inom mig är just någon sorts riktning mot den där acceptansen. Jag hoppas i alla fall det, för som det känns nu, så känns det bara oerhört, oerhört skönt. Jag har alltid förhållit mig till de populära, på något vis varit i deras närhet och oundvikligen jämfört mig med dem i varje steg.

Men nu orkar jag snart inte längre, tror jag? Hoppas jag. Någonting viskar om det i alla fall. Ska jag vid trettiofem års ålder börja omfamna min inre... inte nörd, för det är jag verkligen inte (jag ser det alltså som något självklart positivt att vara nörd, vill jag bara understryka), men kanske min inre högtravande, tråkiga, lite banala seriositet? Äh, jag vet inte vad det är. 

Men jag hoppas det.