SLÖN

 Barnet har gått in i en ny period av att vakna 05:nånting. 

Man går inte och lägger sig i tid. Man vaknar på natten, ger henne sin välling och kan därefter inte somna om. Ligger och tänker på oerhört viktiga saker som man glömmer bort dagen därpå. Vaknar precis efter att man lyckats somna igen, känns det som, av att hon måste kissa, av att hon, innan man ens själv hunnit säga något, förklarar med eftertryck att hon inte vill sova mer.

Man har lovat att ta morgonen men stapplar ändå tillbaka in till sin partner och frågar om han möjligtvis har fått sova någonting inatt. Jomen ändå, svarar han och så säger man till barnet att pappa kommer och läser Mamma Mu visst går det bra mamma kommer sen.

Och så går man och lägger sig igen med kudden som ett lock på huvudet, men kan inte somna för det dåliga samvetet vibrerar när man hör pappans tålmodiga, ja nästan harmoniska röst där utanför sovrummet. 

Man tror inte att man somnar eftersom man drömmer en dröm om att man försöker somna i en gungande fåtölj på ett spa precis efter att man härmat och förolämpat en offentlig person som råkade höra en. Det borde räknas som att typ ha somnat. Så man kliver upp och går ut till vardagsrummet där ens lilla familj sitter på golvet runt träklossarna som har blivit ett hus till plastdjuren som ligger i en hög i någon sorts koma efter att ha ätit för mycket SLÖN, berättar barnet. SLÖN, jaså frön, ja det är lätt att föräta sig på frön förstås.

Man tar över, säger åt sin partner att gå och vila ett tag eftersom han har förmågan att faktiskt kunna vila, till och med somna så pass nära inpå att han vaknat och klivit upp. Man fortsätter leka med plastdjuren, man läser sagan om Klara som rider på en snäll tiger och om Julia som är trött. Man gosbrottas med barnet i soffan och säger tycker om dig bara, tycker om dig bara till varandra och tänker att just precis det kommer man minnas och sakna. 

Man går förbi köket och ser den nya tripp trapp-stolen som har ersatt den där barnstolen, ni vet en sån i plast med ett eget litet bord, från ikea fast från loppis för 40 kronor. Nu kommer hon kunna klättra upp i sin egen stol, sitta intill det stora bordet. Serpentinerna från tvåårskalaset hänger kvar på stolen och tårarna kommer ofrivilligt varje gång man ser den, fast det var man själv som önskade den till henne. Det är som de säger, skriver en gammal klasskamrat med tre barn, på messenger, dagarna är långa men åren är korta. 

Ja det är nog den sannaste sanningen, svarar man och känner sig mossig och samtidigt inkluderad i något slags gemensam erfarenhet.