söndag 11 februari 2024

flexibel i täckbyxa

 Det var förmodligen inte så, men det kändes verkligen som att jag var den enda människa i centrala Stockholm som hade täckbyxor på sig i helgen.
Syftet var egentligen att dölja en missmatchning mellan jacka och byxa, men de två minusgraderna i Stockholm kändes råa på ett sätt som likställde dem med de tolv jag lämnade i Västerbotten, och täckbyxorna gjorde därmed också sitt riktiga jobb. Om jag kände mig malplacerad när jag försökte krångla av dem inne på Haga Schweizeri på NK, medan en kvinna satt bredvid och beundrade sin nya förlovningsring som utifrån utseendet och själva platsen i sig att döma förmodligen kostade väldigt mycket pengar? Jepp.

Jag brukar tycka att det är övervägande jättejobbigt att komma till Stockholm. Men inte den här gången. Min teori är att det inte längre finns några tvivel i mig. På var jag ska bo. Eller kanske snarare var jag inte ska bo. Förr kanske det ändå fanns en liten, liten röst någonstans i mig som sa men ska du ändå inte. Bo i en stor stad. Nu är den rösten död, den finns ej mer. Kan jag inte gå eller cykla dit jag ska på allra högst en timme, så får det vara. Flyttar jag någonstans framöver, så är det förmodligen till något mindre. 

Men nu är jag nöjd. Tänk att man ändå kan vara det. Med någonting.

Jag lurade mitt barn och sa att jag skulle åka och jobba. När sanningen var att jag skulle träffa hennes favoritperson (mormor) och hennes konkurrent om denna favoritperson (min systerdotter, i form av bebis) som jag knappt hann träffa senast eftersom de flydde kräksjukan som blev (men som tog dem ändå).

Nu har vi tagit igen det. Jollrat på hotellsängar, ätit ohemula mängder mat (mest jag), travat runt i en vackert grå och naken huvudstad. Jag har fått känna mig som en moster. Burit, sjungit, till och med fått sova bredvid. Och fått bekräftat att modersinstinkterna sitter i trots att jag åkt ifrån mitt barn. Enligt min syster har jag utan att jag själv minns det, när systerdottern gråtit kort på natten, hastigt och reflexmässigt vänt mig om för att kolla läget. 

Det kändes ändå bra att höra, i allt som är svårt med mammeriet. Nu på tåget lyssnar jag på en podd om föräldraskap där det pratas om flexibilitet. Att kunna vara flexibel med sitt barn, eftersom de sällan kan det själva. Jag är verkligen inte en flexibel person. Så det är inte konstigt att vi krockar, mitt älskade barn och jag, men jag har bestämt mig för att jobba på det. När jag klarar det ska jag skörda frukterna och klappa mig på axeln. När jag inte gör det. Ja, då får jag väl bara göra det sistnämnda.

Nu får det gärna vara framme snart, tåget, så jag får vara hos min oflexibla unge igen. Där jag ska vara.

3 kommentarer:

  1. Vad är det för podd? Fint med bebismys! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fatta familen på URplay, jag konsumerar allt där Malin Bergström uttalar sig 🙃

      Radera
    2. Åh tack för tips! Roligt när man hitt ar nån vettig att följa. /Tove

      Radera

vem är förvånad

 Jag prokrastinerar och förtvivlar. Skjuter upp att skriva mer på projektet, eftersom det alltid är lika svårt att öppna dokumentet. Finns d...