vuxna beslut

 Jag överreagerade en kväll. 

Vi hade sagt att vi skulle umgås, jag och min kille. När han istället fastnade i sitt eget pysslande passade jag på att öppna datorn och skriva en stund. Han kom ut till mig i vardagsrummet och när jag slog igen datorn sa han något i stil med "nej, nej! Satt du och skrev? Du behöver inte sluta, fortsätt du!" och jag var snabb med att fräsa något i stil med "jag är en vuxen person, du får lita på att jag slutar för att jag vill sluta".

Lite väl, kanske. Men så kan det låta när man länge inte varit en vuxen person som slutar för att den vill sluta. Så kan det låta när man alldeles för ofta har anpassat sin egen vilja efter vad man tror att andra vill att man ska göra. När man alldeles för ofta anpassat sin egen vilja för att rädslan alltid funnits där, att om man följer sin egen vilja får man också räkna med att gå ensam på den stigen. Och ensam, ja ni vet, det vill man ju inte vara.

Jag blev väl triggad (detta hemska ord). Kränkt av att han trodde att jag lämnade mitt eget för att vara till lags, och inte för att jag själv ville. Att jag fortfarande ger sådana signaler, signaler som säger att jag är en person som inte kan ta egna beslut. Det är väl ett tecken på att jag fortfarande övar. 

Men samtidigt insåg jag hur lätt det är att tro att andras ageranden och beslut baseras på osäkerhet, när det kanske inte alls är så, kanske är besluten bara annorlunda från hur man själv hade gjort. Kanske är de grundade i en osäkerhet, men att påpeka den osäkerheten, trots att det görs med välvilja, kan få totalt motsatt effekt – jaha, gjorde jag fel nu också? Jag bestämde mig för att så sällan så möjligt ifrågasätta andras beslut, i både det stora och det lilla (du FÅR ta den större kakan, jo du FÅR det, var nu inte BLYG. Jo! Var blyg, om det är det du är just nu). Som ni märker nosar jag på ämnet att förändra andra igen. Kanske har jag bara skrivit exakt samma inlägg igen? Man upprepar sig, det är vad man gör.

Nästa gång min kille säger att jag inte behöver sluta med något för hans skull ska jag säga: men jag ÄLSKAR dig ju, din fåntratt, ta det som en komplimang.