Att läsa om skrivande är som bekant något jag trott att alla tycker är helt ointressant, all motbevisning till trots. Att läsa om skrivkramp har jag tänkt är flera steg värre. VEM är intresserad av att jag inte kan vrida ur mig något halvintressant? Men så kommenterade En titel att ångesten över hur svårt det är att skriva är ett av hennes favoritämnen att läsa om. Så kanske skriver jag nu åtminstone för ett par ögon:
När jag tog upp skrivandet igen så var det en propeller som startade. Jag matade inlägg varje dag. Det spelade ingen roll vilken eventuell kvalitet de hade, text skulle ut. När barnet somnat bredvid mig låg jag kvar och knapprade envist på telefonen, trots att det fanns sällskap utanför sovrumsdörren, sällskap som jag längtat så länge efter att få umgås ostört med. Jag valde skrivandet framför tv-serien under mina ensamma kvällar. Jag halvsprang med datorn till mitt favoritcafé när jag plötsligt fick en timme för mig själv, trots att det var allt för kort tid för att hinna något.
Den senaste tiden har propellern börjat snurra långsammare. Jag klickar upp ett nytt tomt dokument, börjar skriva, börjar tvivla, stänger ner. Tittar på Imperiet Bianca istället.
Jag har blivit för medveten, igen. Min egen glöd börjar släckas av det den alltjämt släcks av: dömandet från människor jag inte har någon som helst kontakt med men som ändå befolkar mitt huvud och mina beslut och ageranden. Människor som jag har kontakt med också, för den delen, men som inte själva har kommit med något dömande, utan jag har hittat på deras åsikter utifrån vilka jag tror att de är.
Jag lyssnar på poddar och läser texter med en viss dömande ton, en viss kritisk och samtidigt humoristisk skärpa som jag uppskattar att ta del av, men som lömskt flyter in bakom mitt pannben och granskar det jag skapar utifrån en av flera röster hopknådad allvetande röst, som inte tolererar minsta ogenomtänkta resonemang, minsta banalitet, minsta billiga poäng.
Ibland får jag lust att stänga av allt, detoxa, om man så vill. Se vad som kommer ut när bara min egen fysiska verklighet ligger till grund för inspirationen. Se vem jag blir. Men jag är för rädd att jag inte ska gilla den jag blir, inte ha respekt för den. Jag är rädd att det är mig de ska ifrågasätta, kritisera, genomskåda, de här poddarna, skribenterna, de här bekanta, kanske också vännerna, bakom min rygg.
Det är att ta sig själv på lite för stort allvar. Och det är att inte ge sig själv chansen att utvecklas, att skriva dåligt, att skriva bättre. Den här bloggen har som max 100 läsare på en dag. Det har också dalat på senaste tiden, på grund av min svaga propeller, antar jag. Mina sämre formuleringar når inte direkt kultursidorna.
Jag hade också någon högburen idé om att jag inte skulle tala till er som läser, som någon annan proffsbloggare. Och jag ska inte göra det så mycket, heller. Men jag kan i alla fall säga att ni ger den sprutt som ändå fortfarande finns hos det här något långsammare propellerplanet. Fint att ni läser, och kommenterar, ni som gör det.
Det kommer mer.
Jag gillar att läsa
SvaraRaderaDet gläder mig!
RaderaKänner igen mig i mycket det du skriver. Tror ju man gör sig en stor otjänst genom sin självkritik, men man vill ju å andra sidan utvecklas genom att granska sig själv utifrån. Givetvis påverkar det skrivandet; publiken och deras åsikter man inbillar sig.
SvaraRaderaJag är ganska nykläckt på blogmarknaden och känner mig otroligt träffad av att skriva som en proffsbloggare, haha. Det är så himla svårt, jag vill gärna överförklara och samtidigt vara lite käck, som Flora eller Sandra, det är ju den kommunikationen man influerats av. Men det är väl också en del av utvecklingen, att långsamt jobba fram sin egen jargong.
Jag läser iallafall, ska även bli bättre på att kommentera! <3
Ja, det är ju egentligen bra naivt att tro att man kan slå sig helt fri från den där utifrånblicken och utgångspunkten i det utbud som finns i genren, och som man konsumerar.
RaderaJag ska bli bättre på att kommentera hos dig också, för jag läser ska du veta!! Kul att bloggråkas! <3
Såg ditt svar nu! Gud vad det värmer <3 Dito, kul!
RaderaJa! Jag tror att känslan är samma som många romanförfattare säkert upplever, paniken över hur mottagandet på senaste boken kommer bli. Fast man gör det hela tiden och får omedelbar respons, eller inte. Jag vet inte hur man kan skriva blogg utan att bli självmedveten och börja anpassa sig efter responsen, eller är bloggformatet precis så, att det ska formas tillsammans med läsaren? Ibland önskar jag att jag hade skrivit blogg i flera år, utan att publicera, och sen publicera alltihop samtidigt, för att låta texten vara opåverkad. Men då hade det ju varit något helt annat? Intressant att läsa dina tankar, som alltid!
SvaraRaderaDu har rätt! Man får ju faktiskt ändå utgå från vad en blogg egentligen är, en sorts kommunikation och utbyte, så länge någon faktiskt kommenterar. Och vetskapen att folk läser och ibland uppskattar är ju det som sporrar till att fortsätta, att det kommer prestationsångest på köpet får man väl ba acceptera.
RaderaSamma här, för mig kommer det och går! Just nu känner jag mest att jag bara vill vara utomhus så när jag väl kommer in och har tid att skriva är hjärnan totalt nermosad, det lär bli lite längre mellan inläggen i sommar. Kanske det bara är helt oundvikligt att emellanåt drabbas av den där självkritiken och att inte kunna värja sig mot tanken om de potentiella (icke-)läsarna. Själva bloggläsanfdet är onekligen tudelat, en del bloggar (som din) inspirerar bara till att skriva mer, medan andra, typ influencerbloggar, oftare ger iaf mig skrivkramp.
SvaraRaderaSå himla intressant, och en smula ångestframkallande. Jag tänker nog egentligen bloggen som en fristad helt från att prestera, men det är ju olika från person till person. Jag tycker det låter som att du är i en spännande utvecklingsfas eller vad man ska säga, när du får så himla mycket input. Allt man tar in påverkar ju, sen tar det lite tid att landa i vad som ska prägla en på längre sikt.
SvaraRadera