en dag. en varm.

 Det är fredag kväll. Jag äter husmansknäcke med smör, dricker vatten med sugrör. Åt en daim tidigare. Mest för att jag ville markera fredag för mig själv, inte för att jag var särskilt sugen. 

Värmen är här. "Man ska inte klaga", sa min gulliga granne. Ska man inte, tänkte jag. 

Jag köpte en rutschkana i plast på marketplace. Min kille hämtade den igår och idag placerar vi den mitt i cirkeln av den parasollskugga vi lyckats åstadkomma på gräsplanen utanför lägenheten. Barnet klättrar upp och åker ner. Min gulliga granne erbjöd oss att gunga i hennes rosa hammock. Jag släntrar efter barnet mellan rutschkanan och hammocken, rutschkanan och hammocken, med glasartad blick. Hon vill så mycket. Jag vill så lite. Värmen klipper av min initiativförmåga, försvagar mina redan svaga muskler, torkar ut mitt tålamod.

Vi går till fontänparken. TÄ! Vi beställer sushi på restaurangen intill och när jag återvänder till parken står mitt barn och min kille mitt i fontänen. Daada! säger hon. Ja, bada! säger han. Jag älskar deras energi när jag själv inte måste leva upp till den. Älskar att se dem ränna runt tillsammans. Jag väntar på dagen då min dotter kommer inse att mamma är den tråkiga. Det kommer vara både en sorgens och en glädjens dag.

Vi kommer hem och sover i ett mörklagt rum. När vi vaknar har min kille åkt för att fiska. Jag sätter barnet i vagnen och går med en ömmande hålfot mot vår gamla stadsdel. En hemgjord fryst klämmis i shortslinningen för att slå två flugor i en smäll: tillreda mellanmål och svalka det som svalkas kan.

Barnet vinkar till alla och gladast blir jag när hon får svar från de jag inte trott. En halvung man med svarta kläder, svart skägg, solglasögon, som annars bara hade passerat mig, spricker upp i ett överraskat leende och viftar reflexmässigt på fingrarna. Hon gör världen lite, lite gladare.

Vi finner oss snart på en väns gräsmatta. Under en begynnande spökhägg dricker vi iskaffe. Mellan grenarna har larver börjat spinna vita kokonger som snart kommer sprida sig över trädet. Min vän och hennes granne konstaterar att det är häftigt. Häggen kommer alltid igen trots att den tycks besegrad av larverna. Min dotter och min väns granne flirtar och konstaterar att de båda har hatt. Hon kommer bli skådespelare, säger grannen och vinkar med sekatören.

Min väns son har blivit stor. Han som var liten. Han provar om min dotter fortfarande har reflexen att omsluta ett finger som läggs mot undersidan av hennes tår, för det hade hon senast de sågs. Det har hon inte, hon har också blivit stor.

Vi får anspråkslös mat, vilket jag uppskattar oerhört i dessa foodietider, och går sedan hem igen, genom en stad som sommarlever. Jag köper daim. Barnet vinkar. Proceduren innan hon senare äntligen somnar gör mig matt och jag skäms över att inte orka detta ljusa barn.

När hon halvvaket ropar på mig går jag in och hon häver sig upp på mig, somnar om när jag stryker henne över håret. Där ligger vi och samlar oss själva inför en ny, lika varm dag.