torsdag 20 april 2023

förmodligen känslor

Det jag mest av allt behöver är sällskap. Ändå tackar jag nej till att dyka upp hos en vän, för att det var en tid som skulle innebära att barnet kommer att ha sovit "för lite" på förmiddagen. Klipp till att barnet sover "för lite" ändå. Hon vaknar av mitt högljudda sopande, är uppenbart fortfarande trött men lyckas se hörsnäckan i mitt öra och vaknar till av nyfikenheten och sen är det kört. Jag försöker söva om och det går nästan men precis ändå inte och jag kokar inuti. Någonting rinner över och kommer ut som tårar och jag måste gå ut ur rummet och ställa mig utom synhåll. Världens sämsta mamma står och knyter nävarna bakom den röda byrån. Ett frågande barn ensam i sängen.

Jag skriver till pappan att jag kanske inte klarar den här dagen, den här kvällen, den här natten. Du kanske måste komma hem.

Men såklart skärper jag mig. Värmer rester. Barnet ser mina tårar men jag håller henne, försöker att inte gå under av samvetet. Vi äter och går ut. Tack för ut. Vad vore jag utan ut.

Det är 15 grader och snöhögen som alltid stått i vägen för trafikspegeln vi alltid stannar vid är nästan helt borta. Men att vinka till spegeln är inte lika roligt längre. På ramsa med din bebis-träffen på biblioteket rumlar hon runt i rummet när de andra små sitter snällt hos sina mammor. Min bebis är visst stor nu. 

Jag dricker min kaffe vid älven medan hon äter grus och står i vägen för cyklister och tjejer med välstrukna jackor, välstruket hår, välstruken hy. Jag har friluftsbyxa (igår hade jag tajta svarta jeans och fick säga nej till barnets alla inviter att vara med i leken, läxa lärd).

Hon offrar sina bananpannkakor till kajorna och somnar sen i vagnen, vaggad till trafikljud och måsskrän.

Jag går i frid och skriver motvilligt till barnets farfar att han gärna får komma och leka med barnet ute senare, så att jag kan laga middag i lugn och ro. Motvilligt, inte för att det är något fel på farfar, utan för att det är svårt att be om tjänster. Men en timme känns hanterbart, jag behöver inte ge några instruktioner mer än: hon kanske sätter sig i en vattenpöl och det är ok. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som rann över. Förmodligen känslor. Trötthet, tristess, skam, oro, längtan.

När ska jag ta tag i dem.

4 kommentarer:

  1. Alltså så fullt förståerligt ju! Kan känna igen det med både att bryta ihop, men också att man tycker att man ska skärpa sig och hålla ihop.
    Känslorna är ju med en hela tiden, och det kan väl få vara okej också? Du gjorde ju ett strålande jobb med att möta dem genom att be om hjälp, fixa mat, låta dig gråta. 0 % kommer ditt barn lida av det där, och kommer kunna skatta sig lycklig över att ha en mamma som klurar kring hur man mår och vad man vill. <3

    SvaraRadera
  2. kanske måste man inte "ta tag i dem" alla gånger heller! (beroende på vad det betyder för dig och vad du behöver, tänker jag). men känslor ska ju guida en i rätt riktning när de är som bäst. och rätt riktning kanske var att du tog den där kontakten med farfar så du fick lite andrum. tycker det låter som helt normala grejer i allt det intensiva och krävande det är att ha litet barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Vissa behöver nog tas tag i, för min egen skull. Andra, som du säger, helt normala grejer som kan blåsas upp till orimliga proportioner när sömnen och egentiden blir för sällsynta.

      Radera
  3. (men jobbigt och stressande ändå förstås, menar bara att det inte låter som något som skulle tyda på någon exceptionell otillräcklighet eller dysfunktion från din sida, som man så lätt kan anklaga sig själv just när man är i alla de där känslorna...)

    SvaraRadera

hej från olika nyanser av brunt

  Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vä...